Om mina långlivade tvåsamheter  

Handihand-IMG_6862I dessa dagar skrivs det mycket om att vara tvåsam eller singel. Så här kommer min historia.

Vid 18 års ålder insåg jag att jag aldrig skulle kunna leva ihop med någon. Jag hade då tillbringat en sommar med en kompis som jag känt hela mitt liv: först delade vi sommarjobb, sen åkte vi på semester tillsammans. Efter det tror jag vi var överens om att inte ses på väldigt länge…

Någon vecka senare träffade jag en kille från Berlin – och allt var självklart. I tur och ordning flyttade vi ihop, gifte oss, fick två fina barn, skaffade hus. Och hade det bra ihop. Tror jag. 30 år senare verkade något ha slocknat. Vi försökte hitta tillbaks till varann, men till slut  skildes vi, vänligt och sorgset. Tror jag.

Nu tänkte jag leva som singel, jag hade ju haft en längre och bättre tvåsamhet än någon jag kände. Jag funderade mycket kring vem singel-jag var, eftersom jag varit en barnslig 18-åring när jag träffade min man som, trots att han var något yngre, var betydligt mindre barnslig och med tiden nog blev lite storebror.

Efter ett år tänkte jag träffa lite karlar också, inte “bara” väninnor, mest för att världen ju innehåller båda sorter. Så jag träffade några män, alla sympatiska. En provade jag att ha närmare kontakt med, men ju närmare vi kom varann fysiskt desto mera  avlägsen kändes han. Närmast tyckte jag vi kom varann per telefon. En märklig upplevelse.

Sen fick jag MAILET som jag besvarade: “WOW, vilket mail! Så ska de vara! 😍” Det var från min blivande man. Han beskriver det som att han hade tänkt träffa lite damer i lugn och ro – “och så blev jag lite betuttad efter första mailet!” Efter en intensiv mailväxling träffades vi – och fick märkligt nog lika bra kontakt då. Så kan det bli! Och så har det fortsatt, i snart 20 år hittills.

Hur kommer det sig? Vi har faktiskt pratat mycket om det. Eftersom det var i våra samtal vi fann varann – först i mailen, sen IRL.

Vi är båda andravarvare, så vi hade ju våra känslomässiga ryggsäckar och våra “färdiga” liv med barn (numera även barnbarn). Det skulle kunna komplicera saken. Men det kan också vara en fördel. Vi hade båda lärt oss att inte ta varann för givet, och vi visste hyfsat vilka vi var och vad vi ville.

Från vårt allra första möte minns jag alldeles speciellt när vi berättade om våra barn, och han direkt kände in vad jag försökte förklara. Och så har det fortsatt, vi gläds båda över alla barn och barnbarn och kan få förståelse från varann även när vi är bekymrade. För det är man ju även över vuxna barn som verkar klara sig bra…

Jag väljer inte rationellt en viss typ av män, men vet ju vilka jag attraheras av. Det är en blandning av likheter och olikheter, som griper in i varann som kugghjul. (Oftast!) Som komplement till mig själv har jag alltid dragits till lugna män. Vilket inte hindrar att jag ibland blir så JÄVLA otålig på just det där lugnet. Kort stubin har jag också, så då fräser jag till – men om han någon enstaka gång fräser åt mig blir jag JÄTTEledsen. Orättvist, eller hur? Så blir jag också oftare irriterad på mig själv än på honom. 😉  Men min man tycker att det är OK och gillar mitt temperament, som han säger livar upp honom. (Oftast!)

Och vi är aldrig jävliga mot varan, inte ens i ilskan. Jag har för säkerhets skull frågat. För det är farligt lätt att såra någon man känner så väl. Vi gillar att käfta med varann och har en överenskommelse: Vi är fria att skojmobba varann så mycket vi vill. Tills någon tar illa upp, då är det tvärstopp. Det händer ytterst sällan.

Vi makar ihop våra likheter o olikheter. Exempelvis skulle jag aldrig kunna leva ihop med en pedant – vi skulle bli galna på varann. I mitt förra äktenskap drog jag nog ner min f d man till min något lägre städnivå, nu är det tvärtom. Ett tag funderade jag lite på om man kan ha gemensamt sovrum men skilda kök… För jag är mycket tacksam för att båda mina män har stått för matlagningen, men att röja efter den nuvarande blev lite tungt.

Småningom insåg jag att min man aldrig gör något för att provocera eller jävlas med mig. Det är aldrig illa ment. Aldrig. Då löste jag problemet genom att överlåta både matlagning och köksstädning åt honom, medan jag städade resten och skötte tvätten. Jag är bra på att strunta i saker som jag inte är ansvarig för – om de inte görs för att jävlas med mig.

Nu får jag vara precis som jag är och jag får det som är viktigast för mig: Det goda samtalet. För mig är det inte bara trevligt att prata: När våra viljor nån gång krockar blir det VÄLDIGT jobbigt, och sånt måste jag klara ut, annars ligger det kvar och skaver mellan oss.

Jag vet inte om det är typiskt kvinnligt, men jag vet att ingen av mina män egentligen känt så, inte från början i alla fall. Men min nuvarande man förstår det och ger mig det. Inte direkt, jag måste vänta tills han samlat sig. Sen har vi goa samtal som gör att vi kommer varann ännu närmare.

Så jag får det jag behöver och mår bra av. Och det verkar som om det känns lika bra för honom. Om det inte var så skulle jag välja att leva singel. Det var jag inställd på redan efter mitt första äktenskap. Inte för att jag var avskräckt, utan tvärtom för att jag aldrig skulle vilja nöja mig med något sämre än det jag haft. Jag fick något bättre, bland annat beroende på att jag kände mig själv på ett annat sätt.

Närheten är viktig för oss båda, även den fysiska. Jag vet ju hur svårt det är att få tillbaka den om den försvunnit. Då menar jag inte bara sex (även om det ingår) utan lusten, den som känns i hela kroppen, till just den här personen. Om min man lägger handen på min axel känner jag igen att det är hans hand. En väninna, som efter ett långt förhållande blivit smärtfyllt dumpad och lämnad att bearbeta det själv, beskrev det bra: “Jag tittar på hans tumme och minns den så väl, hur den känns att hålla i. Ska jag aldrig mer få göra det?”

Vi möttes i samtal och skrivande, och nu som pensionärer har vi det gemensamt. Vi gör förstås annat också, men våra “arbetsdagar” tillbringar vi mest med att läsa, skriva och prata. Ibland läser vi in oss, pratar och skriver om samma sak, fast på olika sätt.

Ibland tittar vi på varann och skrattar: “Vilken tur att vi hittade varann, alla andra skulle tycka det här verkar dötrist.” På kvällen går vi och lägger oss nära, makar oss tillrätta så att vi passar in i varann. Precis som det ska vara.

Vi pratar ofta om vad det var vi fastnade för från början – och fortsätter att uppskatta det. Lite som Harry Brandelius sjunger om “Ungmön på Käringön”:

Men varje lörda’ vid kaffetår’n,
vill hon gärna tala om just den vår’n,
då det var kärlek, då det var dans,
å då hon var min, ja. ja’ tror väl de!

PS: Vad vi skrattade när vi skulle ta bilden på våra händer! Vilken kamp för att den inte skulle signalera armbrytning eller “fasthållande” (det som ingår i i beskrivningen på våld i nära relationer). Händer är uttrycksfulla.

Här kommer Harry Brandelius.

Annonser

13 thoughts on “Om mina långlivade tvåsamheter  

  1. I mina öron låter det som att ni hade ett bra förhållande som körde i ”stå”. Visst är det många som upptäcker att det finns inte så mycket gemensat kvar när barnen är vuxna. Jag upplevde att vi hade barn och ekonomi tillsammans… men så mycket mer fanns itne. Även vi försökte några gånger att reparera och försöka mötas bättre, men resultatet blev i alla fall att vi separerade.

    Jag är nog en kvinna som trivs väldigt gott med att leva singel, i stort sett inte ha någon att ta hänsyn till osv… Nu när barnen är vuxna. Under åren de behövde mig tänkte jag helt annorlunda, förstås och som väl var….

    Gilla

    • Så uppfattade jag det också, o såg fram emot att börja göra små resor etc när barnen nu var större. Tills jag märkte att mannen förändrats, frågade och frågade, tills jag fick svar…

      Det är intressant att jag inte tror att jag ens försökte ha såna samtal med förre maken som nu är så viktiga för mig. Trodde nog helt fyrkantigt att man inte hade det med män… 😦
      Så man blir bättre med åren. 🙂

      Liked by 1 person

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s