Jag är en stadsfröken. Eller snarare förortsfru. Och typiskt svensk. Eller?  

Medan maken är ute och fixar ved sitter jag vid brasan och knappar så förnöjsamt på min lilla burk. Kommenterar och läser. Bland annat läser jag att det är typiskt svenskt att finna ro i naturen, och det känner jag igen även från samtal med vänner. I mycket verkar jag vara “typiskt svensk”, men inte på det sättet. Funderar kring detta.

Jag känner mig inte trygg och lugn i skogen, för jag är inte van att vara där, och ängslas över alla djur som kan dyka upp, inte bara björn och varg. Men skogen ska finnas där, helst lite norrlandslik, för såna var min barndoms somrar. I avsaknad av lokalsinne går jag inte ensam i skogen, och när jag har sällskap vill jag prata, så det räknas väl inte riktigt som skogsvistelse? Dessutom får terrängen inte vara för oländig, för jag ser ju rätt dåligt också.

Ja, jag hör ju själv hur urtrist jag låter. Men jag måste ju dras med mig, andra slipper. Maken härdar ut – hittills. 🙂

Inte vill jag bo i innerstan heller, för jag är inte van vid det och jag vill ha tyst på nätterna. Men stan ska finnas där, inom T-baneavstånd, om utifall att jag vill åka dit. Vilket jag sällan gör.

Sol och värme tål jag inte. För jag är inte van. Det är inte bara det att jag får solutslag (för det får jag!), dessutom smälter min hjärna och jag mår allmänt dåligt av gassande sol. Kyla har jag inga problem med – om jag har varma kläder och kan värma upp mig inomhus. Årstidsväxlingarna skulle jag sakna mycket, även om vädret ständigt vore perfekt. Så klimatmässigt passar jag in.

Mitt stora behov av att få vara ifred passar också bra i Sverige. När jag läser om att människor “i det här landet” inte pratar med varann på T-banan tänker jag: “Jajamensann! Tackolov ingen konversationsplikt där inte!”  Om jag däremot känner för det jag har inga problem att börja prata med nån obekant. Och då har jag alltid fått vänliga svar.

När maken fördjupar sig i studier om sin hembygd brukar jag säga att som stockholmare har jag ingen hembygd… Ändå märker jag ju att det krävs väldigt bestämda förutsättningar för att jag ska känna mig riktigt hemmastadd. Refräng: Som jag är van.

Så tänk om jag skulle tvingas byta miljö… 😮

Just för att jag är så rotad i det jag är van vid kan jag något lite föreställa mig hur svårt det måste vara att omplanteras. Tänk om det dessutom sker av nödtvång, inte för att man har valt det… 😦

Och att hamna i ett land vars klimat beskrivits som nio månaders vinter och tre månaders dåligt skidföre. Man kan ju fråga sig, som Lars Forssell i ”Menuett på Haga”:

Madame, hör på
kan ni förstå
hur våra fäder
till dessa leder
på flottar kom
från trakter som
var varma: Att de inte vände om?

De som inte vände om präglades av sitt glesbefolkade land, där man tvingades bygga rejäla hus och kämpa för att få värme och mat över vintern. Såg man nån gång främlingar bligade man blygt under lugg. Och teg, för man ska inte förhäva sig. Jag har sett korten från  tjugotalet på mamma och hennes syskon framför kameran. Bligandes.

Det “svenska” beteendet har ju mjukats upp på grund av att resten av världen kommit närmare. Vi skrattar åt TV-inslag från 60-talet med de tillknäppta, välkammade personerna som avmätt niar varandra (även tonåringar!). Men rester finns ändå kvar, se bara på mig…

Svenskar är exempelvis kända för att inte vara hjälpsamma. Och jag minns hur glatt överraskad jag blev i England när jag gick av bussen och tittade mig vilset om – förstås, jag med mitt icke-lokalsinne… Omedelbart kom en person fram och frågade vänligt om jag ville till shoppinggatan.

Men att vi inte gör så i Sverige uppfattar jag inte som  en ohjälpsamhet, utan mer att vi inte vill “tränga oss på”. Så är det i alla fall för mig: “Han kanske vill stå där ifred i gathörnet och se sig omkring en stund.” Och själv var jag egentligen inte på väg till shopping-gatan i England, men jag gick förstås dit när jag blev visad, för att visa min tacksamhet… 🙂

Om man vet att det kan vara så, alltså “inte illa ment”, kan det  bli lättare att hantera den svenska blygheten och exempelvis fråga om vägen. Maken och jag har (av naturliga skäl) stor erfarenhet av att fråga oss fram och har aldrig blivit bemötta med annat än hjälpsamhet. Även jag inser förstås att det finns ovänliga människor också, men inte så att man behöver utgå ifrån det. Att göra det kan till och med bli självuppfyllande: Man får ofta vad man förväntar sig… 😦 .

Sen kan man ju tycka att det är lite trööökigt. Precis som jag tycker om mig själv ibland… Tänk vilken tur då att världen kommer närmare! 🙂

Annonser

4 thoughts on “Jag är en stadsfröken. Eller snarare förortsfru. Och typiskt svensk. Eller?  

  1. Om du äter betakarotentabletter någon månad inannan våren och sommaren eller solsemestern kommer så slipper du soleksemen.
    Det har jag gjort i många år nu, dottern med (Maria med när hon minns) och inte ett soleksem så långt ögat når!
    Jag hade väldigt ont av det förr, innan jag började med det lilla trixet.
    Prova vetja 😉

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s