“Har jag blivit våldtagen?”

… lär ha varit den vanligaste frågan från ungdomarna i en undersökning.

“Stackars barn, vad har de då haft för sex?” undrade jag förskräckt. Det kanske ligger mer bakom än så.

Vetenskapsradion Forum handlade visserligen om att sjukvården på många håll helt saknar rutiner för att ta hand om våldtagna män – som ju möts med ännu större misstro än kvinnor, eftersom män “inte kan våldtas”. 😕

Men man beskriver även offrens reaktion, likadan för män och kvinnor. Och det här var nytt, åtminstone för mig. Jag skrev ju nyligen om den efterhängsna myten om att  våldtäkt oftast är = överfallsvåldtäkt. På samma sätt utgår man lätt ifrån att den som blir våldtagen skriker, slåss och gör motstånd, är chockad och gråter. Men läkaren på SöS akutmottagning för våldtagna säger att fysiska skador är ganska ovanliga – eftersom gärningsmannen inte behöver ta till våld:

Det vanligaste är att offret reagerar  med en frysreaktion (”tonic immobility”): passivitet, förlamning, kanske säger man inte ens nej. För man är helt överrumplad av att en person gör så mot en.

Särskilt om det är en närstående.

Här handlar det alltså inte om en medveten taktik – att ”spela död” för att inte provocera och därmed riskera att bli misshandlad, kanske dödad. Utan det är kroppen som reflexmässigt försvarar sig. Den kan gå längre än så: Studier visar att kroppen till och med kan reagera på samma sätt som i en situation med frivillig sex. Man kan alltså få erektion respektive bli våt och till och med få utlösning – trots att man inte vill och trots att situationen är hotfull. Kroppen verkar försöka inta “normalläge”.

Detta gör (förstås) rätten misstrogen: “Varför gjorde du inte motstånd?” Och så står ord mot ord. Det är inte heller svårt att förstå vilken total förvirring och vilka skuldkänslor det kan utlösa hos patienten: “Då kan det väl inte vara en våldtäkt? Fast jag ville ju inte?” 😳   och: “Innebär det att jag plötsligt börjat tända på att bli utsatt för den här typen av sexuellt våld?” och, allra värst: “Vem är jag?” ❓

Men det är inte bara offren och rättsväsendet som behöver veta det här, utan även möjliga förövare. Om offret reagerar så (tyst och lugn, kanske t o m med tecken till upphetsning) KAN man ju faktiskt vara i god tro. Eller åtminstone kunna intala sig det…

Alltså behöver ALLA verkligen inse vad samtycke innebär.

Jag sökte på “Blev jag våldtagen?” och hittade exempelvis en ung tjej som skrev att hon och hennes pojkvän hade gosat på kvällen, han ville ha sex, men inte hon, och det var OK. På natten vaknade hon av att han hade sex med henne. Hon visste inte om det var våldtäkt (Svaret var: Ja!). Det hon visste var att hon inte längre vågade lita på honom eller somna före honom. Speciellt känsligt var det för henne eftersom hon blivit våldtagen som 12-åring.

Här KAN pojkvännen ha varit i god tro – och i så fall är det ju ingen bra lösning för någon med en rättegång. De behöver förstå varann bättre.

I förlängningen behövs en allmän medvetenhet, ungefär som med barnaga. När den förbjöds var många skeptiska: “Hur ska man kunna beivra vad människor gör i sina hem?” Nu ingår det i det allmänna (svenska) medvetandet att det INTE är OK att aga sina barn.

Men det här med samtycke är ju knepiga grejer – finliret i det sexuella samspelet, att lyhört kunna känna in varann.

Så hur har vi det med sexualupplysningen nuförtiden? Man blir ju lite betänksam när man läser om kondomkaoset på  SVT:

I “Sommarlov” skulle man laga skotska specialiteten “haggis”. De gristarmar som egentligen behövdes fanns inte i studion, men: “Mormor brukar ha saker  i sin väska” sa huvudpersonen och tog fram –  en kondom: ”Ballonger! Det går lika bra.” 🙂

Och upprörda föräldrar “rasade” (förstås): “Barnen ser att det inte är en ballong och frågar vad man har den till. De frågorna ska inte ens komma från ett barn, det är helt fel. Man blir riktigt förbannad.”

❓ Anno 1980 var jag med på dotterns dagissamling och visade upp gravidmagen med lillbrorsan i. När jag glatt berättade för en mamma sa hon upprktigt förskräckt: “Oj, nu kommer väl mina fllckor att fråga om hur barn blir till!”

Jag förstod inte då och jag förstår inte nu: Har man tänkt “slippa” prata om “sånt” med barnen? I så fall kan jag avslöja: Det känner barn på sig. Och då skaffar de sin information på annat håll – hos äldre kompisar, i olämpliga filmer etc.

Och då ligger vi riktigt risigt till med fortsättningskursen…  😟

Annonser

2 thoughts on ““Har jag blivit våldtagen?”

  1. Är det inte bäst att ta de jobbiga samtalen själv än att överlämna det åt slumpen, tänker jag. Men å andra sidan – nu tror jag vi är mer medvetna än för bara några år sedan. Jag minns inte om jag hann ta det är snacket med dottern innan hon tyckte sig fullständigt informerad om sakernas tillstånd. Sonen ska jag prata med när tid kommer med utgångspunkt respekt o samtycke.

    Gilla

    • Jag kommer faktiskt inte ihåg hur jag pratade med mina barn, det gav sig väl liksom.
      Men jag vet att jag inte varit rädd för några frågor och åtminstone försökt visa att man kan prata med mig om vad som helst. Sen kan man bara hoppas att man lyckats.

      Min mamma verkar ha lyckats: När jag fick höra ”fula ord” ute på gårn frågade jag mamma vad det betydde och reagerade med: ”Jaså var det bara det, visste jag ju redan.” 😉

      Liked by 1 person

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s