Forna tiders tjänarinnor

Jag hörde ett radioprogram om barnsköterskor som jobbade “i familj” ända fram till sextiotalet. När “barnen” beskriver “systers” uniform låter det som den mamma har på sig i albumet. För min mamma var utbildad barnsköterska och jobbade i familj på 30-/40-talet.

Av radioprogrammet förstår jag att den som var van att ha barnsköterska klämde in en till och med i en trerummare, där hon fick dela det minsta rummet med barnet. Redan det låter konstigt för mig, men för barnen måste det ha varit totalt förvirrande rent känslomässigt: Mamman verkade oftast bli en ytlig bekant, medan “barnsköterskemamman” inte hörde till familjen och när som helst kunde försvinna. En mamma berättar om sin (begripliga) hjälplöshet när “syster” slutade och hon själv plötsligt skulle ta hela ansvaret.

Värst var historien om den lilla flickan som hörde föräldrarna slåss(!) tills pappan kastade ut mamman, som därefter var försvunnen resten av uppväxten. Utan förklaring, pappan sa bara: “Bli aldrig som din mamma”. Men barnsköterskan fanns kvar och fortsatte att ta hand om henne. Tills de flyttade, då försvann hon också. Även det utan förklaring, i början bara ett vagt lugnande “Hon kommer senare”. Barn glömmer ju så lätt. Trodde man då.

När den här flickan som ung brud gick ut ur kyrkan såg hon mamman och barnsköterskan stå längst bak, de log och vinkade mot henne. Sen försvann de igen, för de var inte bjudna till bröllopet. Mamman fick hon senare i livet kontakt med, men barnsköterskan såg hon aldrig mer.

Vilken sorg! Att bära alldeles ensam och grubbla över, söka sin egen skuld i vad som hänt, så som barn alltid gör. Undrar hur hennes liv blev.

Min mamma var alltså examinerad barnsköterska. Eftersom hon tagit så bra hand om prästens barn ordnade han en plats åt henne på Vita bandet i Sundsvall, där hon började 1938, 17 år gammal. Jag visste inte vad “Vita bandet” var, men när jag hittar dem på nätet hamnar jag mitt i kvinnohistorien: Det var tydligen en omfattande internationell kvinnorörelse, mot rusdrycker och sexuell dubbelmoral, med mottot ”För Gud, hem och fosterland” (senare moderniserat till ”För Gud, för hem och alla land”.) De hade också en omfattande social verksamhet, och när barnhemmen behövde utbildade barnsköterskor startade Vita bandet Sveriges första barnsköterskeutbildning.

Om utbildningen på Vita Bandet i Sundsvall läser jag: “Praktik och teori varvades och upptog ämnen som hälso- och barnavård, sjukvård, tvättning och hemvård, näringslära och barnpsykologi. I textilslöjden fick man bl a sy babyutstyrslar och dopklänningar som senare visades upp i examensutställningen. Det tillverkades dessutom pedagogiska leksaker som då inte gick att köpa i handeln. ”  (Sundsvallsminnen) ”Barnpsykologi” låter  ju bra, men när jag läst mammas kursbok frågade jag skrämt: ”Följde du råden?” och blev mycket lättad när hon svarade: ”Aldrig!” För mamma hade en stark känsla för barn.

Hos den fina familjen i Stockholm (den på bilden ovan) tyckte mamma mycket om barnen, särskilt tvillingarna, som hon fått ta hand om från början. Men hon gillade inte att frun var så noga med att hon inte fick “beblanda sig” med hembiträdet eller köksan, som båda var i hennes ålder. En utbildad barnsköterska i uniform var nämligen “finare”, lite mittemellan herrskap och tjänstefolk. Möjligen en sorts statussymbol?

Någon ordnad ledighet fanns inte heller, mamma måste fråga varje gång, och fick då (ibland) det otåliga svaret: “Spring då!” Under såna förhållanden blev det svårt att skaffa vänner, och småningom tröttnade hon på att bara prata med barn, hur mycket hon än tyckte om dem. Men det visade sig vara svårt att säga upp sig, åtminstone om hon ville få bra betyg. Jag tror det var min mormor som till slut fick en idé: Mamma kontaktade Hermods och bad dem skicka kursinformation. Sen sa hon att hon tänkte börja plugga. Det var ju “frun” tvungen att acceptera, hon såg ju alla broschyrer som fyllde brevlådan…

Sen jobbade mamma i en familj till, gick en kurs i maskinskrivning och arbetade som kontorist tills hon fick egna barn.

Liksom min mamma bodde barnsköterskorna i allmänhet hos familjen, ofta delade de rum med ett eller flera barn, så att de kunde ta hand om dem på natten också. Men en flicka minns i programmet att hon inte fick störa “syster” på kvällen och natten, för då var hon ledig. Sin mamma fick hon förstås inte heller störa. Hon sa inget om vart hon tog vägen med sina mardrömmar. Hon kanske inte fick ha några?

Huvudpersonen i “Frida – en trotjänarinna” var inte examinerad barnsköterska, men verkar ha haft liknande arbetsvillkor, fast i nutid. I dokumentären får man följa henne 1988, 1993 och 1998. Frida hade också uniform: blå kortärmad klänning med vit krage och stort vitt förklä till vardags, svart långärmad klänning med litet vitt förklä och hätta när det kom gäster. Då neg hon och sa:  “Det är serverat”. Ringklockan hängde i taklampan över matsalsbordet.

Hon började arbeta hos “doktorn” 1954. I filmen säger hon att hon är hon ledig varannan söndag och onsdag eftermiddag. Doktorn poängterar dock att det viktigaste hos en trotjänarinna är villighet och att hon “inte låter sitt privatliv gå före”, så man kan ju undra lite. Men tre veckors semester har hon, sen hon gjort iordning lantstället och klippt häcken åt doktorn.

Sen doktorinnans död bor de ensamma i den stora Östermalmsvåningen. Frida tar köksingången till den lilla, lilla jungfrukammaren innanför köket. Varje dag serverar hon lunch och middag till doktorn i stora matsalen, sen äter hon de kalla resterna i köket. Ibland är det gäster. När doktorn fyller 100 år har Frida, 81, fixat maten och öppnar för gästerna medan hon byter till finförklät, som hon sen serverar i. I en oförglömlig scen klättrar hon uppför en stege och hämtar ner en enorm urna från ett högt skåp, medan gästerna konverserar runtom. När alla gäster hurrar och skålar för doktorn i sherry, höjer Frida sitt glas ensam i köket.

Vid 104 års ålder dör doktorn (äntligen, höll jag på att säga) och  vid 86 års ålder får Frida sin första egna bostad nånsin. För hon började arbeta som barnflicka och piga vid 12 års ålder, strax därefter dog hennes mamma.

I den egna enrummaren har Frida sin säng och byrå från jungfrukammaren och lite lånade möbler – soffa och bord. Doktorn hade inga barn, hans möbler gick till antikfirman. Men det var inget för Frida: “Det var ju antikt, alltihop.”

När man i  programmet  intervjuar doktorn tror han att Frida skulle sakna livet hos honom om hon skulle pensionera sig – “hon har ju ingenting att dra sig tillbaka till, ingen hobby eller bekantskapskrets”. Frida säger att hon inte velat gå i pension, eftersom doktorn var gammal och ensam sen doktorinnan dött. Och hon tycker faktiskt att det egna hemmet kom 20 år för sent.

Men hon verkar inte bitter. Hon åker hem till Sölvesborg, bor på Hotell Edgar, “som hon brukar” och  hälsar på släktingar och vänner. Hon berättar att i fjärde klass röstade alla i hela skolan på henne som duktigast i hela skolan. På semesterna har hon under åren rest både med transsibiriska järnvägen och Italien runt, men oftast har det blivit bussresor. Hon minns att det kändes som  en befrielse när hon kom över Öresund. Och hon ler när hon säger: Nu tänker jag: “Kan jag det? Ja visst kan jag det.” Förut har jag ju varit bunden, kan man säga.

I doktorns dödsannons står hans titel och namn samt “Vår käre”. Direkt under det står det: ”Trotjänarinnan Frida”.

Så man kan ju lite undra vem som var ensammast.

Plötsligt minns jag en helt annan sorts tjänarinna, utan uniform, men ändå besläktad. Fröken Rosenkvist fanns på revisorsfirman där jag fick sommarjobb alldeles i början av 70-talet. På ett stort kontor nära Åhléns i City satt den nästan 100-årige gamle revisorn ensam kvar.

Han orkade egentligen inte med jobbet längre, så min roll var att stå bredvid och diskret påpeka när jag märkte att han förirrade sig i sina beräkningar. (Jag hade ju bevars läst lite företagsekonomi.) Jag minns att jag svajade av trötthet och den gamla klockan tickade i tystnaden bland alla ekande tomma arbetsplatser. Och jag blev så där fascinerad som jag blir av att “här blev en kvar”, tiden står stilla, alla andra har försvunnit. Som jag kan känna för övergivna gamla hus och miljöer.

Men helt ensam var han inte. Fröken Rosenkvist fanns kvar. Jag tror att hon jobbat hela sitt vuxna liv hos den gamle revisorn, jag uppfattade henne som en mindre bemedlad släkting. Nu var även hon en bra bit över pensionsåldern och ganska skruttig. Hennes läkare hade strängt sagt till henne att hon inte fick jobba längre, absolut inte heltid. Så hon ljög för doktorn. Revisorn kunde nämligen ringa hem till henne även på helgen och kräva att hon skulle komma. Jag tror inte att han var förvirrad, för han gjorde aldrig så med mig. Han kanske, liksom Fridas doktor, trodde att hon behövde honom för att få innehåll i sitt liv?

Jag vet inte riktigt hur fröken Rosenkvist tänkte om detta, men hon beklagade sig egentligen aldrig. Som jag minns det bekymrade hon sig mest för revisorns vuxna (välbeställda) barn, som hon hörde beklaga sig över hur hög skatt de betalade. Fröken Rosekvist hade ju så lite pengar att hon inte hade det bekymret. Jag vet inte ens om hon fick lön, hon kanske levde på sin pension och smygjobbade.

Så länge revisorn envisades med att fortsätta jobba kände sig några gamla kunder tvungna att ge honom några uppdrag, av lojalitet. Det gick ju inget vidare, så då och då kom en revisor, gick igenom och försökte rätta räkenskaperna. Var det en tillfällighet att det också var en kvinna? Var hon släkt? För jag begriper inte hur hon stod ut. Det blev ett jävla liv varje gång och den gamle mannen kom ut ur rummet med fradga(!) kring munnen av raseri. Men han överlevde, åtminstone så länge jag var kvar.

Varför väljer man att tillbringa slutet av sitt liv så?

Annonser

10 thoughts on “Forna tiders tjänarinnor

  1. Jag undrar numera om min mormor hon dog när jag var i tonåren om hennes liv. Hon kom till Sverige som 13 åring (måste varit 1928) för att jobba som piga. Vad jag vet. Vad var det för liv? Hur hamnade hon där? Hur träffade hon min morfar? För hon måste varit tillbaka i Finland då för när han dog så hittade vi hans pass som var stämplat varje gång han besökte mormor i Finland – på andra sidan gränsen alltså. Då var jag inte så intresserad av sånt men idag hade jag verkligen velat veta.

    Gilla

    • Jämför med maken från landet, med släktforskande pappa… o säger: jag är stockholmare, har varken historia eller hembygd. 😉

      Det lilla jag vet är om mamma och hennes föräldrar o syskon. Men nu har jag hittat varsin intervju med mamma och mormor, som jag nog tänker skriva om, för att ”behålla”. Artikeln om mormor hittade jag i en blogg, faktiskt. Nätet – igen! 🙂

      För, som du säger, man frågade ju inte då när det skulle ha gått.

      Gilla

  2. Allting är relativt, så är det ju, tror att de ensamma tjänarinnorna ofta kände sig betydelsefulla för att de kallades på och kände sig viktiga. Tror jag. Hade själv ensamma gamla fastrar. Tror inte det var synd om dem. Sedda med dagens ögon hade de det inte roligt. De var alla troende. Ja man skulle vilja sitta och prata med dem. Och ställa frågor. De kanske inte ens skulle kunna svara. Det var som det var. Ja milde tid.

    Gilla

  3. Hej Lena. Min moster Gunhild Larsson gick också vita bandets Barnsköterskeutbildning (troligen i Sundsvall.) Hon var från Umeåtrakten. Vi har en bild av henne med uniformen men bilden är så oskarp att jag inte kan se hur hennes brosch ser ut. Har du någon bild på hur barnsköterskebroschen såg ut ? Min moster dog tyvärr mycket tidigt (1948) och någon brosch finns inte kvar.
    Hälsningar Karin

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s