När kroppen pratar är det bra om man hajar klyket

child-no-1099770_640En annan bloggare kom in på kroppsspråket och jag minns när jag för många år sen träffade mamman till en kompis. Det kändes inte riktigt bra att prata med henne, utan att jag kunde sätta fingret på varför. Förrän min mamma hade stött på henne i  affären och sa: “Jag fick ta skydd bakom en disk!”

Kvinnan kom nämligen för nära och om man backade följde hon efter. Det kändes mycket obehagligt – till och med lite hotfullt.

Även om det inte var förklaringen i det här fallet har jag sen läst att det är olika i olika kulturer hur nära man får stå. Sverige är sen gammalt glesbefolkat, alltså vill vi ha större avstånd till andra än i sydligare länder. Möjligen kan glesbygden och klimatet också ha bidragit till att vi inte är/var så fysiska? Vi är vana att sitta och kura i våra varma hus. För inte länge sen kramades och pussades vi INTE utanför den närmaste familjekretsen.

I trängseln på T-banan kan man råka illa ut om man låter sina intimare kroppsdelar komma i kontakt med andras. Men dessutom bör man absolut inte titta de närmaste rakt in i ansiktet annat än mycket flyktigt. Om man testar ska man vara beredd på att det tolkas – som flirt eller hot. Om man inte vill testa vrider man bort ansiktet för att titta ut genom fönstret eller på dem som står längre bort. Om man, som jag, inte når att titta över andras huvuden kan man tvingas att länge glo in i en rygg.

Går man på en väg och på avstånd ser någon man känner närma sig bör man inte behålla blicken stint riktad mot denne ända tills man möts. När man sett att personen kommer tittar man åt annat håll tills man är så nära att det blir naturligt att visa igenkännande och fortsätta att titta på varann tills man möts.

Det har skrivits mycket om kroppsspråket. Någon sammanfattade och rundade av olika forskares rön om vad vi uppfattar i samtal med en annan människa och kom fram till att ordens innebörd står för 10%, tonfall och betoning för 20% och kroppsspråket för 70%.

Om det stämmer har nätet lite problem… Räcker det verkligen med smajlisar för att täcka in 90%?

Inte bara i deckare, utan ibland även i verkligheten har det påståtts att erfarna poliser, jurister och psykologer är experter på att tyda kroppsspråk i syfte att avslöja lögner. Och att det finns knep: Den ljuger som blinkar ofta eller tittar snett uppåt åt-vilket-håll-det-nu var, etc. Det vore ju bra om det var så, men jag har tvivlat och tänkt på lögndetektorn, som ju mäter nervositet. Och den inpiskade lögnaren måste vara betydligt mindre nervös än den ovane sanningssägaren i exempelvis en förhörssituation.

Och nu läser jag att modern socialpsykologisk forskning har kommit fram till att denna “kunskap” i många fall lett till falska anklaganden, till och med framtvingade falska erkännanden. Vad vi tror oss veta om kroppsspråk och icke-verbal kommunikation ska alltså tas med några stora nypor salt.

Säkert är att det måste vara oerhört handikappande att inte förstå kroppsspråket i den kultur man lever. I mitt exempel alltså märka att den man pratar med drar sig undan och verkar besvärad, utan att förstå varför. Särskilt när inte ens samtalspartnern förstår. 😟

Jag hittade ett litet experiment, givetvis helt ovetenskapligt:

Om du relativt långsamt först fäster din blick vid någons ena öga, sedan det andra, för att slutligen landa med blicken på personens läppar uppfattas detta ofta som ett tecken på romantiskt intresse – att du vill kyssas. Testa på någon av dina vänner och bedöm reaktionen…

Annonser

13 thoughts on “När kroppen pratar är det bra om man hajar klyket

  1. Klart att det sista funkar för så gör man mer eller mindre omedvetet 😉

    Kroppsspråk är intressant och jag som jobbat med människor från andra kulturer har lärt mig att det dom tycker att lagom avstånd inte är det för mig men att jag kan gilla läget ändå för att dom inte menar illa men gör svenskar det blir jag lite stressad.
    Som person är jag inte ens speciellt nära person, jag gillar avstånd och inte onödigt pussande och kramande. Det där med kramar har jag anpassat mig till eftersom alla ska hålla på och kramas när man ses numera. Jag kan inte minnas att det var så när jag växte, var det så? Kramades folk varje gång dom träffades?
    När jag åker kollektivtrafik som har jag inga problem med att folk kommer nära men jag har enorma problem att att få folks hår på mig. Det är ett himla kastande med luggar och hästsvansar bland folk numera. Jätteäckligt tycker jag som får svårt att andas om den som sitter intill mig börjar joxa med håret :O

    Gilla

    • Det roliga är just att när det funkar gör det så helt omedvetet. O vet man om det här med olika kulturer kan man slippa obehaget.

      Och nu minns jag plötsligt på den tiden jag åkte buss och blev GAALEN på alla (gubbar) som la upp den stora morrontidningen PÅ MITT HUVUD (som ju inte stack upp så långt ovanför ryggstödet). Jag knäppte ilsket bort den, men det hjälpte inte.

      Idag hade jag nog sagt till – fördelen med att vara en gammal tant. 🙂

      Liked by 1 person

  2. Spännande är det där kroppsspråket iaf 😊
    Det värsta är väl när man möter människor som själva tycker de använder det så tydligt (för dem själva) och faktiskt tror att andra skall förstå 😏 Som sagts tidigare, vi är ju inga tankeläsare…ännu 😀

    Gilla

  3. Kroppsspråket är intressant, och hur våra kroppar kommunicerar. Jag brukar tänka på det, att den jag pratar med och jag ofta använder samma ställning, har armar och händer lika. Har inte reagerat när är olika, men det ska jag göra nu.

    Gilla

    • Det är ett verkligt avancerat språk – funkar ju även i kontakten med bevisar och djur. 🙂
      De mer avancerade gesterna skiljer mellan länder, man ska vara lite försiktig med tummen upp, har jag hört…

      Gilla

  4. Jag var tillsammans m en kille som ofta hamnade lite för nära okända i ex rulltrappan (oskriven regel att lämna ett tomt trappsteg emellan) och om han satt vid en bänk på flygplatsen la han upp armen på ryggstödet trots att det satt en okänd person brevid. Det där var ganska underhållande för mig att beskåda så vi fick ta en lektion i var den där osynliga gränsen för en människas personlig sfär går.

    Gilla

  5. Mitt ex kommer från ett sydeuropeiskt land. Minns så väl första gången jag besökte hans hemland och trodde utifrån kroppspråk och röstläge att precis alla var osams. 🙂

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s