Hos hemliga polisen i Berlin

STASIMUSEET i Berlin är inte lätt att upptäcka. Till och med när man hittat den lilla återvändsgatan och ser den diskreta museiskylten är ”STASI” skrivet med röda bokstäver mot mörk bakgrund – och därmed nästan osynligt – medan ”MUSEUM” i vitt syns redan på håll. Är det medvetet?

Det rör sig ju om Stasi, Östtysklands hemliga säkerhetstjänst, som egentligen hette “Ministeriet för statssäkerhet”, och vars logga visar en stark arm hållande ett gevär med påskruvad bajonett, från vilken en något förvanskad DDR-flagga vajar.

Det känns lite märkligt att gå runt i blandningen av hemlig spionutrustning och kontorsrum, inte helt olika dem jag själv jobbat i en gång. Någon annan filmade:

Jag fastnar inte i första hand för de uppvisade vapnen och spionkamerorna, utan vid den psykologiska krigföringen, funderar på hur man påverkades av att leva där? På filmen skymtar en genomsågad dörr: 17 år efter murens fall upptäckte en familj vid en renovering att de haft avlyssningsapparatur i sin vardagsrumsdörr.

I en inspelad intervju berättar en kvinna hur hon fick punka på sin cykel VARJE GÅNG hon var och handlade med barnen. Kan det verkligen vara busungar – varje gång? Kan det vara Stasi? “Men det kunde jag inte säga, folk skulle tro jag var galen. Var jag det?

Stasis foton på en politiskt obekväm präst visas upp, tagna på ett sätt så att det kan se ut som om han står i kontakt med Stasi. En man berättar om en kvinna som inte förstod varför hennes vänner drog sig undan. Spreds det rykten om henne? I så fall av vilka?  “Har jag blivit galen?

TV-serien Weissensee gav en bild av hur familjer kunde splittras  och lojaliteterna bli komplicerade. Efter murens – och Stasis – fall har man i arkiven hittat listor över mer än 600 000 “inofficiella medarbetare”, även inom regimkritiska grupper som konstnärer och präster. De flesta var vanliga människor som rapporterade om folk de kände  – av lojalitet mot staten, av ideologiska skäl, eller av rädsla, svartsjuka, avundsjuka…

Filmen ”De andras liv” handlar om Stasi-mannen som i sitt trista avlyssnarjobb får i uppdrag att övervaka en författare med flickvän. Först ser han det som en möjlighet att klättra i hierarkin, men småningom, när han ”lär känna” de övervakade, ändras hans lojalitet och han börjar istället skydda dem.

Jag fastnar vid en monter med en handskriven dödsdom mot en av fem misstänkta “inofficiella medarbetare” till RIAS Berlin, den radiokanal vi lyssnade på i Berlin, då för femtio år sen. De sände popmusik, som jag minns det.

RIAS Berlin hade miljoner lyssnare i hela Berlin och delar av DDR. Sändaren låg i Berlins amerikanska sektor och kontrollerades alltså av amerikanska ockupationsmyndigheterna. Nu läser jag att de såg som sin uppgift att motverka ”den platta, primitiva propagandan från den kommunistiska sändaren i Östberlin med sanningsenlig journalistik”. Och deras anrop löd:

Hier ist RIAS Berlin – eine freie Stimme der freien Welt!
(“en fri röst i den fria världen”)

Så naturligtvis var de en del av det kalla propagandakriget, liksom så mycket annat i Berlin. När vi under det kalla krigets dagar åkte igenom DDR blev gränskontrollen alltid besvärligare och mera utdragen om det politiska läget var spänt.

För Stasi blev RIAS huvudfienden bland “fientligt inställda” media – en spioncentral som ”öppet arbetade på att förhindra Tysklands återförening och starta ett nytt krig”. RIAS måste därför likvideras och de som haft med RIAS att göra straffas hårt. Man arresterade  49 personer och åtalade fem av dem.

På papperet står att åklagaren avser att begära följande straff: Wiebach – livstids straffarbete, Baier – 15 års straffarbete, Krause – livstids straffarbete, Gast – 12 års straffarbete, Vogt – 8 års straffarbete.

Walter Ulbricht, DDRs politiske ledare, har sen för hand skrivit sitt OK: “Einverstanden/Ulbricht”. Dessutom har han vid Wiebachs namn strukit över åklagarens “livstids straffarbete” och ersatt det med “Vorschlag: Todesurteil” (förslag: dödsstraff).

I rättegången hördes 14 vittnen, alla från åklagarsidan. Domarna i juni 1955 motsvarade i stort sett åklagarens förslag – inklusive Ulbrichts ändring. Den 29-årige dekoratören Joachim Wiebach avrättades redan efter tre månader. Föräldrarna fick aldrig hans avskedsbrev utan det  arkiverades, och de underrättades om avrättningen först efter två månader – och då bara muntligt.

De som dömts till tidsbegränsade straff benådades eller fick amnesti 1960, den andre livstidsdömde “köptes loss” av Västtyskland 1964. Enligt en artikel i Spiegel hade Wiebach kommit till RIAS med några kompisar för att få biljetter till ett frågeprogram.

Plötsligt inser jag att jag kan ha gjort mig skyldig till agitation. När jag i slutet av 60-talet åkte till Berlin hade jag virat en tidning runt något ömtåligt. Jag hade särskilt valt en opolitisk – möjligen Bildjournalen. Den beslagtogs vid östkontrollen som  ”västpropaganda”.

Annonser

2 thoughts on “Hos hemliga polisen i Berlin

  1. Det är såna gånger jag önskar jag kunde tyska – igen. Jag har besökt stället två gånger (brukar bo två kvarter längre ner på Frankfurter allé ) och båda gångerna funderat på varför ett museum inte har översatt allt? Jag skulle velat läsa mer av det jag inte kunde ta del av. Det var oxå kul att se miljöerna man sett i så många filmer/serier

    Gilla

    • Tänkte på det ännu mer när vi hamnade på Märkisches Museum – väldigt lite information på annat än tyska. Inte så fullständig info öht, förresten: Trodde vi tagit kort på en rak-kopp, men det var en kaffekopp för mustaschprydda. Tur att nätet finns så man kan kolla vad man egentligen sett. 🙂

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s