Även hypokondrikern kan dö i sin sjukdom – och rättshaveristen KAN ha rätt.

I kriminalfilmerna och hos dr Phil är det enkelt att veta vem som är trovärdig. I en film rusade förhörsledare entusiastiskt ut ur rummet för att triumfera: “Hon är mördaren!” Hur visste han det? “Hon gäspade inte när jag gäspade!” Okeej? Och dr Phil behöver bara som vanligt hänvisa till sin “långa erfarenhet” (av vad är oklart) för att direkt se vem som ljuger.

Dessutom har både doktorn och kriminalaren tillgång till den ofelbara lögndetektorn. I den verkliga världen, med oss vanliga människor är det knepigare. Lögndetektorn registrerar omedvetna stressreaktioner, vilka enligt teorin avslöjar att man ljuger.

Problemet är att reaktionerna kan ha helt andra orsaker, exempelvis reagerar en oskyldig i allmänhet starkare på den obehagliga förhörssituationen än en förhärdad brottsling.

Själv blir jag lite nervös varje gång jag går på grönt i tullen: “Tänk om jag ser skyldig ut?” Och då har jag (faktiskt!) aldrig nånsin smugglat. Det skulle ju aldrig gå, med mitt dåliga pokerface. 😉

För att ytterligare komplicera det hela tror en del själva på vad de säger, även när det bevisligen inte är sant. Jag går inte ens in på den obesvarbara frågan om vad sanning egentligen är, för det har jag skrivit om förut.

Så: Vem är trovärdig?

Macchiarini i skandalen om de konstgjorda luftstruparna ser sig säkert som en djärv räddare (inte tagare!) av liv, och då blir man förstås övertygande. Är man dessutom karismatisk, intelligent samt en skicklig kirurg kan man få operera länge, trots varningssignaler.

De fyra visselblåsande läkarna ignorerades länge och hotades med repressalier. Var de inte trovärdiga? Redan tidigare hade en belgisk professor och specialist inom samma område varnat för att tekniken inte kunde fungera ens teoretiskt och att inga försök gjorts. Ingen kollade om påståendet kunde stämma. Var den professorn inte trovärdig? I så fall varför? Kanske för att han var en konkurrent och alltså partisk? Men för att vara kunnig måste man väl vara i branschen, dvs konkurrent?

Och Macchiarini själv var väl knappast opartisk? Varför lyssnade man mera på honom? Att man gjorde det från början är begripligt – en internationellt hyllad banbrytande stjänrkirurg. Men sen, när frågetecknen hopades? Till och med den utredare man slutligen själv utsett struntade man i.

Det behövdes en pedagogisk TV-dokumentär för att väcka media och allmänhet, och därmed – småningom – även de ansvariga.

När jag skriver om detta ser jag att Svartenbrandt dött, 70 år gammal. Han som beskrivits som ”Sveriges farligaste man” och nyligen bytt namn för tredje(?) gången – vad nu det skulle tjäna till, pressen påpekar alltid : ”som tidigare hette Svartenbrandt”.

Hans advokat beskriver honom som trevlig – och empatisk. Den empatiske är alltså samma person som suttit 40 år i fängelse och exempelvis skjutit poliser, misshandlat exfru och  tioårig dotter, samt (i sextioårsåldern) i ett helt meningslöst rån tagit och skadat en kvinnlig gisslan.

Svartenbrandts f d övervakare säger att han just skulle han byta spår, och börja hålla föreläsningar. Hur många gånger har han bytt spår? I de korta pauserna mellan brotten har han bland annat blivit frälst, börjat plugga teologi, skrivit böcker, gjort stand-up. Men man tror honom ändå. Varför? Svartenbrandt tror nog själv på sina planer, varje gång. Och så är han ju omvittnat trevlig, charmig, intelligent. Det vill säga trovärdig. Trots att han själv kallat sig ”den obotlige psykopaten”.

Vem är då INTE trovärdig?

I Quick-skandalen med den småningom frikände “massmördaren” läste jag advokat Pelle Svenssons inlaga från 2006, som verkade innehålla i stort sett alla fakta som två år senare skildrades i den SVT-dokumentär som småningom ledde till resning. Varför togs inte Svenssons uppgifter på allvar?

Var det verkligen bara för att han stundtals uttryckte sig lite svepande och drastiskt och inte hade hög status bland jurister, f d brottare som han är?

Precis som i Macchiarini-fallet behövdes det en gedigen TV-dokumentär och en väletablerad advokat, som pedagogiskt presenterade ett brott i taget, för att Quick skulle beviljas resning. Och  frias från alla mord.

Hur skulle rättsväsendet klara sig utan dessa TV-dokumentärer? kan man undra.  Med skräck och fasa. 

I domstolar är det mänskligt begripligt att deras ord väger tyngre, som är “likadana” som de dömande: välutbildade, lågmälda och välformulerade. “Icke-trovärdiga” kan vara upprört högljudda, opedagogiska, dåliga på att formulera sig, kända gnällspikar eller rättshaverister. Eller helt enkelt inte särskilt charmiga och socialt kompetenta, kanske rentav lite kufiga.

Det ruggiga är att ett sånt obehärskat beteende faktiskt KAN bero på att de är rättmätigt upprörda över missförhållanden. Ungefär som med lögndetektorn.

Hemska tanke: Rättshaveristen kan ha rätt!

För många år sen fick jag insyn i ett vårdnadsärende. De krav som ställdes för att få vårdnaden hade jag aldrig kunnat uppfylla: Man skulle vara oerhört känslomässigt engagerad i barnet, men samtidigt avspänt lugn och uppföra sig rationellt och väluppfostrat  i en situation där man var oerhört orolig för att samma barn kunde fara väldigt illa. Och detta fortsatte, länge, medan utredarna avlöste varandra.

Inte fan hade jag uppfört mig lugnt och rationellt om mitt barns trygghet hotades! Tur att jag födde och tog hand om mina egna barn – alldeles o-godkänd. Vårdnaden hade jag väl aldrig fått.