Om att sörja på olika sätt – och respektera det

elephantbrillor-1652006_640Med olikhetsglasögonen på ser jag olikheter vart jag ser. Även i våra sätt att sörja.

Mamman till de två små barnen som för åtta år sedan brutalt slogs ihjäl med en hammare är med i TV. Hon ser strålande glad ut när hon berättar om sina barn. Hur kan hon göra det? Det är så många som undrar att hon skrivit en bok: Varför gråter inte Emma? Hon berättar om de olika stegen i sin sorg.

Själv nära döden låg hon i koma och sen dröjde det innan man talade om för henne att barnen var döda. Då reagerade hon inte alls, först så småningom sjönk informationen långsamt in, allteftersom kroppen orkade. Hon grät fortfarande inte. Däremot kräktes hon – så mycket att hon till slut fick åka till sjukhuset för att få dropp. Ännu längre fram kunde hon slutligen börja prata om vad som hänt.

Och nu säger hon att det är hennes sätt att gråta, inte med tårar utan med ord. När hon berättar om tragedin i intervjuer och föreläsningar är det samtidigt hennes stund tillsammans med sina äldsta barn. Det är därför hon ler. Och hon känner att hon hjälper andra.

Hennes man sörjer på ett helt annat sätt, och i början försökte båda (i all välmening) ”pracka på” den andra sitt sätt. Det blev svåra konflikter ända tills de kunde acceptera att var och en måste få göra på det sätt som kändes rätt. Inuti. Trots att Emma gör det har hon “gått in i den berömda väggen”, men hon kommer varsamt igen.

Eftersom jag själv har så stort behov av att  PRATA om det som är svårt är det oerhört svårt för mig att förstå att andra kanske inte behöver det. Men jag jobbar på det!

Jag läser om en annan bok, ”Dagbok från ditt försvinnande”, som skrevs av hustrun till mannen som föll i havet och försvann när han rekognoserade inför inspelningen av en tv-serie. Hon blev ensam kvar med tre barn, det yngsta tre månader. Hans kropp återfanns aldrig. När hon tänkte efter insåg hon att hon faktiskt inte ville att han skulle bli hittad. Han hade berättat för henne att han inte ville ha någon gravsten, inte heller ligga i en minneslund.

Om det nu tvunget behövde bli så här, så tror jag att den här lösningen hade tilltalat dig”, skriver hon om makens kärlek till havet. Utan att bry sig ett dugg om hur hon ”bör” känna, tycka eller förhålla sig till det som hänt, berättar hon tydligt, ibland brutalt, om vad hon upplever och hur hennes tankar går: “Man överlever. Det svåraste är att hantera reaktionerna från omgivningen, andras påklistrade omtanke, egocentriciteten i deras sorg.

Jag kommer att tänka på diskussionen efter Estonia-katastrofen. Spontant sa de ansvariga omedelbart efter olyckan att båten självklart skulle bärgas. Men de ändrade sig när de fått reda på att det skulle ta så lång tid innan man kunde starta arbetet att många kroppar redan skulle ha försvunnit i havet, och att bärgningsarbetet dessutom medförde risk för ännu flera dödsoffer.

Istället har man utlyst gravfrid på platsen för vraket, för att förhindra dykningar och vrakplundring. En del av de efterlevande reagerade starkt, eftersom det var viktigt för dem att få upp sina anhörigas kroppar, oavsett skick, medan andra ville att offren skulle få vila i frid.

När jag läste mera om hur det såg ut vid vraket tänkte jag spontant att det kändes makabert att börja hantera kropparna. Och det stämmer ju med just mitt sätt att tänka: Jag vill inte ha någon gravplats som ska skötas (eller ge dåligt samvete), och jag har inget behov av att själv gå till en gravplats för att minnas nära och kära. För mig har den platsen ingenting med dem att göra. Medan en nära anhörig, efter att ha tänkt efter, till sin egen förvåning insåg att det kändes viktigt att ha åtminstone ett namn på en sten att gå till.

Lika – och olika. Och det är som det ska vara.

Annonser

8 thoughts on “Om att sörja på olika sätt – och respektera det

  1. Angående gravplats tänkte jag själv att strö min aska över vattnet och bli av med den. Men min närmaste berättade att för honom skulle det vara viktigt att det fanns en grav att gå till, och då får det ju faktiskt gå före.

    Pratade med min sjuksköterska om barns sorg. Hon sa att det man lärt sig med åren är att barn ofta sörjer ”randigt”. De kan verka väldigt ledsna eller arga, och rätt vad det är så leker de och skrattar som om inget hade hänt. Då är det lätt för en vuxen att tro att nu är krisen över, men barnet tar bara in så mycket som det orkar för stunden, och sorgen kan komma igen många gånger. Kanske är det ungefär samma sak för en hel del vuxna också…

    Gilla

    • Precis så var det för mig också: Vi enades om en askurnlund (med namn men utan skötselplikt). För mig är graven till för de efterlevande, jag tänker inte vara där – såvitt jag vet. 😉

      Man vet inte ens hur man själv kommer att sörja. När min mamma dog trodde jag att det skulle komma efteråt, men så var det inte. Hon hade ju mått dåligt länge, och det verkade som om jag sörjt färdigt innan.

      Gilla

  2. Jag älskar kyrkogårdar, de är ofta vackra, men vill inte ligga där själv så mycket, men att ha en symbolisk plats tror jag är viktigt för många, så även för mig. Sorg kommer i så många olika skepnader, lika många som det finns människor kanske.

    Gilla

  3. Jag har gjort ett vitt arkiv som även innehåller en blankett för att få strös över vattnet, Det känns bra – mina barn vet min önskan.
    Det är bra det finns olika alternativ för den som önskar. Minneslund är vackra ställe att se.

    Gilla

  4. Absolut är grav eller inte grav något för de anhöriga, inte för mig. Jag själv har sagt till mina barn att jag vill att min aska ska läggas ”begravas” under en liten sten bland många stenar i en kulle som finns på en kyrkogård nära där jag bor. Men har sedan dess tänkt om… Det här med begravningsritualer… de får göra det som känns bra för dem. Jag behöver ju inte bry mig om vad som händer med mig den dagen.

    Ju mer jag tänker på det, desto mer förvånande är det varför vi människor har så många önskemål om vilken musik, hur man begravs osv.. Det handlar ju om en tid som vi inte behöver bry oss om.

    Gilla

    • Jag tänker/känner ju som du, o har talat om för berörda att de kan göra som de vill. För min man är det viktigt att vi ligger tillsammans (helst obrända). Så vi kompromissade med just en sån kulle du beskriver.

      Det finns nog lika många viljor som människor. Det viktiga är ju att de efterlevande vet.

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s