På spaning efter Pokémon-spanare

I tidningen läste vi att polisen fått rycka ut efter att boende i Stenungsund hade fått nog av högljudda Pokémon-spanare som samlats vid Kulturhusparken klockan 4 på natten. 

När vi (dagtid) åkte dit och handlade började vi se oss omkring – med helt nya ögon. 🙂 Säkra kan vi ju inte vara, men människor promenerade, ensamma eller i par, som i trance åt samma håll och med blicken spänt fäst vid sina små skärmar. En hel familj, i mycket olika åldrar, alla tittande på varsin skärm, trängdes runt en bänk.

Vad är detta? Jag läste på.

Fakta: Pokémon Go föddes 6 juli och kom till Sverige tio dagaar senare.

Spelet går ut på att fånga så många varelser som möjligt – men i den riktiga världen. Telefonens GPS känner av var och hur nära en pokémon man är. Figuren syns i mobilkameran och när det är dags att fånga den kastar man bara pokébollen som visas på skärmen. Man kan även träna sina pokémon och tävla mot andra.

Spelarna är alltså utomhus. Men ändå inte. Intressant.

Pressen hänger förstås på. Aftonbladet försöker sälja in sin Plus-tjänst genom att erbjuda speltips.

De ser RISKER: Spelarna ser sig inte för och kan bli påkörda. Någon hittade en död kropp istället för en Pokémon, och några tonåringar gick vilse i en grotta(!) när de letade efter en annan. Jag känner mig inte speciellt orolig: Människor är ouppmärksamma även med lurar i öronen och det var väl bra att kroppen hittades – om än obehagligt för spelaren. Och, inte för att jag är specialist, men har man verkligen mobiltäckning nere i en grotta – vi har det knappt i den närbelägna skogen??

Pressen ser även FÖRDELAR: En kille såg en misstänkt våldtäkt medan han spelade: ”Annars hade jag inte varit ute”. Aldrig tidigare har det varit så lätt att få barn och ungdomar att vistas utomhus.

En mamma berättar om sin åttaåring, som nyligen fått en autismdiagnos: “Han avskyr förändringar, normalt sett tar det minst en timme av förberedelser och förklaringar innan vi kan gå ut. Men när jag hade laddat ner spelet var vi utanför dörren inom fem minuter. Väl ute insåg han att vi kunde snubbla över Pokémons överallt. Vi kunde gå till parken tillsammans, något han annars avskyr, men nu kunde han fokusera på spelets spänning i stället för att tvångsmässigt och högljutt kommentera alla runtomkring. Han ville inte gå hem förrän batteriet i telefonen dog!”

Jag är ju allmänt skeptisk mot solskenshistorier, men minns en arbetskamrat, som hade ännu svårare än jag för “stora” sociala sammanhang. Om han deltog (även) som fotograf gick det mycket bättre.

Till skillnad från klick-media ser en psykolog BÅDE för- och nackdelar – som psykologer ofta gör ;). Spelet kan vara farligare än andra appar uppmärksamhetsmässigt eftersom man riskerar att missa en pokémon om man inte fångar den direkt när den dyker upp. Men förutom fördelen att man “luras” ut och får motion finns också den sociala aspekten: man kan tävla mot andra, och spelarna möter ofta andra spelare när de är ute och letar.

Vi funderar: Kan något sånt här småningom hjälpa olika sorters människor att närma sig varann: de som sitter inomhus med sina skärmar lockas utomhus, och de som inte  vågat sig ut på nätet lockas dit. För de senare finns, jag har blivit kallad “teknisk” av jämnåriga (JÄTTEGARV!)  😂 bara för att jag bloggar med gratis standardmall…

Min man ärvde sin pappas gamla släktforskningspapper från 60- och 70-talet, mödosamt skrivna för hand eller på den gamla manuella skrivmaskinen som nu står i vår bokhylla. Han lägger ut en del i sin blogg, men träffar många hängivna, ideella hembygdsforskare för vilka det inte är naturligt att göra så, möjligen beroende på åldern.

Synd, för då är materialet inte nåbart för nya läsare, och entusiasternas pärmar och album kommer troligen att försvinna med dem. Kommande generationer verkar ofta inte lika intresserade – möjligen beroende på att de inte hittar det på nätet. Ond cirkel kallar man väl sånt. 😦 .

Intresse verkar finnas: Jag läser om åtminstone en 80-åring som spelar Pokémon Go, och en 79-åring som är irriterad över att “gamla tanter inte kan spela”. Hennes problem är inte att hon inte vill eller vågar, utan att spelet är på engelska. Hon hoppas nu på en svensk version.

 

Annonser

4 thoughts on “På spaning efter Pokémon-spanare

  1. Har just avnjutit eftermiddagskaffe med två elvaåringar som kastat sig över spelet (Deras pappa spelar också) Min man åkte precis iväg med dem till en park som enligt lokaltidningen ska drälla av dessa figurer. Kanske kommer han också hem frälst 😉 Som många flugor medför det säkert både bra och dåliga saker.

    Gilla

  2. Jag spelar själv, och gillar det, men sällan när jag är ute och promenerar. Jag är ju typen som älskar olika sorters virtuella spel, även om jag inte längre spelar så frekvent.

    Gilla

    • Själv har jag inget sinne för spel, men det här var lite kul att läsa om. Nu ser jag att en kille knäcker extra gm att spela för dem som är på semester. ”Pokémon-nanny” 🙂

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s