Om vänner, samvaro och samtal

friends-528068_1280Inför min femtioårsdag nojade jag i åratal, inte i första hand över åldern, utan hur jag skulle lyckas skrapa ihop tillräckligt många vänner till den stilfulla fest som verkade förväntas av en femtioåring. Mardrömmen: TÄNK om några skulle känner sig tvungna att hylla mig trots att de inte vill – för att “det ser illa ut om vi inte kommer.” RYYS   😨

Till slut gjorde jag som jag ville, och det blev ett avspänt öppet hus. Nu fyller jag snart jämnt igen, tror varken jag vill göra eller ha nåt. “Wünschlos glücklich”, som tysken säger?

För man måste ju faktiskt inte vara eller göra på ett särskilt sätt. Det gäller bara att komma ihåg det.

Hur vill jag umgås då? Jag minns lunchen med min barndomsvän: När vi pratat färdigt och skulle skiljas åt tittade hon på sin tomma tallrik och sa: “Vad åt jag?” Sån ungefär är jag också. Kringarrangemangen intresserar mig egentligen inte särskilt, däremot tankeutbytet. Och jag hänger liksom inte med på när man förväntas ta med nån present och vilken sort. Om man kommer överens om att inte ge julklappar till de vuxna ska man visst göra det i alla fall. Åtminstone ibland? Det är inte bara att jag är snålsam (för det är jag väl också 😉 ), utan som att jag inte riktigt förstår språket.

Kan det hänga ihop med att man i mitt föräldrahem inte umgicks så? Jag minns att de vuxna satt kring köksbordet i ettan och pratade medan jag somnade i kökssoffan. Det var så go stämning.

getingskyddGo stämning var det också på makens årliga klassträff nyligen: En hel härlig dag med fantastiskt sommarväder, stadsvandring, museibesök, avslutad med långdragen och snackig middag vid havet. När getingarna blev för närgångna visade man så rörande omtänksamhet om mig och min getingnoja att värden letade fram en biodlarhatt (eller vad det heter)! Det var inte så lätt att äta och dricka i den, och tanken att getingen skulle smita in var lite läskig. (Fantasin som spökar igen.) Men det kändes ändå tryggt. Framåt kvällen och i bilen på hemväg var jag jätteskönt sömnig. Men så fort jag lagt mig blev jag klarvaken! Som ett övertrött barn. Jag vet ju att jag tar igen det nästa natt, men lite fånigt är det allt att bli så slut trots att det varit så trevligt.

Jag hade vissa planer på ersättare för arbetskamraterna efter pensionen. I många år var jag med i en yrkesförening, ett tag satt jag i styrelsen och jag gjorde medlemsblad och hemsida. Vi träffades, gjorde ibland små resor tillsammans och uppskattade särskilt att vi kunde trivas ihop fast vi var så olika, och antagligen inte skulle ha träffats om det inte varit för föreningen. Nyrekryteringen gick inget vidare – det gäller visst föreningar över huvud taget – så vi gick i pension ungefär samtidigt också. Perfekt, tänkte jag, att ha ett gäng när arbetskamraterna försvunnit. .

Men så blev det inte. En f d styrelseledamot fick för sig att nuvarande styrelse skott sig på medlemmarna och mejlade det till hela medlemsregistret. När någon inte höll med blev hon barskt åthutad, med versaler: “Du verkar ju RÄDD!” Jag satt inte i styrelsen längre, men tyckte det var ohyfsat agerande mot någon som bara stillsamt uttryckt en avvikande uppfattning och påpekade det. Minns inte svaret, men många versaler blev det och nånting om att jag inte kunde föra ett sammanhängande resonemang längre (antydd demens). Till slut fnittrade jag lite uppgivet och avslutade. För hon verkade ju inte må så bra, om man säger så.

Men det var inte det som var mitt problem, utan att styrelsen inte bemötte attacken. Inte för att övertyga henne, men vad skulle vanliga medlemmar tro? Som fick mejl på mejl där en tidigare styrelseledamot högljutt kräver att REVISORN borde kopplas in. Och styrelsen är – tyst. Tydligen vågade man inte ta konflikten – ens per mejl. ❓

För mig kändes det väldigt olustigt. Funderade på varför, och deltog i en aktivitet till, för att känna efter. Alla låtsades som ingenting. När jag gick hem efteråt funderade jag: “Vad ger det mig att fortsätta att vara med? Jag får möjlighet att träffa 15 tanter på en gång, istället för enstaka. Vill jag det? Egentligen inte.” Till slut kom jag fram till att olusten berodde på att jag inte ville vara del av ett sammanhang där man inte reder ut konflikter. Så jag tackade för mig.

När man pratar om äldreboende för att få sällskap frågar jag mig på lite samma sätt: “Vill jag umgås med människor bara för att de är lika urgamla som jag? Nä”. Så känns det nu i alla fall, vi får se hur det är om det nånsin blir aktuellt. (Fast innan dess vet man väl inte var man är…)

I ett radioprogram berättade en kvinna att hon efter sin mammas död blivit vän med mammans väninna. Det innebar en åldersskillnad på 50 år, vilket var särskilt trevligt eftersom vi i det moderna samhället annars tyvärr umgås mest med jämnåriga. Och det var man överens om är lite synd.

Då slog det mig att på nätet är det ju inte så! Där kan man få kontakt med alla möjliga människor i olika livssituationer, utan att veta hur de ser ut, hur gamla de är eller var de bor. Tyvärr verkar en del i min generation inte riktigt öppna för möjligheten att plocka russinen ur kakan och välja det på nätet som tilltalar en. Om jag pratar blogg svarar de ofta att de inte gillar Facebook och Pokemon Go… Tråkigt för dem.

När jag träffat många människor samtidigt kan jag efteråt få en tomhetskänsla, samtidigt som jag är utmattad: “Var det inte mer?” Jag vet inte riktigt vad jag menar och numera har jag även tröttnat på att ha långa telefonsamtal, som jag gärna haft tidigare.

På nätet är det inte så – där kan jag byta tankar när/om jag vill: Om jag behöver lätta mitt hjärta OMEDELBART! klockan 2 på natten så är det inga problem. 🙂 Jag får säga mitt utan att bli avbruten och kan i lugn och ro smälta andras tankar innan jag svarar. Ett ständigt pågående samtal, som man kan kliva in i och ur när man vill.

Jag tänkte väl inte uteslutande umgås på nätet i fortsättningen, men inser att för mig är det perfekt som stomme. Sen kan jag fylla på med möten i levande livet så mycket som känns bra för tillfället. Kanske till och med IRL-träffa dem jag lärt känna på nätet. Det funkade ju bra med maken. 🙂

Så får det bli.

Annonser

4 thoughts on “Om vänner, samvaro och samtal

  1. Ett tag i livet umgicks jag mest med en som var 30 år äldre och en som var 20 år yngre, ålder har för stor betydelse för många, vårt samhälle verkar till stor del vara uppbyggt så, att olika åldrar sällan möts naturligt.

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s