Om den privata nakenheten

Jag läser debatten om duschbås i skolan – och blixtsnabbt är jag tillbaks i gamla Röda Skolan i Enskede, den där som skulle ha rivits långt innan jag började i första klass anno 1952. Det var en stor träkåk i (minst) två våningar, rödmålad med vita knutar och fönsterkarmar, och lite tinnar och torn, som jag minns det. (Har inte hittat någon bild trots att jag letat på nätet.) På rasten gick vi flickor i armkrok med fröken för att få äran att “ringa in” med den gamla ringklockan (se bild).

Mörkare associationer kunde man få av det pyttelilla “skyddsrummet” – en betongkula med sittbänkar och rostig järndörr som låg nere vid grinden. (Var det verkligen ett skyddsrum? Hur skulle det i så fall användas?)

Och så var det det här med toaletterna. De låg i ett separat grått (betong?)hus med två ytterdörrar: en till  pojk- och en till flickavdelningen. Alltid kallt och illaluktande, med vitt “slakthus”kakel, betonggolv, och en kallvattenkran ovanför avloppsbrunnen i ena hörnet. Samt en rad toalettbås, samtliga utan dörr. VARFÖR?

Det var visserligen värst för killarna, för deras bås vette mot dörren, med goda tillfällen till retsamheter. Men fast man inte såg in i tjejernas bås direkt från dörren har jag haft mardrömmar i över 60 år om att behöva gå på toa i all offentlighet – som då. Nu slår det mig att det även kan ha gett upphov till min motvilliga mage. I lågstadiet fungerade den tydligen som en klocka, för jag har ett starkt minne av hur pinsamt det var när någon kom in och irriterat fräste: “Och nu sitter hon där IGEN!” Så regelbunden mage fick jag aldrig mera, kan jag säga…

Jag har inga förödmjukande minnen från duschar (fanns det ens några såna?), men jag blir fundersam när jag i debatten läser att om skolledningarna sätter dörrar på duschbåsen kommer de att “befästa förlegade värderingar”. Istället borde de motarbeta skammen kring nakenhet (tydligen genom att inte montera dörrar), för “barnen har inget att skämmas för”.

Det låter ju bra, men är det verkligen så enkelt?

Nytt minne: När jag var 12 år var min farbror på besök. Han satt i köket i andra änden av den korridor där mitt rum låg. Och jag vågade inte korsa korridoren för att hämta min klänning, eftersom jag bara hade underklänning på mig: Tänk om han skulle titta åt mitt håll! Minnet är nog särskilt starkt eftersom min annars förstående mamma inte alls begrep varför hon måste komma och ta fram min klänning.

När mina barn började bli lite större låste de noggrant badrumsdörren efter sig och tyckte att det var pinsamt om vi vuxna var utan kläder när vi i morronbrådskan sprang mellan bad och sovrum. Så då slutade vi med det. Även i barnbarnsgenerationen märker jag, i samma ålder, samma känsla: Det finns sånt som är privat. “Private parts” heter det väl på engelska.

Med såna erfarenheter av tre generationer i olika familjer, varav ingen pryd, har jag svårt att tro att det rör sig om udda reaktioner. Jag minns fortfarande hur känslig den perioden var när man inte längre var barn, men inte heller vuxen. Vem är man då? Man känner inte igen sin egen kropp, som börjar förändras. Alla vuxna jag pratat med minns om de var sent eller tidigt utvecklade – och att båda delarna kunde kännas lika “fel”. Kan man inte få stänga om sig i duschen då?

Småningom tillkom den kittlande nyfikenheten på de där olikheterna mellan könen – kanske just därför att de var ”privata”? Och då var jag ändå flicka. Minns hur nyfikna killarna  var…

Nu har jag inte ens berört att duschen dessutom är det i särklass bästa mobbarstället, med nakna och försvarslösa offer att håna – och lärare som inte kan vara överallt samtidigt, även i de fall de försöker ha uppsikt.

Jag vet inte hur naturlig nakenhet är för vuxna heller, men det måste väl vara individuellt. När jag ammade drog jag mig helst tillbaka, eftersom jag ville ha lugn och ro – för både mig och bebisen. Men jag minns också när jag satt kvar och fortsatte prata med min svåger under amningen, eftersom det kändes naturligt, just där och då. För egen del har jag heller aldrig känt nåt sug efter att visa tuttarna offentligt, inte ens på den tiden det var så modernt med topless på badstranden.

Inte för att det var skamfyllt, det kändes bara inte naturligt. För mig.