Med barnbarn på museum

Vi skulle få följa med barnbarn B, två år och sju månader, på museum. Första försöket gick inte så bra, han tyckte inte att han skulle behöva ta på sig byxor, nu när han just fått semester från förskolan. Vi förklarade klädkoden på museer och kollade då och då om han ångrat sig, men det var “Nä!” Inga byxor på semestern.

Men bara vi slutade tjata underhöll han oss älskvärt: Byggde jättehöga legotorn och knölade in tre strumpor i tre plastbägare och radade upp på bordet (glass?). Och berättade för oss att ringsvanslemurens ungar får rida på axlarna. Jag visste inte att såna djur fanns, men han hade bilderboksbevis.

När det var kaffedags hörde han ordet pepparkaka och ville inte vänta på mamma, utan frågade hoppfullt: “Kanske mormor kan ta fram peppakaaka?” Mormor tyckte att han fick ha lite tålamod.

“Vad är ålamod?” Bra fråga, men innan någon  hunnit försöka förklara hade han sin teori klar: Pekar på en påse som hänger högt upp, antagligen för att han inte ska nå innehållet: “DÄR är ålamod!” Och det kan ju ligga något i det – utom räckhåll är både pepparkakorna och påsen. Man får tålmodigt vänta på att någon tar ner dem.

Han lyssnar när vi pratar om våra telefoner,  säger: ”Det ringer!” och springer till porttelefonen för att svara. Men: ”Det var bara ett sms.”

Ungefär när museet stänger kommer han med ett vänligt förslag, som om tanken just slagit honom: “Ska vi gå på museum?”

Nästa dag går det bättre. Vi ska bara vänta tills mamma är färdig, sen ska vi på museum. Med byxor på. Och han hämtar papper och färgpennor för att hjälpa oss att fördriva väntetiden: “Ska vi rita på papperet innan vi går på museum?”

Fast sen börjar det lite tveksamt: Just när spårvagnen startar säger han något om att kräkas. Mamma frågar om han är sjuk. Svar: “Ska vi åka till barnakuten?” Vi tittar på det rosiga leende barnansiktet och beslutar att vänta med akuten.

Till slut är vi framme vid det efterlängtade museet. “Vad ska vi göra nu?” B tittar på gräsmattan: “Springa och leka?” Men på museet gör han en del av det man som barn förväntas göra: Ser före oss en liten lucka för barn att krypa in, kryper in – och lika raskt ut igen. Jag blir ganska nyfiken på vad man kunde se därinne, men han har andra intressen.

Det han verkligen fastnar vid är dataskärmen med information om fiskarna i akvariet bredvid. Släpar fram pallen så att han når och trycker på skärmen. För säkerhets skull trycker han på nyckelhålet också, för att se om något händer. Vid en annan skärm försjunker han intresserat i en film om valar.

Spjälsängen hemma gillar han INTE, men på utställningen bäddar han in sig skönt bland mjukdjuren i en bur och tänker sova middag. Blir JÄTTEARG  när han inte får det. (Helt förståeligt, det ser väldigt mysigt ut.)

Utanför fiket sitter en mycket naturtrogen sjörövare på sin skattkista, med trasiga kläder, stort muskedunder och mordiskt förvriden min. Det som väcker Bs uppmärksamhet är en enda sak. Han upprepar gång på gång, bekymrat: “Han har SMUTSIGA fötter!”

På spårvagnen slocknar han som ett ljus, fortsätter att sova när han blir uppburen och lagd i säng.

Men tydligen var det roligt, för när han äter kvällsmat vill han gå på museum igen. NU!

Annonser

2 thoughts on “Med barnbarn på museum

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s