Sagan om den dumma musen (och den skraja tanten)

Minns ni Gus – den tjocka och dumma musen i Disneys Askungen? Jag har mött honom – och attityden i filmen hade INTE den här skraja tanten. Alls.

Den här tanten är nämligen rädd för alla djur, stora som små – björnar, spindlar, getingar (fast getingbett ÄR jag faktiskt överkänslig för), hundar, katter, möss.  You name it. Däremot är jag inte ett dugg rädd för den enda varelse som skulle kunna vara farlig för mig, stadsbo som jag är: människan. Så lite korkad är jag nog.

I stugan har vi ibland påhälsning av möss. I stort sett aldrig när vi är hemma (åtminstone har jag sluppit märka det…) Jag hoppas och tror att det INTE är råttor utan små skogsmöss, och så ser det ut även på bajset. För det är mest det vi ser. En gång berättade bajsspåren en hel historia: En burk med nötter i storstugan hade tydligen inte locket riktigt påsatt – för jag tror inte att mössen klarar ett lock, även om de verkar händiga och smarta – ja, utom en då… Mer om det nedan.

Vi kunde följa spåren från nötburken, genom köket och in i kammarn. Upp i sängen. Där, under det gosiga täcket låg nötskal i en prydlig liten ring. Tomma skal, med ett prydligt hål gnagt där stjälken gått in. Man kunde riktigt se vilken fest de haft.

En annan gång verkar det ha varit mus-förlossning i vår soffa. Rester av rosa flytning som åtminstone jag uppfattade som blodblandat fostervatten. Men jag har ju livlig fantasi. Det gick i alla fall att tvätta bort.

Två gånger har jag sett en mus inomhus: En gång försökte en liten förskrämd stackare i panik komma upp ur slasktratten, men halkade tillbaka. Han sprang och sprang, tills maken, som är från landet,  “tog hand” om den. Hur ville jag inte veta.

Men när Gus hälsade på var inte maken hemma. För ovanlighetens skull ensam satt jag på vår fina glasveranda och läste. Då prasslade det i veden innanför rumsdörren. Gång på gång. Jag försökte ignorera det, men till slut smög jag mig fram och stampade i golvet, så att det skulle tystna. Jag tänkte ge djuret chansen att diskret avlägsna sig när jag vände ryggen till, nu när han visste att husets “herre” var hemma. Vi  var ju faktiskt inte sambos på det sättet. Det fortsatte att prassla. Jag återgick till min bok, men fattade ingenting.

Efter en stund kryper Gus ut från vedhögen, rultar ända fram till tröskeln till verandan. Där gör han det bekvämt för sig, lägger nosen på tassarna och ler vänligt mot mig. (Jag SVÄR!) På darrande ben gör jag ett halvhjärtat försök att stampa för att skrämma bort honom. Han tittar lite bekymrat på mig (”Vofför gör hon på detta viset?”), men rör sig inte. Jag vet inte hur länge vi sitter/ligger så. Jag försöker läsa i min bok, men håller samtidigt koll på Gus, så det är svårt. Han fortsätter att se vänligt på mig: “Mysigt vi har det, matte.” 🙂

Till slut KLIVER JAG ÖVER musjäveln och inväntar makens återkomst i ett annat rum. Med benen ordentligt uppdragna.

När maken kommer hem sätter han ut en fälla. Efter tre minuter slår fällan igen – och Gus’ saga är all. Så dum var han.

Jag funderade lite över hur han hade överlevt så länge – och blivit så tjock. Maken sa att det kanske var en gravid mus han dödat – han är ju från landet och osentimental på det sättet. Men jag var övertygad om att det var en “han”, eftersom han var så korkad.

Snacka om fördomsfull dumhet. “Fördumsfull”?

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s