Vår ständiga rädsla för det okända

De senaste året har 274 personer omkommit i vägtrafiken i Sverige, läser jag. Varför är jag då inte rädd för bilar, som jag är omgiven av, men däremot för exempelvis björn och varg, som jag troligen aldrig kommer att träffa på? Det måste bero på att jag är van vid bilar, de  känns på något sätt kontrollerbara.

Då är det naturligt att den största rädslan är den för radioaktiv strålning – det minst kända och kontrollerbara av allt. Vi kan inte ens upptäcka den med våra sinnen, och vet bara att den påverkar oss, inte riktigt på vilket sätt eller hur det blir på sikt.

Jag har skräckfyllda  minnen från 1986 när kärnkraftverket i Tjernobyl spred sina giftmoln. Vi bodde i Stockholm, källarlös villa med två barn, minstingen fyllde just 6 och min man var ofta bortrest. Först förträngde jag faran (“ända hit kommer det nog inte”), sen insåg jag att det radioaktiva molnet drabbat Gävle hårt. Det var alltså här!

Några vänner gav tips om vad man skulle tänka på om hotet blev akut. Som vanligt kändes det (något!) tryggare när jag tänkt ut precis hur vi skulle göra: Den som måste ut och proviantera skulle vara heltäckande klädd med regnkappa och gummistövlar, använda grovingången, med tvättstugan som sluss. Där fanns visserligen ingen dusch, men vatten att spola av sig med.

Men jag visste inte hur meningsfullt det egentligen var med försiktighetsåtgärder, för min bild av utsläppt radioaktivitet var att den bara fortsätter att sprida sig tills allt är slut. Jag hade läst om den eviga atomvintern, och “På stranden”, där de sista överlevande efter det stora kriget väntar på att nås av det radioaktiva molnet som dödar allt i sin väg. Under väntetiden festar en del vilt, medan någon planterar träd.

Nu bestämmer jag mig för att ta reda på mera.

Nyligen läste jag i en blogg om ett annat haveri: “Skrock och vidskepelse gav dödsoffer i Fukushima”:

“Massmedia världen över spred bilden att jordbävningen och tsunamin (1 700 döda) var en ganska obetydlig olycka, medan kärnkraftshaveriet (noll döda) var en ohygglig mega-katastrof. Så stark är den folkliga föreställningen om kärnkraftens farlighet.”

Säkert är att befolkningens skräck för kärnkraften åstadkom stor skada i Fukushima. Räddningspersonal som skadats under arbetet sökte sig till närmaste sjukhus. Men sjukhuspersonalen vägrade ta emot dem, av rädsla för att de var radioaktiva.

  • Jag kollar:
    Länsstyrelsen i Uppsala informerar: “Radioaktiva ämnen kan hamna på kläderna eller huden och på så vis föras vidare, men det går inte att föra över strålningen utan dess källa. Det är alltså felaktigt att säga att strålning smittar.”

Och hur var det egentligen i Tjernobyl?  Jag ser en fruktansvärd dokumentär från 2007, med tidigare hemligstämplat material: “The Battle of Chernobyl”.

Den ger en kuslig bild av hur Sovjet i det längsta försökte dölja vad som hänt, både för yttervärlden och de egna medborgarna. Och hur nära vi var ytterligare en, betydligt värre, explosion. En som skulle varit 10 gånger större än atombomben i Hirohima och gjort halva Europa obeboeligt. Det förhindrades av “likvidatorer” – mänskliga “bio-robots” som tog sig till ställen med så hög radioaktivitet att maskinerna inte fungerade. Iklädda provisoriska blyskydd, som de delvis gjort själva. Och med bristfällig information om faran.

En av de första brandmännen på plats har sagt att de visste, men ändå ställde upp: “Vi skämtade och sa att ”vi ska vara lyckliga om vi alla fortfarande lever i morgon”. Om vi hade följt reglerna skulle vi aldrig ha gått nära reaktorn. Men det var vår plikt.”

Sammanfattningsvis sägs att olyckan berodde på dåligt byggd reaktor och mänskliga misstag. Och begränsades genom heroiska insatser av militär, brandmän, gruvarbetare, piloter, som i allmänhet inte fått veta särskilt mycket om riskerna. Experterna själva verkar inte heller ha vetat.

Detta hände då

Reaktorn sprängdes natten till lördagen den 26 april. Först på eftermiddagen nästa dag evakuerades 300 000 från närbelägna Pripjat, med instruktioner att bara ta med sig det de behövde för tre dagar. Nu räknar man med att det dröjer 300 år tills man kan bo i det avspärrade området igen.

I dokumentären berättar Gorbatjov att han faktiskt fick den första korrekta informationen från Sverige. När arbetet vid Forsmarks kärnkraftverk började måndagsmorgonen den 28 blev mätinstrumenten som galna. Först trodde man att det var en läcka, men strålningen var störst utanför anläggningen, och på kvällen bekräftade sovjetmyndigheterna att en oycka skett. Det tog ytterligare en dag innan de, på eftermiddagen den 29, medgav att det rörde sig om en katastrof.

Aftonbladet visar otäckt tydligt hur vindarna blåste det första radioaktiva molnet rakt mot Gävle och Stockholm – och hur utsläppet fortsatte i tio dagar. Ungefär fem procent av nedfallet beräknas ha hamnat i Sverige, och påverkat främst renar, fisk, bär och svamp. Man har hittills inte kunna uppmäta någon ökning av cancerfall i Sverige som direkt kan sammankopplas med nedfallet.

Jag läser om en svensk bonde som blev världsberömd som ”bequerelmannen”, med som mest nära 15 000 bequerel cesium (mot det normala 196). När journalisterna hälsade på honom förvånades de över att han mådde som vanligt. Idag är han pensionär och säger: “Jag är bara glad att jag inte märkt något av det.”

Av de cirka 600 personer som befann sig inom reaktorområdet den natten reaktorn exploderade dog två direkt av explosionen och 134 blev akuta strålskadade. Av dem dog 28  inom loppet av fyra månader..

Det kommer att ta många år och stora forskningsinsatser innan man kan se de långsiktiga effekterna av olyckan. Uppföljning och forskning av effekterna från atombomberna i Nagasaki och Hiroshima 1945 pågår fortfarande.

Och nu då?

I dag är Pripjat framför allt ett ställe för turister och vilda djur. Alla vill ta en egen bild av klassrummet med skyddsmaskerna, de trasiga dockorna eller pariserhjulet som aldrig togs i bruk. Samtidigt färdigställs äntligen den nya överbyggnaden över den läckande sarkofagen (som beräknades hålla i 20-30 år, dvs till 2016). Och mängder av älg, rådjur, vildsvin och bäver lever tillsammans med brunbjörnar, lodjur och havsörnar, bland de träd som ersatt ”Röda Skogen”, den tallskog som förvandlades från grön till rödbrun när alla träd dog kort efter haveriet.

Forskarna undersöker nu vad som händer med de strålningsskadade djuren på sikt. För det vet man inte. Vad gäller människor vet man att onormalt många barn i Ukraina och Vitryssland fått sköldkörtelcancer, en cancerform som de flesta trots allt överlever. Och det finns många olika uppgifter om hur många människor som dog eller kommer att dö av långsiktiga effekter av strålningen från Tjernobyl.

Vi är ju utsatta för strålning även utan kärnverkshaverier, främst genom naturlig bakgrundsstrålning. Och vi vet att radon i våra bostäder orsakar 500 cancerfall per år, främst bland rökare.

  • Jag kollarStrålsäkerhetsmyndighetens hemsida:
    Förutom radonstrålning får vi i oss ungefär 1 millisievert per år genom normal bakgrundsstrålning från kosmisk strålning samt naturligt förekommande radioaktiva ämnen i marken, i livsmedel och i människokroppen. Röntgenundersökningar kan ge ytterligare från 0,1 ända upp till 10 millisievert. Personal i kärnkraftindustrin får i snitt 2 millisievert per år, ett fåtal upp till 20.

    Tjernobylolyckan
    medförde ca 5 millisievert till de mest bestrålade personerna i Sverige under första året efter olyckan. Allmänheten i genomsnitt kommer att få ca 0,7 millisievert under de första femtio åren.

Vi vet att många evakuerade har reagerat med posttraumatisk stress, depression och ångest. Efter traumat med olyckan tvingades man att flytta och förlora jobbet, för att  resten av livet, förutom ev hälsoproblem, vara stigmatiserad av att ha utsatts för strålning. En evakuerad berättar att många drabbades av hjärtattacker och att ingen vågade erbjuda dem sängplatser eller mat, eftersom de redan var ökända som förorenade. Det fortsatte även sedan de fått ett nytt hem, sonen blev utfryst i skolan eftersom ingen ville sitta bredvid en förorenad, radioaktiv pojke.

Vår rädsla kan skada, precis som i Fukushima.  Och längre tillbaka.

De överlevande efter atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki kallas ”Hibakusha”.  De har inte bara lidit av posttraumatisk stress, svåra sjukdomar, smärta och problem, utan dessutom uteslutits från samhället eftersom de associeras med ”orenhet”.

En av dem berättar att många överlevare önskade att de hade dött. Att överleva är mycket svårare.

Annonser

5 thoughts on “Vår ständiga rädsla för det okända

  1. Rädslan ställer absolut till med oönskade effekter. Men faktum är ändå att det kan dröja fram till minst 50 år efter Tjernobyl innan vi vet vad resultatet blev.
    Jag minns den dagen som oerhört varm. Vi skulle gräva om kring vår vattenbrunn för att säkerställa säkerheten. Mr X jobbade med detta trots hettan. Barnen och hundarna var ute på tomten. Jag jobbade med typisk markservice. Så fick vi oväntat främmande. Fika ute på tomten under tryckande värme. Inget mer utomhusjobb den dagen. Men vi var alla utomhus. Först dagen efter fick vi veta vad som hänt. Olustigt.

    Gilla

    • Ja, man vet ju inte mycket. Röntgen användes väl till allt möjligt i början… 😦
      Läste nu att det verkar som om djuren i Tjernobyl över generationerna anpassar sig mer än man trodde från början.

      Hade du också svårt att ta in det? Det verkar ju inte bara jag, utan även ansvariga ha haft…

      Liked by 1 person

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s