Det här med humor – det är inte lätt. 😕

Vad är roligt? Och slutar det vara roligt om man funderar på varför?

TVn i stugan har lagt av. Igen. 😦 Men hemma tittade vi på  “Bornebusch i Tevefabriken – Josephine Bornebusch dyker ner i tv-seriernas värld.” Och tyckte det var jätteroligt.

Vilket gladde mig extra mycket eftersom jag nuförtiden ibland har väldigt svårt att uppskatta program som ska vara roliga. Ibland känner jag mig mer som häxan Surtant ser ut på bilden. Har jag tappat min humor? Det kan väl aldrig vara åldern? Hemska tanke! 😱

Varför tyckte jag Bornbuschprogrammet var så kul? Förutom att jag känner igen de flesta av serierna, eftersom jag gillar att titta på TV, och att hon gör det bra –  i avsnittet om Downton Abbey var hon klart mera överklassig än slottsfrun. Tyckte jag i alla fall.

Men sånt som hennes skälmska blinkning brukar faktiskt reta gallfeber på mig. Min man kommer på varför jag inte reagerar så nu: “Hon driver med sig själv!”. Det är då det blir kul.

När däremot en del andra “roliga” människor dyker upp stänger jag direkt av åtminstone ljudet (även om det är radio), för jag blir knottrig (Surtant!). Jag nämner inga namn, för det är väldigt få personer och det är möjligt  att jag är ensam om att tycka så. Utom maken förstås – man han kanske inte vågar annat än instämma… 😉

Allt oftare känns det som om jag förväntas vilja tjuvlyssna på andras ovanligt flamsiga dösnack. Inget fel på dösnack, men det är inget att tjuvlyssna på. Eller som jag föreställer mig att det skulle vara om jag hamnade på ett party bland okända, där alla andra är fulla eller höga och fnittrar galet åt saker jag inte begriper. Det kan inte vara kul ens IRL. Och ska jag då betala licensavgift för det? Sa surtanten ampert. (Mitt fina tantord.)

Det värsta är dock denna förödande skälmskhet: “Här kommer roliga jag, vänta bara, jag börjar redan fnissa vid blotta tanken på hur rolig jag strax ska bli! Observera särskilt glimten i mitt öga här.” Ofta åtföljt av exakt likadana burkskratt, gång på gång. GRRR!

När jag pensionärsaktigt(?) gnällt färdigt över vad som INTE är roligt börjar jag fundera över vad jag egentligen tycker ÄR roligt – förutom just nu Bornebusch, då. Och var skiljelinjen går för mig.

Jag gillar ju radions “På minuten” och “Spanarna”. Det lustiga är att där flamsas det ju hejdlöst. Så vad är skillnaden? Där uppfattar jag det som del av ett samtal, som vindlar mellan seriöst och trams, precis som ett gott samtal ska. Man gör ett proffsigt, intelligent program, som kräver närvaro och koncentration, inget fylletrams. Då hänger jag gärna med, även när en deltagare har lite otur i tänkeriet och flamsar: “Så dum är jag! Men jag får vara med ändå. 🙂 ”

En tanke slår mig: Antingen märker jag skillnaden mellan dem som låtsas skratta åt sig själva och dem som verkligen gör det. Eller också är de senare bara bättre  på att fejka. I så fall bjuder jag på det, gärna lurad, bara jag får skratta.

Men allra mest gillar jag nog dem som både kan vara allvarliga OCH roliga. Som livet, med alla sina tillfällen till galghumor. Mia Skäringers djupt allvarliga radioprogram för några år sen tyckte jag mycket om, och Jonas Gardells svarta böcker, liksom hans snabba berg- och dalbana mellan tårsprutande jätteflabb och djupaste allvar. Återigen: som ett gott samtal.

Och så förstås Tage Danielsson, på ytan så oförarglig men med bitande svart sarkasm alldeles därunder. Björn Gustafsson hade det där mildögda också, men honom har jag inte sett till på ett tag. Det är synd. Fast det måste förstås finnas flera  nya exempel, som Surtant möjligen missat.

Nedan favorit i repris: En synnerligen oskarp inspelning av Danielssons synnerligen skarpa monolog om sannolikhet.