Den stora ängsligheten: Tänk om jag säger fel? 😳

I ett morronprogram pratades om en film med ombytta roller: de handikappade var normen, och man tänkte operera bort armen på en flicka för att hon inte skulle känna sig onormal. Jag lyssnar intresserat, gillar odelat det uttalade syftet: att väcka tankar och reflektioner.

Och minns det neurosedynskadade barnet som inte hade armar, men användbara händer uppe vid axlarna. Dem ville man göra oåtkomliga genom att sätta på  armproteser – bara för att det skulle se normalt ut. Jag tror barnet vägrade.

Men sen säger den rullstolsbundne mannen i programmet det som väcker mitt frågetecken: Ibland när han behöver komma fram genom en människohop säger någon hjälpsamt: “Se upp! Här kommer en rullstol!” Det tycker han inte om, för “jag är ju lite mer än en rullstol”. Och programledaren nickar instämmande: “Ja, man säger ju inte: Här kommer ett par skor”. Alla förstår så väl – utom jag. 😦

Jo, att han inte vill bli behandlad som “en rullstol” begriper jag förstås, men inte just det här exemplet. För det är väl rullstolen som tar sån plats att “de skoburna” behöver flytta på sig? Av samma orsak som man kan säga: “Akta, här kommer en barnvagn!” Om barnet går utan barnvagn behövs ju ingen extraplats.

Det jag tror att han menar är en variant på “Jag ÄR inte min diagnos!” Vilket givetvis stämmer. Men om jag känner att någon i mig ser bara min diagnos (eller rullstol, hudfärg, etc) är det väl personens själva attityd jag reagerar emot, inte använda formuleringar?

Ord är ju bara ett – om än det viktigaste! – av våra verktyg för att kommunicera, tillsammans med kroppsspråk, miner, tonfall, etc. Så länge jag inte har med proffslögnare att göra brukar jag inte ha någon svårighet att känna in hur något är menat som man säger till mig: ärligt, ironiskt, skämtsamt, förebrående, sårande, etc. Och jag tror inte att jag är mer välfungerande än andra. 😉

Det finns många exempel på frågor som kan bli oerhört enerverande för den som ständigt utsätts för dem. Men det kanske inte är illa ment, åtminstone inte alltid. Det kan vara  som i ICA-reklamen om den nyanställde med det “icke-svenska” utseendet, som får välmenande frågor:  “Hur var det att komma hit? Hur var resan?” “Jobbig.” “Ja, vi förstår det, du behöver inte berätta.” “Det är lugnt, det var signalfel i Hallsberg – som vanligt.” Och så fortsätter han smidigt: ”Hur kom du hit?”

Jag förstår också att det kan vara känsligt och pressande att ständigt få frågan om när man tänker “skaffa” barn, trots att jag själv aldrig råkat ut för det. Och då var jag ändå vid 25 års ålder både den enda sambon och den enda barnlösa i min arbetsgrupp. Det var gammalt på den tiden!

Men det är förstås inte alltid jag förstår, eftersom vi alla reagerar olika. När jag själv väntade barn tyckte jag det var jättekul när omgivningen kollade in min mage, klappade på den etc – dvs insåg att den var världens centrum 🙂 – medan en del andra tar illa upp av att det bara är magen som gäller. Och när jag tog en kompis på gravidmagen märkte jag att hon drog sig undan. Det var självklart sista gången jag gjorde så, med någon. Budskapet hade gått fram: Alla är inte som jag, i det här fallet heller.

Man kan aldrig få alla att säga eller göra som man vill, bland annat för att de inte ens vet vad man vill. Det är bara att inse att det är så. Får man ideligen samma jobbiga frågor kan det därför vara bra att utforma en strategi. Man vet ju frågorna, och behöver bara ladda upp med ett eller flera vänligt men bestämt avvisande svar, exempelvis: “Det där är lite privat, som du säkert förstår. Det tar vi en annan gång. Nu är jag ledig. Jag har ingen lust att prata om det just nu.” etc. Och sen börja prata om nåt annat. Ungefär som killen i ICA-reklamen.

I en Wallanderfilm fick huvudpersonen frågan om han har barn och svarar att det har han. Det står ett foto på hans skrivbord, därför blir nästa fråga: “Är det hon?” Han svarar bara: “Ja.” Och ser sorgsen ut. Då får han ingen mer fråga. Budskapet hade gått fram: Han vill inte prata om det.

De som kanske bara är vänligt intresserade, möjligen lite korkade, kan väl få chansen att diskret dra sig tillbaka. Och i bästa fall lära sig.

För vi är ofta hjälplösa och vet exempelvis inte vad vi ska säga när människor drabbats av sorg eller sjukdom. De flesta drabbade verkar överens om att det värsta är när människor drar sig undan. Men i etikettspalten ser jag bestämda – och totalt motstridiga! – åsikter om hur man ska uttrycka sig korrekt för att “beklaga sorgen”. (Just så skulle man visst inte formulera sig. Tyckte en del.)

Den stora ängsligheten kan ställa sig i vägen för vår medmänsklighet. Men bland alla våra mänskliga svagheter har vi ju en stor fördel som inger hopp: Vi kan anpassa oss och är därmed bildbara. I allmänhet.

Den som sen ihärdas, efter att ha fått möjlighet att ändra sitt agerande, tycker jag det är helt OK att slå på käften. Åtminstone verbalt. 😉

Annonser

6 thoughts on “Den stora ängsligheten: Tänk om jag säger fel? 😳

  1. Det går aldrig i förväg att veta vad som är ok eller inte. På nittiotalet berättade jag i personalmässen att jag gick hos en psykolog efter en livskris – det tyckte folk var väldigt konstigt att jag sa för sånt skulle man vara tyst om. När jag sedan opererade brösten för 11 år sedan var många, både kvinnor och män, nyfikna och en del frågade försynt om dom fick känna lite. Ja självklart. Dom tafsade aldrig utan dom var nyfikna. Jag inser att andra kanske reagerat annorlunda. Man kan bara fråga och sedan behöver man bara acceptera den andras reaktion. Hur svårt kan det vara?

    Liked by 1 person

  2. Jag tycker att det här är jättesvårt. Jag vill respektera alla människor men jag vill inte behöva väga alla ord på guldvåg. Jag tror, som du, att vi måste ha en viss tolerans och förstå vad våra medmänniskor menar. Menar de inget illa, behöver vi inte ta den striden.

    Gilla

    • Nä, problemet är väl att om man måste väga alla ord på guldvåg kanske det inte blir så många ord. Inte blir det avspända skitsnack i alla fall, som jag tycker så mkt om. 🙂

      Bättre vara beredd att göra om och göra rätt om man (oavsiktligt!) klumpar sig. Att göra det medvetet är en helt annan sak.

      Liked by 2 people

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s