Det där med feminism

I flera bloggar snubblar jag över tankar kring feminism. Jag tänkte inte skriva mer om det, är ju för gammal för att bli utsatt för kladdande och karriärhinder. Men när “gammelmormor” kan, så kan väl jag. 😉 Tänkte jag och skrev ner mina tankar, baserade på mina erfarenheter – de enda jag har . 

Jag har försökt läsa ett antal feministbloggar, men stötts bort av aggressivitet och tvärsäkerhet – som jag alltid gör. Borde jag övervinna det? Nä, bestämde jag mig för.

Andra, mera resonerande feminister har däremot fått mig att bli mera medveten om en del beteenden både hos mig själv och andra som bör ifrågasättas. I min ungdom tolererade man en hel del beteenden som jag nu tycker är oacceptabelt. Det har gått framåt.

Själv har jag aldrig tyckt att jag uppför mig särskilt “kvinnligt”, rent allergisk är jag mot det jag kallar manipulation. När min man (retsamt) säger: “När du  säger si förstår jag att du menar så”, protesterar jag. Ändå har jag tvingats erkänna att jag inte alltid varit så tydlig med min åsikt som jag trodde, särskilt inte gentemot närstående. Exempel: “Du måste förstå att det här är viktigt för mig.” Livet blev enklare när jag insåg att inte ens närstående alltid kan (eller vill!) förstå hur jag känner. Är det tillräckligt viktigt får jag själv hävda min rätt: “Nej, det kan jag inte acceptera.” Och lugnt stå fast vid det. Som en vuxen människa.

Det är bara exempel på sådant det är nyttigt att vara medveten om i vardagen. Hur vi kan ha blivit deformerade av att tvingas in i trånga formar för hur vi “ska vara”. Annat exempel: Mannen känner ansvar för att ensam kunna lösa alla problem, medan kvinnan bara vill prata av sig, bli lyssnad på, och få lite förståelse, eventuellt en stunds tyck-synd-om. Båda blir frustrerade, känner sig oförstådda och illa behandlade.

Men jag ser inte att man (nånsin) kommer nånstans genom att skärpa motsättningarna, skapa ett “vi och dom”. På suffragetternas tid var det en annan sak: liksom för de svartas medborgarrättsrörelse i USA på 50- och 60-talet fanns det lagstadgade orättvisor, som måste bort. Kvinnor hade inte rösträtt och fick inte ta hand om sina egna pengar, åtminstone inte om de var gifta, etc. Men nu handlar det ju (i Sverige) om exempelvis att det finns färre kvinnor i styrelserna, att kvinnor i genomsnitt har lägre lön och sämre pension, att de blir utsatta för nedsättande beteende, våldtagna och  tafsade på. En del av detta är faktiskt olagligt – även om en annan viktig diskussion är hur lagarna följs i verkligheten. En del rör beteenden och attityder.

Och jag känner inte till någon som nånsin ändrat tankesätt i önskad riktning för att man fått  ett slag på käften. Tvärtom, faktiskt: det brukar resultera i hårdnande attityder, invärtes motstånd och aggressivt beteende – alltså försvarsmekanismer. Säger man att män är djur riskerar man att det blir självuppfyllande. Och vad ska det vara bra för?

“Mannen är kvinnans huvud”, sa Carola efter vigseln, fylld av förväntan att få uppleva detta. Det låter ju absurt (helt oseriöst frestas jag infoga att just Runar som huvud kan inte ha varit kul att ha. Så gick det som det gick också. 😉 ) Men jag tror inte heller på påståendet: “Om kvinnor styrde världen skulle det inte bli några krig.” För jag kan inte se annat än att kvinnor som styr världen gör det under samma (omänskliga) förutsättningar som män: de måste tydliggöra, förenkla, vara pragmatiska etc – allt för att få tillräckligt mycket stöd. Margaret Thatcher kallades exempelvis inte för inte järnladyn.

Jag har aldrig haft manliga vänner, helt enkelt för att det hade man inte på min tid. Jag har i och för sig inte haft så många kvinnliga vänner heller, och något mystiskt systerskap känner jag inte med dem. Vi har förstås ofta gemensamma upplevelser av sånt som graviditer och förlossningar, men det är ju inget särskilt vanligt samtalsämne, åtminstone inte nuförtiden. Däremot verkar flera kvinnor än män, enligt min erfarenhet, intresserade av öppna samtal. speciellt såna om känslor, relationer, otvärsäkra funderingar. Och det är centralt för mig, faktiskt en förutsättning för vänskap.

Jag är övertygad om att detta är inlärt beteende, för min man och jag har precis såna samtal – efter att jag tränat honom lite. 😉 Ännu säkrare blev jag när jag läste att vi använder olika röstläge när vi pratar med bebisar, beroende på deras kön: Högre tonläge “Å så  sööt!” för flickor, lägre tonläge: “Så stor och duktig!” för pojkar. Och så fortsätter det. Inte konstigt att vi blir som vi blir.

Så jag tror att det är inlärt. Men veta kan jag ju inte.

Det jag däremot vet är att vi alla – tackolov! – är olika. Det är just därför vi inte mår bra av att tvingas in i trånga formar, exempelvis könsroller. Eftersom vi är olika blir en del rasande över att få komplimanger, medan andra blir oerhört sårade om de INTE får komplimanger. Åter andra, exempelvis jag själv, tycker att det är trevligt, men inte alls viktigt, med en komplimang, om den är uppriktig.

Jag kan inte se att det finns nåt “facit” för hur man ska vara och säga, som alla ska lära in och rätta sig efter. Och jag tror att det är precis så det ska vara.

Så jag blir nog kvar vid min oglamorösa, naiva övertygelse att “en får göra så gott en kan” så kan det bli lite bättre dag för dag. Jag ser skröpliga människor vart jag ser (även i spegeln) men de har alla möjlighet att lära av och hjälpa varandra. Och förbättra sig själva.

Om vi möts, inte om vi vänder ryggen mot varann.

Annonser

9 thoughts on “Det där med feminism

  1. Vad bra skrivet. Alltihopa!
    Jag skräms oxå bort av det tvärsäkra och den elaka tonen så snart någon har en annan tanke och precis som du skriver så ändrar man sig sällan vid såna tillfällen utan försvarar bara hårdare den egna ståndpunkten… hur dum den än må vara.

    Gilla

  2. En gamling kan få lust att ge sig in i samtal om allt möjligt. Hela tiden funderar man en stund, kommer fram till att man vet varken ut eller in. Hit och dit hela tiden. Å ena sidan, å andra sidan. Är aldrig bombsäker på nånting.

    Gilla

  3. Visst är det ett inlärt beteende, det sitter djupt i ryggmärgen hos de flesta i vår ålder åtminstone. Jag älskar att ta på mig genusglasögonen! Och, jag funderade lite på Margret Thatcher häromdagen, det vi inte får glömma är att hon verkade i en mansdominerad värld, vägen dit kostade och kostar fortfarande mycket mer för kvinnor än för män. Så även att vara där hon var.

    Gilla

    • Det roligaste/nyttigaste är ju när man upptäcker oreflekterat beteende hos sig själv. 🙂 En del kan man ju välja att behålla, annat tar man itu med. Utveckling, tror jag det kan kallas…

      Gilla

  4. Ni två – Lena och gammelmormorn – vilka fantastiskt kloka kvinnor ni är. I mina tjejers (29, 27 och 25 år) ögon är jag gammal och sonen som fyller 14 tror antagligen att jag är nära döden nu när jag snart är 51 och därför blir jag så himla glad när jag läser bloggar skrivna av folk som är äldre än vad jag är men som känns tidlösa. Jag älskar att bli äldre i sinnet. Lite klokare. Lite mindre svartvit i tänket. Synd bara att kroppens funktioner inte hänger med på samma sätt.
    Skriv mer!

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s