Dagboken: En ung flicka bland ruinerna i slutstriderna om Berlin

Vi tänkte titta in på Deutsches Historisches Museum på väg nån helt annanstans, men blev kvar hela dan. Jag fastnade länge vid en pärm med handskrivna dagboksblad. Den visar sig vara skriven direkt efter kriget av 22-åriga Gerda Langosch och skildrar hennes sista krigsdagar i Berlin, hukande i källaren i väntan på den fruktade ryssen.

När jag ser de handskrivna sidorna känns det som om jag själv var där. 1995 skänktes dagboken till muséet. Jag bläddrar i den och ber min man ta några kort, även om det blev lite slumpvis, för många sidor var det.

På nätet hittar jag ett utdrag ur dagboken, men det slutar när ryssarna slutligen kom – och inte verkade så farliga som de utmålats i propagandan. Åtminstone inte de första som kom…

Jag översätter delar:

Lördagen den 20 april 1945 kunde endast de som var i rustningsindustrin ta sig till jobbet, eftersom det krävdes röda specialtillstånd  för att använda allmänna kommunikationsmedel. På avstånd närmade sig artillerielden.

En granne, som varit frontsoldat, rådde alla att flytta ner i källaren nu när fronten närmade sig.

Nästa dag var det extra matutdelning, vilket innebar allmän rusning och timmars köande, utom när man sökte skydd för inkommande lågflygande flygplan.

De följande veckorna tillbringade alla i källaren och hämtade mer saker från lägenheterna när man trodde det var paus i beskjutningen. Men ofta fick man vända och springa ner igen. Något elektriskt ljus hade man inte haft på länge, och man måste vara sparsam med lampoljan, eftersom man inte visste hur länge man måste stanna i källaren. Beskjutningen och bombningen blev allt värre, men ändå måste några våga sig ut ibland för att skaffa mat.

När maten höll på att ta slut fick de tips om att det fanns potatis på en vagn, men de blev snart bortjagade av polisen. Och vakten i ett välfyllt kylförråd i närheten hotade med dödsstraff om de tog något utan särskilt tillstånd. När en poliskommissarie kom till källaren för att berätta att man upprättat en barrikad alldeles bakom deras hus passade de på att be honom om ett sånt tillstånd. Tveksamt gick han med på det, under förutsättning att polisen fick en del av maten.

En av grannarna hade lastbil och de gav sig iväg på en livsfarlig väg bland exploderande granater. För vid deras gata, Kieler Strasse, var striderna just då hårda, ryssarna fanns redan inärheten. Trots att en granat detonerade alldeles framför dem och skadade bilen klarade man sig tillbaka. Maten fördelades genast, eftersom ingen visste vad som skulle hända nästa dag.

När brödet tog slut spreds ryktet att bagaren skulle försöka baka. Medan de väntade på att brödet skulle bli färdig kom ett våldsamt bombanfall. Bland flygande stenar vågade de inte ta sig över gården till skyddsrummet, utan hukade i trapphuset en timme, tills det var över. Om det varit ett amerikanskt bombplan hade nog inte huset klarat sig, men det var ett ryskt, lättare plan,  som bara skadade byggnaderna.

Den sista tiden vågade sig ingen upp ur källaren. Tyska soldater kom och bad om vatten, däribland en 16-åring, vars bästa kamrat just dött. Men vattenkranen fungerade inte längre. Och de vågade inte låta de tyska soldaterna stanna kvar. Tuffast på att avvisa dem var den grannkvinna som själv hade en son i kriget.

En gång dök en ung, medaljprydd löjtnant upp i källaren och tvingade med dragen pistol upp soldaterna för att fortsätta kampen med de vapen de kunde hitta på gatan.

Den 30 april kl 8.05 kom ryssarna. Gerda skriver: ”Våra hjärtan stannade några minuter: Ryssarna är här!

När den förste kom in i källaren trodde vi inte våra ögon. Såg ryssarna ut så: rena och snyggt klädda? Så framställdes inte i de tyska journalfilmerna. Han log mot oss och ropade “Dobsche, dobsche!”

Jag föll min mor om halsen av gläde. Nu var eländet slut, för de här människorna såg inte ut som om de skulle döda oss. För att säga något stammade vi också: “Dobsche, dobsche!” Han stannade inte länge, frågade bara efter soldater och det fanns inga kvar hos oss.”

Min mans sista bild visar en dagbokssida längre fram:

… ”Han upprepade gång på gång: “Göm de unga flickorna. Jag har sett fruktansvärda saker vid Nordhafen, de hämtade ut alla flickor!”

När jag hörde det blev jag helt förstörd: “Mamma, vad ska jag göra, var kan jag gömma mig?” Mamma sa: “Kom och sätt dig på sängen här i hörnet.”

Vilken cliffhanger! Hur gick det sen?

När jag söker på Gerda Langosch, ser jag att både hon och hennes  föräldrar i alla fall överlevde kriget, för hon har även vittnat om sina minnen från 13 augusti 1961, dagen när muren byggdes.

Alla i familjen bodde fortfarande på Kieler Straße, som efter uppdelningen i fyra sektorer nu hörde till Berlin-Mitte (i sovjetisk sektor) istället för Wedding (i fransk), som de tidigare räknat sig till. Alltså hamnade de på östsidan när muren delade upp Berlin.

Söndagen den 13 augusti 1961 hörde hon och hennes man på radion nyheten om muren, “den antifascistiska skyddsväggen”. Men de såg inget, och gick hem till Gerdas föräldrar, som ju bodde i närheten. Hennes mamma hade råkat se ut genom fönstret medan hon gjorde frukost och upptäckt att “spanska ryttare” av taggtråd lagts ut under natten, som provisorisk gräns.

Alla var de fullkomligt oförberedda på en mur. Så sent som i juni hade statschefen Ulbricht dessutom sagt sitt berömda:  ”Niemand hat die Absicht, eine Mauer zu errichten!” (”Ingen har för avsikt att bygga en mur!”)

En bekant, som nyligen flyttat till den amerikanska sektorn, kom på besök för att han var nyfiken på om det fortfarande gick att ta sig över. Han hade inga svårigheter på väg till östsidan, men vågade inte stanna länge, eftersom han var rädd att inte kunna ta sig tillbaka. Gerdas man följde med honom till väst, utan problem.

Han insåg att detta troligen var hans sista chans att få leva i Västberlin, men valde att gå tillbaka till sin gravida hustru i lägenheten på Kieler Strasse. Så hela familjen blev östtyskar och förblev det ända tills murens fall 1989.

Jag har skrivit mer om den fantastiska historien om murens uppgång och fall i Berlinmuren 1961-89.

Annonser

One thought on “Dagboken: En ung flicka bland ruinerna i slutstriderna om Berlin

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s