Så hur GÖR man då? Om lågaffektivt bemötande: att smitta med lugn.

Det här med att hantera aggressioner verkar alltid lika aktuellt: häromdan kunde jag följa några T-banevakters försök. Sen kom Ekots granskning om fasthållna barn, som berättade om nioåringen med Asperger och ADHD, som fick kraftig ångest i samband med misslyckanden. När han fick utbrott  blev han regelbundet nedlagd och fasthållen mot marken av skolpersonal. Ibland måste  tre vuxna män avlösa varandra för att lyckas hålla fast honom.

arg-158107_640Och han var inte ensam: “Det finns skolor som använder fasthållning som metod för att lugna utagerande barn trots att fasthållningar kan vara farligt och i värsta fall leda till dödsfall.”

Alla verkar överens om att man INTE ska hålla fast ett barn med ett grepp som kan ta livet av det. Det verkar ju ganska självklart – själv har jag aldrig förstått hur det nånsin kan lugna någon att bli FASTHÅLLEN när man är oerhört upprörd. Minns när jag i panik bröt upp toadörren på landet så att flisorna rök. Då var jag ändå inte fasthållen, bara inlåst i trångt utrymme.

Det jag undrar är hur man ska göra när man står där inför ett onåbart barn. För jag kan även tänka mig in i den vuxnes situation: ”Hur ska jag kunna sätta stopp innan någon blir skadad? Rent konkret?” Först hittar jag bara varianter på det vanliga: “Så här ska man inte göra. Det finns andra sätt.” Ja, det hoppas jag verkligen! Men vilka? I morronprogrammet ser jag slutligen ett intressant inslag med konkreta tips om lågaffektivt bemötande.

Det som gör att barn tappar kontrollen och riskerar att  göra illa sig själva eller nån annan är ofta olika former av överkänslighet. För en som inte har samma problem är det förstås knepigt att sätta sig in i hur plågsamt det kan vara exempelvis att i klassrummet sitta under starka lampor, utsatt för många och höga ljud. Om man har svårt för förändringar kan det bli väldigt påfrestande med en ny vikarie som gör på ett litet annorlunda sätt. Man kan – som i Ekots exempel – ha fruktansvärt svårt att förlora i lekar och spel.

Den vuxne vill förstås gå in och bryta utbrottet innan någon blir skadad, men riskerar att istället omedvetet stegra konflikten, drabbas av lätt panik – och hamna i en ond cirkel, som i värsta fall slutar med nedläggning. Vilket alltid är ett stort misslyckande.

Med ett lågaffektivt förhållningssätt försöker man i första hand undvika den akuta situationen genom att förstå, förebygga och förhindra den. Istället söker man individuellt anpassade lösningar.

Om situationen ändå blivit akut är problemet att den vuxne måste gå emot sin egen reptilhjärna, den som vid fara vill fly eller slåss. Om man blir rädd och uppjagad – vilket ju är helt naturligt i situationen – är den instinktiva reaktionen att man omedvetet spänner musklerna och går framåt. Då kan man uppfattas som hotande, vilket i sin tur förvärrar barnets utbrott och låser situationen.

Istället ska man backa och vänta ut, ”smitta med lugn”. Eftersom det går emot instinkten måste man träna på det. Men när man väl lärt sig kan det smitta, på samma sätt som aggressiviteten gör – och inte bara det upprörda barnet utan hela barngruppen. Alla kan uppfatta budskapet: ”Jag har kontroll, vi vet hur vi ska hantera detta.”

Men i första hand ska förstås utbrotten förebyggas. Pojken som lider så av att förlora kanske inte ska delta just i lekar som går ut på att någon slås ut. Blir han inte utanför då? Jo, i just den leken, men inte alls lika utanför som om han gång på gång inför klasskamraterna tappar kontrollen och blir nedlagd av vuxna. Det är inte bara skrämmande, och ibland farligt, utan kan skapa ett trauma att man tappar ansiktet och inte har kontroll varken över sig själv eller situationen. Ingen elev vill hamna i den situationen.

hailandturtlePlötsligt känner jag igen det här hemifrån. Inte för att nån av oss får aggressiva utbrott vid konflikter, men jag har ett desperat behov att reda ut det hela. OMEDELBART! Småningom har jag insett att jag i förtvivlans raseri kan bli väldigt påträngande: jag går allt närmare och höjer rösten – inte för att smocka till nån, utan för att jag försöker nå fram. Och hur spända mina muskler är i det läget ska vi bara inte tala om…

Det här funkar inte alls, eftersom maken drar sig undan i samma takt som jag “tränger mig på”  (hagelskuren och den arma sköldpaddan igen 😦 ). Ändå har jag haft väldigt svårt att ändra beteendet, just för att alltihop sker helt instinktivt. Det är just “backa och vänta ut” som verkar fungera, fast det är svårt för mig. För att stå ut med att vänta har jag kommit på att jag kan skriva ner det jag vill reda ut. Då blir det klarare för mig själv och jag kan vara  tydligare – och lugnare.

När vi sen pratar kan jag i särskilt känsliga frågor läsa upp texten istället för att tala fritt – och uppröras. Genast blir det mindre hagelskurigt. Skönt för oss båda. 🙂

Jag behöver alltså prata NU! medan han behöver reflektera först och prata sen. Men båda vill vi ju reda ut och lära känna oss.

Det är bara våra reptilhjärnor som försöker hindra oss.

Annonser

10 thoughts on “Så hur GÖR man då? Om lågaffektivt bemötande: att smitta med lugn.

  1. Jag kör min (nja inget patent precis) andningsövning när jag behöver snäppa ur det arga. För ibland kan jag bli rysligt förbannad och gapig. Och med det blir resultatet alltid det motsatta mot vad jag vill. Håller f.ö. med om att fasthållning måste bara skapa ännu mer panik. Jag hatar att hållas fast. Sist ngn försökte fick han en smäll. Det är min reptilhjärna som gör att jag måste slå mig lös.

    Gilla

  2. Med min dotter gjorde vi så att vi höll om/höll fast, faktiskt ingen vidare bra metod men så gjorde vi. Sen blev hon ju större och då gick inte det, då blev det mer det senare, att vänta ut. Jag kan inte egentligen tycka det var varken bättre eller sämre, och jag har inte frågat dottern vad hon tyckte, mendet ska jag faktiskt göra . (De situationerna var mer svårförutsedda, inte relaterade till speciella händelser).

    Gilla

    • Som jag förstod det var problemet här att man använder polisgreppet (nedtryckt mot golvet med knä i ryggen), som faktiskt kan vara livsfarligt, och att flera lärare gjorde det medan övriga elever såg på. Alltså jobbigt både fysiskt och psykiskt.

      Att hålla om ett litet barn så att det inte skadar någon uppfattar jag som nåt annat. Tror min mamma spontant gjorde det med min fosterbror, som mådde så dåligt att han bet både sig själv och andra. Men det skulle vara intressant att veta hur barnen upplevt det.

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s