Vid livets början – eller strax före

Ett misstag med förlossningsenheter för bara friska” skriver en överläkare i obstetrik och gynekologi om nyss nedlagda BB Sophia –  de som enligt sin  hemsida erbjöd “det lilla extra till den gravida kvinnan” – åtminstone om hon var helt frisk och inte för gammal eller för tjock.

”Alla våra läkare är specialister!” låter ju betryggande. I artikeln förtydligas att det betyder att man på BB Sophia lyckats förhandla fram att man slipper utbilda specialistläkare, som man gör på “vanliga” förlossningskliniker. Om alla gjorde så skulle väl specialisterna snart dö ut, tänker jag. 😦

Artikeln fortsätter: ”Att som erfaren specialist sitta som primärjour på en enhet som bara tar emot friska gravida kvinnor och vänta på att något akut ska hända är inte bara dyrt utan också ett oerhört slöseri på kompetens.”

Jag hoppas att trenden som prioriterar valfrihet för friska gravida kvinnor i Stockholm nu ska brytas och att frågan kring den höga arbetsbelastningen på förlossningsenheterna istället ska prioriteras.

En pensionerad barnmorska oroar sig bland annat för att mamman på BB Sophia skulle  vara “experten som leder förlossningsarbetet på en otillräckligt rustad klinik”. Hon har egna erfarenheter av att komplikationer ibland kan förutses, men inte alltid:  Hennes barns liv räddades genom akut kejsarsnitt. Även i vår familj finns exempel på förlossningar som plötsligt och oväntat blivit  akuta, där det kunnat gå riktigt illa.

Så ett vet jag säkert: ALDRIG skulle jag ta risken att inte kunna få akuthjälp om så skulle behövas. Kalla mig trygghetsnarkoman, men det handlar ju inte om MIG. Aldrig skulle jag kunna förlåta mig själv om någon komplikation skadade mitt barn. Om så världens samlade specialister enhälligt försäkrade mig om att det inte gjort någon skillnad om jag valt att föda på ett sjukhus med tillgång till akutvård, så skulle jag resten av mitt liv leva med misstanken att “det kanske ändå gått att fixa då.” För såna är mammor, åtminstone den här.

Därför begriper jag inte resonemanget kring valfrihet – man ska kunna välja mysigare, mer hemika miljöer om man så vill. Åtminstone i Stockholm. Och åtminstone mamman – om hon är ung, frisk och slank. Barnet kan ju aldrig välja.

Det låter ju tilltalande att mamman ska styra förlossningen. Jag minns hur arg jag blev när en väninna berättade hur hon för många år sen blev utskälld av barnmorskan för att hon spände sig. (Smart, hur avslappnad trodde man att hon blev av det?) Och den blivande pappan blev utslängd. Det tog ett antal år tills hon kommit över den skräcken och vågade försöka igen. Men jag har – från ungefär samma tid – bara erfarenhet av kunniga, vänliga människor som jag känt mig trygg med. De guidade mig genom förlossningen, talade om när jag skulle hålla emot eller trycka på. Och de hejade på mig när jag spände mig. Det hjälpte, kan jag tala om.

Jag känner till fall där mamman varit så panikslagen redan i förväg att förlossningen försvårades. För att inte tala om min kusin, som satt hemma med värkar och vägrade att åka in till BB. Hon hade ångrat sig. De mammorna vill nog inte vara experter och styra förlossningsarbetet, och behöver inte i första hand en hemlik miljö, utan tryggheten i en förstående och kompetent omgivning samt vetskapen att det finns ytterligare hjälp att få på plats, om så skulle behövas. Precis som jag, fast jag inte alls var panikslagen.

Förutsättningen för att det ska bli så är att alla samarbetar – personal, anhöriga och föderskor. Det gör en oerhörd skillnad om man ligger utlämnad åt andra och bara har ONT-ONDARE-ONDAST, eller om man förstår vad som händer i kroppen och kan följa med och hjälpa till i processen. Och mamman är väl bäst på att veta vilken ställning som känns bäst för henne i de olika skedena. På min tid låg man där låst i gynläge och riktigt kände det jag nu fått bekräftat: att det är den i särklass sämsta ställningen att föda i.

Men den tryggheten uppnår man inte med dämpad belysning eller snygga fåtöljer – inte ens med eget badkar. Det kan väl vara trevligt, men viktigare är tillräckliga resurser. Personalen ska inte behöva välja mellan att slita ihjäl sig eller byta jobb. Hur ska man då klara att förklara, vara varm och stödjande? Allas expertis ska tillvaratas. För något år sen läste jag till exempel om det finska “barnmorskegreppet” som bidrar till att minska förlossningsskador. Används det även i Sverige? Om inte, varför inte?

Okunnig som jag är har jag många frågor: Vad är skillnaden mot förr? Hur var beläggningen under fyrtiotalets babyboom, när jag föddes? På femtiotalet fick mamma ligga länge i krystvärkar, eftersom flera förlossningar var i akutskedet samtidigt. Det blev inte bättre av att hon var alldeles ensam, pappor och anhöriga fick inte vara med på den tiden. Ingen tanke på samarbete där, inte.

Och hur var det med skador? Jag minns att en klasskamrat hade ögat intryckt av en tångförlossning på fyrtiotalet. Fast skadade eller prematura barn överlevde väl helt enkelt inte. Var föderskornas förlossningsskador färre då, eller teg man skamset om såna krämpor? Mig klippte man upp för att det skulle bli rakare sårkanter att sy ihop. Har man slutat med det? Det verkade funka utmärkt (utom att man under några dar var beroende av sittring. 😦 )

Jag har ju haft den oförskämda turen att ha mycket lättare förlossningar än jag förväntade mig. Ändå fick jag första gången helt oväntat en jätteblödning, som jag på den riktigt gamla goda tiden, med förlossning i det trygga hemmet, knappast hade överlevt.

Annonser

12 thoughts on “Vid livets början – eller strax före

  1. Jämföra förr och nu är spännande 😊 och det jag kan tänka är väl mer att med den kunskap som idag ändå finns så är det absolut slöseri med resurser att inte ta tillvara erfarenheter från förr för att göra nuet bättre 😊

    Gilla

  2. Jag fick barn senast på ABC-kliniken på Söder. Där tog man (den är nerlagd nu) bara emot friska kvinnor som väntade barn eftersom man inte hade medicinsk utrustning som på andra BB. Däremot finns ju sös i samma byggnad om något skulle hända. Människor har gjort barnafödandet till något svårt istället för något naturligt, det oroar mig.
    I Holland föder 40% av kvinnorna barn hemma (med hjälp av barnmorska) och deras spädbarnsdödlighet ligger i nivå med svensk.

    Gilla

    • Läste lite nu om ABC-kliniker, som jag inte alls känner till och det väl låter bra. Men det som skulle tilltala mig som blivande mamma är den ”egna” barnmorskan både före, under och efter förlossningen. En som inte går på knäna. Alltså en resursfråga.

      Men det är väl minst lika viktigt för dem som riskerar att inte få en enkel förlossning (möjligen t o m för att de är spända)? Och hur vet man att förlossningen blir enkel? Vi hade nog mistat ett barn och två barnbarn om inte blixtinsats funnits på plats när den helt oväntat behövdes… 😦

      Gilla

  3. Håller med dig i ditt inlägg. Så många kloka tankar. I vårt moderna samhälle är det inte OK att riskera bebisarnas och/eller mammans liv vid förlossningar. Jag tycker säkerheten är nummer 1. Smärtlindring nr 2. Lullull nr 3. Privata sjukhus ska inte få komma undan kostnader genom att tacka nej till kvinnor med risk för komplikationer. Tror helt enkelt det blir bättre med allmän vård utan vinstintresse.
    Då mitt yngsta barn föddes gick det hela oerhört snabbt vilket också innebar mer smärtsamt. Barnmorskan hann inte med. Personalnedskärningarna hade börjat och jag erfor följderna den gången. Barnmorskan sprang emellan rummen. Men någon undersköterska fanns vid min sida hela tiden. Maken började bli aggressiv av stress att vi inte fick en barnmorska som hade tid att vara med oss. Men det gick bra ändå. Och barnmorskan var faktiskt med just när dottern skulle förlösas.
    Säkerhet och tillräckligt med personal tack!

    Liked by 1 person

    • Den ojämna beläggningen är ju ett inbyggt problem, så jag kan inte se annat än att man måste ha ”för mycket” personal f a det ska funka. Sliter man ut personalen slutar de ju – eller bryter ihop. O det blir ännu värre… 😦

      Hörde just om sjukhusen som särskilt sommartid måste skicka hem patienter mot bättre vetande f a få plats med nya. Sängar verkade finnas, men inte personal.

      Liked by 1 person

      • Helt galet. Spannet mellan läkar- och sjuksköterskor är för stort. Och det beror såklart på att sjuksköterskejobbet är typiskt kvinnligt yrke. Dags att rätta till såna här felaktigheter.
        Kanske det också skulle vara bra att återinföra biträden inom vården, så att uskorna får göra det de egentligen ska, så får syrrorna lite bättre m tid. Nu tänker jag på vården i stort.
        Blir förbannad på att föderskor ska behöva riskera livet. Om igen det handlar om kvinnor. Om det var männen som födde barn skulle det inte alls se ut på det sättet.

        Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s