Den ocharmiga barnsligheten: Ansvar, vad är det?

Riktiga barn

Jag har ju redan tidigare gnällt över den nya sortens programledare och journalister, som inte verkar kunna prata utan att vifta med armarna, truta med munnarna och kasta med hollywoodsvallet (för kvinnorna är värst). Men även männen gör sitt bästa med lustiga mössor och frillor, och alla använder de märkligt barnslig mimik. Ibland stänger jag av ljudet för att bara titta och kommentera. Så elak är jag.

Nu läser jag snyftreportaget “Bussen lämnade NN åt sitt öde”, om 28-åringen som “inte fick gå på bussen trots biljett”. Klockan var 03.40, kvinnan hade varit på fest och skulle ha varit tvungen att gå hem – om hon inte  hade fått skjuts. “Jag tycker busschauffören ska skämmas!” säger hon uppbragt.

OK, jag tycker inte heller det känns som en bra idé att slänga av nån långt från all ära och redlighet. Men jag blir nyfiken på hur det egentligen gick till.

Och läser 28-åringens egen skildring. Citat:

”Jag gick på bussen och satte mig, men chauffören ropade mig till sig och frågade vart min biljett var. Jag förklarade att jag hade en sms-biljett, men att batteriet i mobilen hade dött.”

NN visade chauffören att mobilen inte gick att få i gång, men den förklaringen godtog den äldre mannen inte. ”Om du inte kan visa biljett så får du inte åka med”, var budskapet.

Och jag river mig oförstående i håret ❓ . Det här handlar alltså om en VUXEN människa. Utan att ens ha hört chaufförens version har jag ett antal tips om hur man kan ta sitt vuxna ansvar i en sån situation. (Och då ska man veta att jag är en människa som tappar fattningen direkt när det skiter sig, alltså motsatsen till “street-smart”.)

  1. OM jag har opålitlig mobil eller dåligt batteri (som 28-åringen) använder jag inte sms-biljett. Dumt att använda nåt som inte funkar, väl?
  2. OM jag har sms-biljett är det mitt ansvar att ha en fungerande mobil. Annars är det som om jag glömt biljetten hemma i byrålådan: Då HAR jag faktiskt ingen biljett – OK?
  3. OM mobilen lägger av när jag är i stan ordnar jag taxi, skjuts, annan biljett från den platsen där jag befinner mig, i det här fallet på festen.
  4. Till och med OM jag har sån maximal otur att mobilen pajar PRECIS när jag går på bussen kan jag ta mitt ansvar genom att förklara det för chauffören, fråga hur jag ska göra, om jag kan få åka med till mera befolkad plats eller låna någons mobil för att ringa taxi eller hem. Etc.

Det jag INTE kan göra är att bara gå och sätta mig och utgå ifrån att det går lika bra utan biljett. För då måste till och med den som inte är en luttrad (“äldre”…) busschaufför misstänka att så här brukar jag göra.

Snyftartikeln slutar:

Hur är det då? Har NN sett till att hålla mobilen laddad i fortsättningen?
“Haha. Nej, jag har ett jättekasst batteri. Men jag ska köpa ett nytt!” säger hon.

Alltså: Inte ens efter denna traumatiska(?) upplevelse har denna vuxna(?) person rört ett finger för att se till att det inte händer igen. Hon har liksom inget med det här att göra. Så det jag hör henne säga är:

“Nä, för jag är ett charmigt litet barn som fortsätter att åka gratis, och nu har jag dessutom lyckats komma i tidningen – med idolfoto och allt. HAHA! alla lättlurade idioter! “

Nä, riktiga barn är charmigare.

Annonser

6 thoughts on “Den ocharmiga barnsligheten: Ansvar, vad är det?

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s