Vad är en våldtäkt? Och “grooming”?

Jag lyssnade på Sommar i P1 och insåg generat att den bild som spontant (i reptilhjärnan?) dyker upp när jag tänker “våldtäkt” är den där gamla överfallsvåldtäkten, fast jag egentligen vet att det är fel: Främlingen som hoppar fram ur en buske, håller fast, slår och hotar. Märkligt. Som om det är en nedärvd bild, en arketyp. Jag lyssnar på vad en våldtäkt egentligen är: 

”En våldtäkt sker väldigt sällan utomhus av en okänd person, tvärtom ofta inne och av någon du känner. Det förekommer sällan så mycket våld – om ens något.

Bilden av vad många tror är en våldtäkt stämmer alltså dåligt överens med hur en våldtäkt ser ut. Detta gör att den som utsatts ofta är tvivlande till om den blivit våldtagen och förövaren inte ser sig som en våldtäktsman.”

Det säger Ulrika Rogland, och hon borde veta. Som åklagare har hennes fokus varit på brott mot kvinnor och barn. Hon ledde bland annat åtalet mot den så kallade Alexandramannen, som dömdes till tio års fängelse för sexbrott mot flickor han kontaktat via internet. Numera arbetar hon som målsägarbiträde, samt skriver och föreläser om grooming på nätet.

Sen läser jag en artikel om att våldtäkter och tafsande inte är något nytt, och att det inte görs av någon identifierbar grupp utan av ”män som tycker att de har rätt att göra det.” Det säger bland annat Lars Jalmert, professor emeritus i pedagogik som sysslat med mansforskning i hela sitt arbetsliv. Intressant. Jag scrollar ner till det viktigaste: ”Vad kan man göra åt det?”. Artikeln avslutas:

Det är ingen ”quick fix” det här. (Just det!) Det är ett genomgripande arbete som måste göras på alla nivåer i samhället. (Just det!) Det absolut viktigaste är att se till att pojkar och män inte har tillgång till kvinnors kroppar som en naturlig rättighet. ❓❓ VAD innebär det? Konkret.

Inte vet jag. Så jag återgår till Sommarprogrammet, där Rogland ger mycket konkreta råd.

Prata med ungdomar om vad en våldtäkt är:

  • Det är aldrig OK att ha sex med nån som säger eller visar att han eller hon inte vill.
  • Det är aldrig OK att ha sex med nån som sover.
  • Det är aldrig OK att ha sex med nån som är så berusad att man inte känner igen hur personen beter sig – framför allt inte om man är många som har sex med personen samtidigt eller efter varann.
  • Det är ingen rättighet att som vuxen ha sex med barn.
  • Sunt förnuft gäller.

Det är viktigt med kännbara straff, men straffen är inte avskräckande, eftersom väldigt få som begått brotten ser sig själva som förövare. Och förövarna är inte lätta att känna igen. Samma person kan vara både offer och gärningsman. Vi måste tidigt ta hand om barn som har det svårt, och förebygga brott.

Och vi måste öppet prata om sex och vad en våldtäkt är. Egentligen.

För det kan vara svårt att inse, särskilt för ungdomar, och om man har större erfarenhet av porrfilm än av riktig sex – kanske ingen alls av relationer där man lärt sig att känna av varann. Jag vet inte hur det är för andra, men jag är sällan ”på” direkt, utan mera tveksam, sömnig… etc. För att efter en stund komma fram till att: ”Jomenvisst!” Jag kan tänka mig många orsaker till gråzoner, missförstånd, förvirring.

Om det kan vara knepigt att avgöra vad som är våldtäkt måste det ju vara ännu svårare med grooming.

Alexandramannen var det första groomingfallet och det var svårt för Roglands chef att förstå att detta var ett brott som kunde leda till ett straff lika långt som häktningstiden. Till slut fick han ändå tio års fängelse för våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av underårig, misshandel, sexuellt tvång och förförelse av ungdom. Under flera år var minst 58 flickor utsatta på olika sätt – den yngsta tolv år.

Alexandramannen låtsades vara en ung snygg kvinna, som imponerade på småtjejerna, lyssnade och gav dem komplimanger, erbjöd dem modelljobb – och fick dem att visa upp sig alltmera avklädda. Till slut skulle de träffa “Alexandras unge, rike vän”, det vill säga honom själv.

Andra groomare presenterar sig som unga snygga killar och lyckas få tveksamma bilder, som de sen kan använda för utpressning: Får de inte mera vågade bilder skickas de ursprungliga till skolan och familjen. Så kan man ganska riskfritt få de unga att klä av sig och begå filmade övergrepp mot sig själva. För några år sen läste jag om en ung flicka, som efter att ha bönat och bett till slut i sin förtvivlan kastade sig framför tåget.

Jag har inte svårt att tänka mig att koketta unga tjejer som just börjar bli medvetna om sitt utseende blir smickrade och går på detta, och sen skäms för mycket för att berätta det. Även de som lever i en trygg miljö och får bekräftelse hemifrån.

Här rör det sig dessutom om skickliga manipulatörer: Rogland berättar att en våldtagen 14-åring faktiskt berättade hemma. Den upprörda mamman kontaktade Alexandramannen, som lugnt förklarade att flickan sökt jobb som modell. När de möttes på hotellet såg han direkt att hon ljugit om sin ålder och sa att hon var för ung. Då blev hon väldigt arg, gick hem och ljög ihop våldtäkten. Han var så övertygande att mamman trodde på honom – ända tills han gripits och chatten på hans dator avslöjade vad som verkligen hänt.

Vi har fått en groominglagstiftning, som inte fungerar särskilt bra och nu ska skärpas. Det är ändå en viktig markering, men räcker inte.

Vad kan man göra?

Förbjuda internet är inget alternativ säger Rogland, det är där barn och ungdomar umgås. Rädslan för ett förbud kan bli ytterligare ett skäl att inte berätta.

Vi vuxna kan inte skydda från faror vi inte känner till, så vi måste ha koll för att förstå vad de unga pratar om. Och intresserat fråga om det, på samma sätt som vi gör om hur det varit i skolan. Vi måste tala om att alla inte är så snälla som de verkar.

Viktigast: Att vara närvarande när vi är med våra barn. En bra relation är bästa skyddet och ger bäst förutsättningar för att ungdomarna ska våga berätta om något hänt. Lär barn och ungdomar att vara besvärliga, säga ifrån så fort något känns fel. På samma sätt som små barn inte ska övertalas att ge kramar och pussar, utan från början själva bestämma över sin kropp.

Var uppmärksam på förändringar och skuldbelägg dem inte om de vågar berätta. De har redan klandrat sig själva och det krävs stort mod att berätta. Lyssna och tala om att de inte gjort något fel. Berätta att det kommer att bli bra igen.

Grooming är inget nytt, det har funnits i alla tider, på alla platser där barn finns. Rogland själv minns från idrotten – inga övergrepp, men ett obehag när en del vuxna kom för nära. Men det berättade hon inte, för då kanske hon inte skulle få fortsätta med den roliga träningen.

Skillnaden är att internet gör det lättare att nå många barn och att risken för upptäckt är minimal.

Och att det är svårare att identifiera ett brott som inte medfört sår och blåmärken – åtminstone inte fysiska.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s