Nostalgiskt besök i Berlin-Lichterfelde: Hemliga huset❓

Mina barns far föddes i Berlin strax efter kriget. Hans pappa var från början smed i en mindre stad, men när hästarna blev färre gick han till det militära, där han körde och lärde andra att köra stridsvagn. När han var 25 år började kriget, och han hann nog vara vid alla fronter innan han slutligen blev krigsfånge i Sibirien.

Huset sent 50-tal

Exakt hur eller när han lyckades ta sig tillbaka vet jag inte, men småningom hade barnen blivit fyra och bostadsbristen i efterkrigstidens Berlin var stor – när jag var där i slutet av sextiotalet fanns fortfarande bombruiner i grannskapet. Svärfar bestämde sig på femtiotalet för att satsa på ett nybyggt radhus, trots att omgivningen undrade om han verkligen skulle klara det. Eller kanske just därför, för han hade en vilja av stål, som antagligen gjorde honom till den överlevare han var.

I kortlådan hittar jag bilden på det ursprungliga huset. På övervåningen syns fönstren till två små sovrum, bredvid dörren köksfönstret. På baksidan står det att kortet är taget från grannens trädgård.

Huset blev hans stolthet. Jag minns familjekrisen när en son i vuxen ålder ville studera till läkare och föräldrarnas ekonomi vägdes in när han skulle beviljas studielån: “Tänk om jag måste gå ifrån HUSET!?”

Så när vi nu var i Berlin ville jag gärna kolla in hur det nu ser ut där vi hälsat på så många gånger fram till murens fall. Båda svärföräldrarna är visserligen döda, även om svärfar överlevde sin 9 år yngre (och såvitt man visste friska) fru och blev 91 år. Jag hittar meddelandet om hans död  under “Vollendetes Leben” i det lokala församlingsbladet från 2006.

Men jag var ändå nyfiken på hur det såg ut nu, särskilt som det inte gick att se på nätet.

Vad döljs egentligen bakom censurplattan?

Huset låg längst in i den bakre radhusraden, alltså bästa läge – för den som var beredd att först fälla ett jätteträd som stod i vägen för bygget. Sånt hindrade aldrig min svärfar. Det ursprungliga huset var litet – sönerna delade ett rum, som var två sängar och några decimeter brett, döttrarnas var något större.

Jag hittar en bild från 1957 med min stolta svärfar vid spisen i det nya huset. Strax till vänster om varmvattensberedaren, alltså högt upp på väggen, satt elementet. Det var väl enda stället det fick plats.

Såvitt jag kan se såg det exakt likadant ut i alla år. Åtminstone på den tiden var nybyggda kök inte inredda i Tyskland, så de bestod ofta av ett tomt rum som hade “blivit över”. Senare lanserades inredda kök, som kallades Schwedenküchen. Tyska Wikipedia beskriver storögt det svenska köket, med sina “standardiserade inbyggda möbler, anpassade till köksutrustningen”.

Sånt fanns inte i mina svärföräldrars kök. Här hade man klämt in några smala skåp mot ena väggen, mot den andra stod i tur och ordning alltså en diskho med varmvattenberedare, en spis och ett bulligt, gulnande Boschkylskåp, alla som fristående solitärer, alltså utan arbetsbänkar emellan. Jag antar att man småningom bytte ut spisen, men resten verkade oförändrat åtminstone till början av 90-talet, när jag var där sista gången. När vårt äldsta barn var litet märkte jag en gång förskräckt att den stabila (original?)köksmaskinen inte strimlade bara potatis, utan även lite metall. Möjligen köpte man en ny köksmaskin efter det. Om svärfar ville.

Till disken hade man alltså bara en fristående ho, så det gick inte att skölja. Man fick planera: plocka fram sophinken som stod bakom ett förhänge under hon, skrapa av porslinet, diska – och sen handdukstorka utan att skölja. Samt gå in med porslinet till det enorma skåpet i vardagsrummet, för i köket fanns inga avställningsytor. Många steg blev det, och man måste vara två. Hur det funkade till vardags i en familj på sex personer där båda föräldrarna arbetade fattar inte jag. Men de var mycket imponerade av vår rostfria svenska diskbänk, minns jag.

Först när barnen börjat flytta hemifrån byggdes huset ut och fick ytterligare två sovrum, ett på varje våning. Kanske hade svärfar inte råd innan dess. Det är nog även anledningen till att hans svärmor flyttade in i det ena nya sovrummet, trots att hon aldrig accepterade sin svärson, utan ända till sin död tyckte att dottern hade kunnat göra ett bättre parti. Men hon hade råd att betala för sig med sin änkepension.

Nu 2016 smyger vi oss så nära vi kan utan att tränga oss in på privat område – inte så långt i alla fall… Vi tar kort åt ena hållet från parkeringsplatsen, och åt det andra från grannars uppfart. De nya ägarna verkar ha fortsatt utbyggnaden uppåt en bit. Formen och den röda färgen sticker effektfullt av från de övriga husen och jag blir VÄLDIGT nyfiken på hur det kan se ut inifrån. För vi ser inga fönster? Men man kan inte få allt här i världen. Vi nöjer oss med korten.

Och varför bilden på nätet var censurerad begrep vi aldrig.

När vi plåtat huset tog vi en nostalgisk promenad i kvarteren, där det mesta var sig fullständigt likt.

Annonser

4 thoughts on “Nostalgiskt besök i Berlin-Lichterfelde: Hemliga huset❓

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s