Löständer och knäckebröd

Jag har varit hos tandläkaren – och vi pratade lite om min ”tandläkarhistoria”. Som barn hade jag JÄTTEMÅNGA hål, fast jag inte åt särskilt mycket godis och gjorde mitt allra bästa med tandborstningen, rädd som jag var för skoltandläkaren. Som varje år suckade tungt, skällde på mig, drog ut och borrade. Bedövningen satt i hela dan, minns jag, men borrandet gjorde ändå ont, med ilningar ända ner i tårna. Inte konstigt man blev rädd. 

Som vuxen lät jag därför bli att gå till tandläkaren i flera år, plågad av ständigt dåligt samvete. Hos första privattandläkaren märkte jag att det inte alls gör ont om det är riktigt bedövat. Kan verkligen skoltandläkaren ha lagt bedövningen fel för att straffa mig?

Men när jag fick kräkreflexer gick det snett. Doktorn sa, lågt men irriterat, till mig: “Kan ni vara snäll att sluta med det där, annars kan jag inte arbeta.” Efter det fick jag nervösa kväljningar så fort jag såg huset där praktiken låg… Den goda nyheten var att jag tydligen slutat ha så många hål.

Min arbetskamrat var faktiskt ännu räddare  – trodde inte det var möjligt 😉 .  Hon var så skräckslagen att hon avbeställde sina tandläkartider och desperat funderade på att låta sig sövas och laga alltihop på en gång.

Då fick vi tips om en jättesnäll tandläkare i samma hus som jobbet. Han kom överens med min väninna att reservera en tid utan att tala om det för henne. Sen ringde han: “Nu är det dags!” och så fick hon gå uppför trappan till praktiken. Hon hann aldrig bli riktigt rädd. Mig tog han första gången i hand och sa vänligt förstående: “Du är rädd, va?” Och jag, som trodde att det åtminstone inte syntes på mig, fick inse att handen var både iskall och svettig… 😉 Sen tog vi itu med problemet tillsammans.

Jag hade ju att brås på: Min mamma, född i Norrbotten på 20-talet, var i hela sitt liv livrädd för att få löständer. Hon borstade tänderna så att det uppstod förslitningsskador. Och hon hamnade hos en märklig tandläkare ett tag. Jag minns en makaber historia om när han försökte tränga in något (en illasittande jacketkrona?) som inte riktigt fick plats i mammas mun, medan tandsköterskan stod bredvid och nervöst upprepade: “Det går aldrig!” Sammanbitet svar: “Det SKA gå!” Och mellan dem satt den stackars patienten…

Löständer slapp hon, men hon fick en brygga hon aldrig kunde förlika sig med, tyckte den såg ut som en enda lång kritvit plastbit. Men hon gjorde aldrig om den – det var nog för dyrt.

När mamma var liten, i Norrbotten, kom löständerna tidigt och självklart. Jag tror det var min morfar hon berättade om, som väntat länge på att äntligen få sina löständer – efter att ha blivit av med den sista tanden och gått utan tänder under läkningen. Han hade speciellt saknat att kunna äta knäckebröd, för det var länge sen. Sen han fått sin protes gick han runt hörnet och slet upp en medhavd bit knäckebröd. Det blev inte riktigt som han hoppats: Han tuggade och tuggade, men hade svårt att känna skillnad på vad som var knäckebröd och vad som var tänder. 😦

Med den historiken var jag lite orolig för hur nästa generation – mina barn – skulle reagera. Minns när  jag följde sonen på första(?) tandläkarbesöket. Jag fick sitta på en stol vid fotändan av behandlingsstolen och såg bara hans strumpklädda små fötter. Plötsligt började han knorva med tårna. Mammas hjärta darrar: “Lilla gubben, nu är han rädd! Jag vet hur det är.” När vi går därifrån säger han glatt: “Såg du att jag vinkade åt dig med tårna, mamma?” Så jag hade inte fört vidare någon rädsla.

Inte har jag kvar den själv heller. Jag fortsatte att gå till samma tandläkare när han flyttade och jag bytte jobb. När han pensionerades fortsatte jag att gå hos efterträdaren, och inser nu att det sammanlagt måste ha gått ungefär 35 år(!) sen det där första besöket.

Mina kräkreflexer kan fortfarande spöka, men dem hjälps vi åt med. Jag gruvar mig inte alls för besöken, det är faktiskt ganska trevligt att träffas – och jag brukar få beröm för min fina munhygien. Minsann! Mitt problem är bara att jag inte kan prata så mycket som jag skulle vilja. Vår samvaro bygger ju trots allt på att hon rotar i min mun. 🙂

Annonser

4 thoughts on “Löständer och knäckebröd

  1. Förr borrade man upp väldigt stora hål vid minsta lilla tecken på karies (mina speciellt…) och sedan fyllde dom med amalgam. Idag penslar dom ungarnas tänder med fluor och säger ”vi kollar nästa år” Praktiskt!

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s