Egna barn och andras ungar

oldfamily-2066_640För många år sen beställde vi på jobbet ibland fikabröd från ett familjeägt kafé i närheten. Jag minns inte varifrån familjen ursprungligen kom, men jag minns att killen som levererade brödet en gång berättade om den inre kulturkrocken.

Han skötte kaféet, hade egna barn, pratade perfekt svenska och sa själv att han levde “svenskt”. Men det var det åldrande familjeöverhuvudet som hade sista ordet i alla frågor, fördelade pengarna till dem som skötte verksamheten, osv. Och för småbarnspappan blev det en svår balansgång mellan att å ena sidan fostra in sina barn i det svenska samhället och å den andra visa respekt  för de äldre konservativa familjemedlemmarna.

Det är inte svårt att inse att det måste uppstå problem. När min exman ville flytta till Sverige i slutet av sextiotalet hade han ännu inte fyllt 21 (dåvarande myndighetsålder). Jag minns hur svårt det var för mig att acceptera att han måste vänta på sin fars beslut – ingen diskussion, bara “Ja!” eller “Nej!”. Och det här var i oexotiska Västberlin…

Nalin Pekgul jämför Sverige med Kurdistan, där hon växte upp: Där var man fri som barn, fick äta godis och lägga sig när man ville. Men i 12-13-årsåldern betraktades man som vuxen och då kom reglerna som man måste följa för att komma in i vuxengemenskapen. Eftersom detsamma gällde alla ungdomar i omgivningen, var det få som ifrågasatte.  Föräldrarna kunde känna sig trygga även när ungdomarna var utanför hemmet.

I Sverige är det tvärtom: Föräldrarna har regler när barnen är små, bit för bit får de sen allt större frihet under ansvar. Vid 18 års ålder är de myndiga och förväntas börja klara sig själva. Även om frigörelsen kan bli nog så stormig så litar de flesta föräldrar på att de har överfört sina normer om vad som är rätt och fel på barnen, så att de kommer att fungera i det samhälle som de vuxna känner någorlunda väl.

För familjer inflyttade till Sverige kan det bli knepigare. När barnen blir 12-13 år och föräldrarna vill sätta gränser har barnen lärt sig i skolan att de kan ringa till polisen, och det utnyttjar de (liksom en del arga svenska barn). En pappa berättade för Pekgul att när han sa nej när den 14-årige sonen ville ut klockan nio på kvällen blev sonen rasande och började skrika och bråka. Och pappan vågade inte annat än att släppa ut honom, eftersom han var rädd att grannarna skulle ringa polisen, så att de kom och tog hans son ifrån honom.

Pekgul sa: “Om polisen kommer: Tala om vad som hänt. De kommer att tacka dig för att du inte släpper ut din fjortonåring på kvällen.” och tillfogade:  “Ring mig annars.” Pappan hade aldrig tänkt på det sättet, för alla han kände sa att i Sverige kan de ta ens barn ifrån en när som helst. Många uppfattar det som att föräldrarna inte får bestämma över sina barn, staten har tagit över ansvaret. Men om det går illa får föräldrarna skulden.

När svenskfödda föräldrar sätter rimliga gränser för sina barn vet både barnen och föräldrarna att ingen utomstående kommer att ifrågasätta reglerna. Båda parter vet vad som gäller i samhället: Barn får inte vara ute sena nätter, och man får inte slå barn. Det sista har inte alltid varit självklart: Själv fick jag visserligen aldrig stryk som barn, men jag hade ostraffat kunnat spöa upp åtminstone mitt äldsta barn. Det var först 1979 som barnaga förbjöds i Sverige. (Och den förekommer förstås fortfarande.)

Pekgul tror att svag föräldraauktoritet och otydliga barn–föräldraroller kan vara en förbisedd del av förklaringen till att pojkarnas missnöje kan slå över i våld och skadegörelse. Barnen är de som snabbast lär sig språket – och därmed hur samhället fungerar. De kan sedan utnyttja föräldrarnas dåliga kunskaper om det svenska samhället. Om polisen till exempel kommer hem med en tonåring som begått någon förseelse kan han förklara för sina föräldrar att han är oskyldig – det är den svenska rasistiska polisen som är ute efter alla invandrare.

När barnen från låg ålder tjänstgör som tolkar på vårdcentraler och hos myndigheter får de en insyn i de vuxnas hälsa och problem som inte ett barn ska behöva ha. De blir föräldrar till sina föräldrar och kan få svårt att acceptera att föräldrarna plötsligt ska få bestämma över dem när de börjar bli stora.

Pekguls viktigaste rekommendation är: “Lär er språket. Inte bara för att få jobb, utan för familjens och barnens skull.”

Om jag bosatte mig i främmande land skulle jag vilja ha hjälp av nån som kunde förklara vad som gällde i det nya landet – gärna en annan inflyttad svensk, som kände till skillnaderna mot det gamla landet. Och som kunde ge handfast hjälp vid behov när jag försökte manövrera mig fram i det nya.

Som Pekgul sa till pappan som skulle prata med polisen: “Ring mig annars!”

Annonser

6 thoughts on “Egna barn och andras ungar

  1. Intressanta reflektioner kring gränssättning och kulturskillnader. Vi har uppfostrat 2 barn och gjort alla möjliga fel. En sak som vi gjorde bra var när de som tonåringar var ute på kvällen Om de inte sa var de var hotade vi med att ringa runt till kompisars föräldrar Det är pinsamt och de ville dom inte alls

    Gilla

  2. Intressanta jämförelser kring hur man behandlar barn och unga vuxna.
    Men i slutänden så är språket alltid det viktiga, utan språk blir man aldrig en del i ett samhälle.

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s