Kan vi ens låta bli att döma hunden efter håren?

frogs-1248958_640Här hemma kommenterar vi ofta jättebarnsligt människors klädsel och uppförande på TV. Det händer att vi säger otillåtna ord, just för att det är förbjudet, och därmed tramsroligt. Minns det förtjusta barnfnittret vi såg på möbelutställningen när maken började sitthoppa i en soffa:  “Vilken tookig gubbe! Så får man ju inte göra!”

Självklart gör vi det bara i enrum – och absolut inte offentligt, alltså på nätet. De utsatta har ingen aning. Lika självklart vet vi att det är problematiskt att vi människor gärna dömer efter utseendet – och löjligt nog ofta bedömer kvinnors utseende hårdare än mäns.

Men jag funderar rent allmänt: Hur vill vi egentligen ha det i en perfekt värld? Den där som inte finns, aldrig funnits och aldrig kommer att finnas – och som vi troligen inte skulle stå ut länge i, o-perfekta som vi är.

Borde vi fimpa allt olämpligt beteende? Kan vi det? Vill vi ens? Hur kul vore det?

Vad betyder egentligen ordet “objektifiering”? Alla måste väl alltid se alla andra som objekt? Även om åtminstone de flesta av oss inser att de andra i sin värld är sina egna subjekt. Och jag har svårt att se att det skulle gå att “ta bort” den reflexmässiga bedömningen som gör att vi snabbt sorterar in okända i exempelvis farlig/ofarlig, rival/partner, lika/olika, konstig. Det måste ju ha varit centralt för flockens överlevnad.

För att inte tala om den automatiska bedömningen av möjlig sexpartner. Hur skulle det annnars ha blivit några barn? OK, jag minns när jag en gång hamnade på en arbetsplats där kommunikationen mellan könen skedde medelst flirt. Jag kände mig så malplacerad att jag först inte begrep vad de höll på med. Inte kul, och unikt redan på den tiden. Men därifrån till att helt stänga av sin förmåga att uppleva attraktion – nää jag kan inte se att det är möjligt. Eller önskvärt. (Eller kul.) Det är väl bättre att man är medveten om det, så att man kan försöka hindra det att påverka arbetet.

Självklart ska man få se ut och klä sig som man vill. Men kan man kräva att få göra det utan att omgivningen reagerar, tittar till? Vore det inte rentav lite – snopet? Jag har aldrig träffat någon som inte redan från späd ålder är medveten om sitt utseende. Om man väljer att klä sig och se ut på ett helt annat sätt än alla andra, är det då inte vad man kallar ett “statement”? Som ingår i de signaler vi sänder ut om vilka vi är.

Det man däremot kan kräva är att slippa högljudda kommentarer, eller värre reaktioner. Som när vi tittar på TV alltså: vi behåller det för oss själva.

Jag funderar också över hur det här stränga idealet verkar krocka mot hur omvärlden ser ut. Jag är ju gammal nog att komma ihåg lättnaden när vi slapp korsett, slängde BHn och skuttade omkring i rufsigt hår och unisex-kläder. Inte för att jag gjorde allt det, men det var härligt att det var OK! ☺

Så jag blir lite sorgsen när jag ser unga tjejers photoshoppade selfies, med samma väl inövade ansiktsuttryck, stajlade hår och avancerade sminkning, uppumpade läppar och tuttar. På samma sätt:  Inte för att alla ser ut  så, men för att det verkar vara så det ska vara för att vara OK. Åtminstone för en osäker tonåring.

Jag minns ju när jag som trettonåring förgäves försökte pluta med mina smala läppar. Det var Brigitte Bardot som gällde, och hennes byst hade jag ingen möjlighet att efterlikna (jag vägrade att stoppa strumpor i BHn!) Men lila Bardot-rutig klänning hade jag. Och när jag gick på promenad med min lillasyster i barnvagnen valde jag gärna vägen via byggena, för min knoppande självkänsla växte när jobbarna visslade efter mig. Objektifierad? Jag antar det.

Så jag tror inte man kan amputera det snabba (fördomsfyllda) omdömet. Men när det leder fel kan man lära sig av det. Häromdan såg  jag på  TV en ung man på ett livsklokt sätt beskriva hur han lärt sig att hantera sin älskade partner, som har psykiska problem. Han slutade med ett varmt leende: “Har du sett min dotter? Då vet du vad jag har att kämpa  för.” 

Denne kärleksfulle man var musklig och tjurnackad, med rakad skalle och maffiga tatueringar. Han jobbade som väktare, med skyddsväst och allt.

Där ser man.

Annonser

4 thoughts on “Kan vi ens låta bli att döma hunden efter håren?

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s