Beim Bummeln in Berlin 2016

Vi har varit på återbesök i Berlin. Förra gången var 2013, och i mitt tidigare liv var jag där många gånger under “murens tid” 1960 – 90.

Som vanligt strosar vi runt stan, gör ibland det vi preliminärt planerat, men sladdar ofta in på något HELT annat. Det sättet att resa faller sig naturligt, eftersom särskilt jag har noll lokalsinne, och när vi båda är överens om åt vilket håll vi ska är det oftast fel. Då kan man ibland hitta nåt överraskande intressant. 🙂

Redan rummet överraskade oss. “Var är Honecker?” sa maken, associerande till DDRs siste politiske ledare. För det var S-T-O-R-T. Förklaringen fanns i utrymningsplanen: Vi hade fått hörnrummet. På bilden ser man “vårt” torn utifrån, (en del av) vårt rum högst upp, med de motordrivna vädringsfönsterna öppna. Där inne kunde vi sitta och jäsa i våra fluffiga (nåja, ganska fluffiga) vita morronrockar och tofflor, och exempelvis bläddra i de flashiga modetidningarna.

Jag fördjupar mig i reportage om olika effektiva hårborttagningssätt  och tips om hur man kan få ögonfransarna att växa fortare. (Jag har ett svagt minne av att ett sånt medel kunde vara skadligt – för fransarna eller till och med ögonen? Åtminstone i Sverige.) I annonserna tävlar man om att erbjuda mascaror som täcker hela fransen och har borstar som garanterat får fransarna perfekt separerade. Som vanligt alltså.

Och så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där?

Jo, till vänster ser vi den nya ”älv-looken” med rosa ögonlock och läppar: Helt omålade fransar, men istället riktigt borstiga ögonbryn – för att ge den skira makeupen ”Power”. Och jag som trodde att den stackars flickan nyss gråtit. 😉

På nästa sida har vi motsatsen: En flicka med hopkletade ”spindelben” istället för  fransar, alltså “oseparerade”. Dålig borste tänkte jag, men det ska vara så: Först målar man noggrant, sen tar man en pincett och klämmer ihop fransarna – “för att få Twiggy-look”. Jag som var med på Twiggys sextiotal trodde alltid att hon inte orkat eller hunnit peta isär fransarna tillräckligt mycket. Där ser man.

Så nu vet jag: Ids jag inte måla fransarna eller plocka ögonbrynen är det en älva jag ser ut som och inget annat. Har jag somnat med mascara på fransarna så att de kladdar de ihop sig är jag Twiggy. Hur kan jag förlora?

Plats för skrytbilder från rummet:

Vår entréhall med badrumsdörr, på motsatta väggen  fanns garderober och kassaskåp. Observera den elegant välvda väggen mellan badrum och sängar.

I vardagsrumsdelen fanns förutom de lustiga fåtöljerna en soffa under vägglampa med Brandenburger Tor i relief. Därefter arbetsdelen med skrivbord, minibar och TV.

Utanför fönstret vid skrivbordet skymtar vårt torn. I förgrunden fåtöljerna, som vi funderade mycket på: Hur många Stasiförhör har de varit med om? (Vi skulle ju även kolla in Stasimuseet – om DDRs fruktade hemliga polis.) På något sätt påminde de om gynstolar, eller ovanligt obekväma tandläkarstolar. Alla våra teorier handlar om tortyrredskap, märker jag.

Men de var alla felaktiga. Det rör sig nämligen om “DESIGN”, för så stod det i hotellbroschyren. Det märktes också på att det inte gick att sitta bekvämt i dem. Vi lyckades inte hitta något sätt att justera lutningen, utan man kunde bara halvligga, fast utan huvudstöd…

Jag tog kort på “vårt” torn inifrån vårt fönster också. Med lite god vilja hade vi kunnat klämma ut oss på den lilla lilla minibalkongen runt tornet. Kanske.

Men trots vårt fina rum var vi (nästan) hela dagarna ute och trampade, så länge vi orkade – och lite till. Vädret var perfekt, mest sol, men ibland en svalkande vindpust, så det var inte riktigt högsommarvarmt. Då blir det kvavt i Berlin, det minns jag sen tidigare.

Trötta fötter efter en solig dag i remsandaler…

I hotellobbyn finns en fotoutställning om kvinnoupproret i Rosenstrasse år 1943, som tydligen ägde rum alldeles runt hörnet, vid den gamla synagogan, och utanför hotellet står en minnespelare: “Die Ausnahme: Rosenstrasse 1943”. (= ”Undantaget: Rosenstrasse 1943”).

Kvinnorna  gjorde uppror när deras judiska män skulle skickas till koncentrationsläger. Och männen släpptes. Till och med de som redan hunnit till Auschwitz skickades tillbaka.

Det bestämmer vi oss för att utforska.

Fortsättning följer.

 

 

Annonser

4 thoughts on “Beim Bummeln in Berlin 2016

    • Visst är det fascinerande? Minns på den tiden man hade receptionister/växeltelefonister. Fax och telefonkataloger var deras främsta arbetsredskap. Men de var inte snygga, så de åkte ut ur den designade receptionen, som enligt receptionisten ”satt lite trångt över höften”. 😉
      Platsen fylldes istället ut med en djungel av jätteväxter…

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s