”The Lord of the Rings” och jag

Nu har jag försvunnit in i Tolkiens värld. Igen. En bloggare nämnde “The Lord of the Rings” och jag insåg att det var länge sen jag sist läste den. Den här boken är som saltlakrits: Antingen älskar man den eller så tycker man som min f d kollega, som fått den rekommenderad av vänner: “Jag läste lite, tänkte: Vad ÄR detta för skit?”

Själv älskar jag den. Jag har ofta undrat varför. Jag fascinerades omedelbart av den värld Tolkien  byggde upp – komplett med historia, gudasagor, geografi, språk och litteratur. Men den ska vara på Tolkiens engelska – och av honom skapade språk.

För dem som inte känner till sagan: Här är förhistorien.

Härskarringens inskription, på Mordors svarta språk, men skrivet med älvskrift:

One Ring to rule them all, One Ring to find them,
One Ring to bring them all, and in the darkness bind them.

In the Land of Mordor where the Shadows lie.

Hobbithem

Jag är ju inte särskilt intresserad av striderna, som tar upp en stor del av filmerna. Men på  bokens tusentals sidor tycker jag mig lära känna alla de olika folkslagen och hur de lever: alver, dvärgar, orcher, onda jättespindlar, trädherdarna som sörjer sina fruar. Med mycket mera.

Det börjar med hobbitarna, som bor i sina ombonade gräsbevuxna hem, slinker in på puben för god mat och dryck, kanske med en trevlig sång. Det enkla livet på den engelska landsbygden, höll jag på att skriva, utan maskiner, tidspress och karriär. Och utan att ha en aning om att FIENDENS mörka krafter närmar sig deras gränser.  Än så länge är de beskyddade… 😲

En hobbit blir osannolikt nog huvudperson i sagan om härskarringen. Bland annat träffar han alvdrottningen Galadriel, som får kämpa hårt mot frestelsen att ta emot RINGEN och bli allsmäktig. Visserligen med de bästa avsikter, men med absolut makt blir slutresultatet ändå alltid ONT:

”All shall love me and DESPAIR!”.

Och hon segrar över frestelsen, trots att det innebär att hon kommer att förlora den makt hon har: ”I pass the test. I will diminish, and go into the West. And remain Galadriel. ” Och:

”Even the smallest person can change the course of the future.”

Den vedervärdige Gollum

Det är nog en del av det som tilltalar mig, slår det mig, förutom fantasin, förstås. Sagor brukar ju presentera en enklare värld, med (i allmänhet) fula skurkar och vackra hjältar, och i verkligheten avskyr jag förenklingar, både vad gäller människor och världen. Men här finns egentligen motsatsen till “den starke mannen”: Även hjältarna begår mänskliga misstag och även de mest obetydliga har en roll att spela. Det straffar sig att räkna bort dem.

Till och med mitt alter ego under en period (se mer nedan), den onde och galne Gollum, har en roll att spela. Från början en sorts hobbit dödade han sin vän för att få Härskarringen – hans “Preciousss!”. När han efter 500 år(!) förlorade den hade den hunnit förvrida honom till kropp och själ, så att han blivit besatt av sin önskan att få den tillbaka.

Till varje pris.

Men jag börjar från början, för boken har på något sätt följt mig genom livet.

I början av sjuttiotalet hittade jag den som pocket utan att veta annat än att det var den tjockaste boken i affären (1077 sidor) och borde räcka länge! Det gjorde den och när jag läst sönder den köpte jag den inbunden o fortsatte att läsa om – och om…  När sonen som tonåring visade intresse fick han ett eget (inbundet!) exemplar. Ser nu att min sönderlästa bok var från 1972 och elfte tryckningen av den första samlingsvolymen och med likadan framsidesbild.

På den tiden vi ännu inte var uppkopplade byggde datanördarna på jobbet ett eget nätverk med sladdar mellan datorerna och frågade om jag ville vara med. Alla hade de (förstås) användarnamn från “Sagan om ringen”. Det enda namn som återstod för mig var – Gollum. Jag bar det med stolthet.

Jag gillar nördarnas nät. I min gamla sönderfallande pocketbok var det dålig upplösning på kartorna. Men nu finns helt andra möjligheter: Jag hittar flera sajter med massor av information, inlagt och uppdaterat av frivilliga. Med datorn framför mig  kollar jag namn, språkhistoria, kartor, bilder, diskussioner. När jag så vill.

När jag läser om Tolkien själv verkar han också ha varit något av en nörd, i betydelsen ”uppslukad av ett visst intresse”.

JRR Tolkien var professor i anglosaxiska språk och mycket intresserad av språk, bland annat walesiska och isländska. Redan under första världskriget skrev han ner de legender, som utgör bakgrunden till sagan om ringen. Och i början av 30-talet började han skriva om hobbiten Bilbos äventyr, för att roa sig själv och sina barn. I förordet till min bok läser jag att han redan då även började skriva “The Lord of the Rings”, men först ville bygga färdigt mytologin och legenderna från forntiden (”the Elder Days”):

“I desired to do this for my own satisfaction, and I had little hope that other people would be interested in this work,…

When those whose advice and opinion I sought corrected “little hope” to “no hope”, I went back to the sequiel, encouraged by requests from readers for more information concerning hobbits and their adventures.

But the story was drawn irresistably towards the older world “

Visst låter det som motsatsen till modern marknadsföring? “Kunderna” vill att han ska berätta mer om hobbitarnas lilla värld, men han dras obevekligt åt ett helt annat håll. Jag gillar det, men undrar om dagens förlag skulle ha gått med på det…

Tolkien arbetade på boken från 1936 till 1949, samtidigt som han var lärare och, skriver han: “The delay was, of course, also increased by the outbreak of the war in 1939.” Är det sånt man kallar “understatement”?

Sen fortsatte han att vidareutveckla och bearbeta sin historia ända till sin död, och hans son tog vid efter honom. På Tolkiens och hans hustrus gravsten står även deras alviska namn: Beren och Lúthien.

Jag fastnade tidigt för språket i boken. Redan första gången jag läste den tyckte jag att engelskan hade en del namn och uttryckssätt som påminde om ålderdomlig svenska. Och nu ser jag att författaren mycket riktigt anses påverkad bland annat av den isländska sagotraditionen. Sen tillkommer de språk Tolkien själv hittat på, med egna bokstäver, sägner och sånger.

Jag har försökt läsa i svensk översättning, men det sket sig direkt. Särskilt svårt har jag för de översatta namnen. I en översättning blev “Orc” “vätte”! Jag menar, OK att vättar inte nödvändigtvis var godsinta, men jag ser ändå en gråklädd liten tomte framför mig. Istället för de fruktansvärda “orcs and Uruk-hai”, som i klippet nedan förstås talar sitt eget språk, med engelsk undertext. Man får även höra alvsamtal.

Det värsta var ändå när “hobbit” blev ”HOB”! Jag menar, det hörs ju att ”hob” är något stort som klampar ner gräs, medan ”hobbitar” är godmodiga små varelser som inget hellre vill än att i fred få leva sitt dylliska lantliv. Till min (skade)glädje ser jag nu att  Tolkien krävde att den översättaren skulle ändra  “hober” till ”hobbit”. Men han vägrade. 😦

Över huvud taget har översättningarna väckt mycken debatt. Och det måste vara rena självmordsuppdraget, inte bara med tanke på textmassan. Ändå lär boken vara översatt till 38 eller 39 språk. Tolkien har tydligen till och med  skrivit en bok med anvisningar om hur de namn skulle översättas som han tyckte skulle översättas – alltså inte ”hobbit”!

Och det GÅR bra till slut, för de flesta, fast med inslag av vemod. Det är ju  trots allt en saga, om än inte direkt för barn. Och i sista stund spelar “min” Gollum, den  onde exhobbiten, en avgörande roll. Precis som det förutspåddes, när man tidigare velat döda honom.

Many that live deserve death. And some that die deserve life. Can you give it to them? Then do not be too eager to deal out death in judgement.

Annonser

21 thoughts on “”The Lord of the Rings” och jag

  1. Aldrig läst böckerna men uppskattar filmerna mycket 😊 sen möter man ju precis som du beskriver de som bara tycker det är rappakalja 😕 fram för mer fantasi säger jag 😄

    Gilla

  2. En insiktsfull bibliotekarie satte ”Sagan om ringen” i mina händer när jag gick i åttan ca. Då på svenska, men efter ett par år läste jag den på engelska också. Den följde med i packningen när jag tågluffade, och lästes om flera gånger under åren. Nu klarar jag inte riktigt att läsa böcker längre, men håller åtminstone med om att den ska läsas på originalspråk, och utan jäkt!

    Gilla

  3. Jag älskar LOTR. Men på engelska. Jag har en illustrerad upplaga som det nu är längesedan jag läste. Jag känner – liksom du – att det är dags igen. Jag tror inte att jag har läst den sen jag sett filmerna, och nog tycker jag mycket om filmerna men boken !!!!!!! Boken är tusen gånger bättre och det är så mycket de har skurit bort och skarvat i filmerna. Fel karaktärer får fel repliker och handlingar, historierna anpassas till vita duken och fast jag till viss del förstår varför så ryser jag. Nej, boken. Jag måste läsa om boken. Tack för att du påminde mig.

    Gilla

    • Särskilt om man gillar en bok så har man ju sin bild klar, då blir det svårt att göra film. Sen finns det väldigt intressant kringinformation på nätet nu, som man kan läsa jämsides med boken. Går ju inte lika bra med film… 😉

      Gilla

  4. Tack för en fin betraktelse om en bok som har betytt väldigt mycket för väldigt många! Jag håller definitivt med om att språket den är skriven på är något av det bästa med LotR.

    Tolkien har en sån fantastisk bredd i sitt språkbruk – från det vardagligt småmysiga till det episkt storslagna, från andlös dramatik till lugna och oerhört målande naturskildringar. Och dialogerna omfattar hela skalan från rustikt och folkligt till högstämt och lyriskt. Han är fenomenal på att få läsaren – den läsare som faktiskt ger sig hän, vill säga, och inte den som läser ”von oben” med cyniska ögon, som en del gör – att ryckas med och uppleva boken på ett rent känslomässigt plan. Faktiskt skulle jag påstå att Tolkien fortfarande är underskattad rent litterärt. Det är mest det mäktiga världsbygget och den frodiga fantasin som brukar framhållas, men dessa är mer en bonus än essensen i hans storhet, tycker jag.

    Apropå ”vätte” förresten: Det är faktiskt inte ”Orc” utan ”Goblin” som översatts så. Tolkien kallar dessa kritter för Goblins i The Hobbit, men till ringsagan har han bytt namn till Orcs. Men några gånger använder han Goblins även i LotR, och det är då översättarna har använt sig av vättar – precis som Hallqvist gjorde i sin översättning av The Hobbit. Jag kan hålla med om att ordet inte är idealiskt, men det vete sjutton om jag lyckas komma på något bättre alternativ. Man kan ju inte gärna översätta både Orcs och Goblins till ”orker”!

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s