Det här med “dejting” – förr och nu och sen

Vardagens kärlekspotatis

Jag har ju gjort reklam för hur bra det är att träffas på nätet, men inser nu att det var VÄLDIGT länge sen. Faktiskt förra seklet. Och då var allt HELT annorlunda – ungefär tvärtom, ibland.

Nu när det verkar bli omodernt med Tinder kollade jag vad det egentligen är. Man får tydligen in drösvis med foton på i förväg specificerade människor som man snabbt ska bläddra igenom, fimpa eller chatta:
YES!👍 /NO!👎

Fråga: Skulle jag ha kastat mig över min älskade make om jag bara hade sett hans foto i en hög med andra? Svar: NEJ!👎 En länk till en hemsida med ett suddigt foto fick jag se först efter långvarig mailkontakt och omedelbart före träffen IRL. Själv lyckades jag nog inte skicka över nån bild alls, eftersom jag inte fanns på nån hemsida. (Fast jag försökte, det gjorde jag, är inte oärlig på det sättet.)

Fråga: Skulle jag över huvud taget ha klarat det här snabba bläddrandet och sorterandet, för att inte tala om chattandet? Svar: NEJ!👎 Minns när jag med förra seklets teknik skulle gå igenom ett tjugotal annonssvar och kontakta de möjligen intressanta. När jag änteligen valt färdigt ringde jag en, som jag pratade länge och intensivt med. Efter det fick jag smälta intrycken några dar. Och då var det redan för sent att kontakta övriga, insåg jag småningom. Och chatt ska vi som sagt inte tala om. Är inte min grej.

De som nu börjat tröttna på Tinder säger att ”det är så lätt för folk att spela härliga på nätet men annat är det ju irl. Så det är nog dags att gå tillbaka till det hederliga gamla “oldschool flirtandet”, träffas på krogen etc.”

Och DÄR får jag bekräftat att vi är ”older than oldschool”! Jag har fortfarande kvar makens första mail-beskrivning av sig själv – och den stämmer, till både innehåll och tonfall, om ni förstår hur jag menar. Han påstår detsamma om min beskrivning. Så har jag heller aldrig begripit vad man vinner på att “sälja in sig” som någon man inte är. Det kan väl bara bli ett av två möjliga resultat, båda lika dåliga:

  1. Jag lyckas!... tills partnern upptäckt att jag inte är den jag påstod. 😦
  2. Jag får aldrig kontakt med den som ville ha just en sån som jag.
    Eftersom jag låtsats att jag inte var sån. 😦 😦

”Gift vid första ögonkastet” heter ett TV-program jag inte sett, bara läst om. Utan att begripa. Där får man tydligen inte ens se en bild.

Fyra relationsexperter väljer ut en lämplig partner: en präst, en psykolog, en beteendevetare, en samtalsterapeut. Paren träffas vid giftermålet (arrangerat äktenskap, någon?), därefter ska de göra en bröllopsresa, flytta ihop under en månad och sedan bestämma sig för om de vill fortsätta tillsammans eller inte.

Jag är ju totalt oreligiös och båda gångerna jag gift mig har det varit borgerligt, men jag spontanreagerar ändå mot att en präst ägnar sig åt sånt här. Psykologer har man ju vant sig vid att se dyka upp i alla möjliga sammanhang, men ska inte en präst ta äktenskapet på allvar när till och med jag gör det? Även om svenska kyrkan fimpat vigseln som sakrament, läser jag om vigsellöftena på kyrkans hemsida:

Löftena kan även formuleras fritt av paret i samråd med prästen.
De skall ge uttryck åt makarnas vilja att älska varandra i nöd och lust
tills döden skiljer dem åt.

Om jag förstår rätt är tanken att man inte ska få smita så fort det blir jobbigt. Men måste man verkligen GIFTA sig för det? Plötsligt minns jag gamla “Hjärtebiblioteket” & Co.

Där var det romantiska paret ibland (mycket kyskt!) “skengifta”, av olika krystade anledningar. Detta innebar nämligen att läsaren fnissande kunde spekulera över vad de egentligen gjorde ensamma i sängen på smekmånaden? Hihi.. I trygg förvissning om att de faktiskt VAR GIFTA! Så det gjorde inget om det plötsligen gick sta’ och blev okyskt. Det var viktigt för anständiga läsare på den tiden. Men nu? Kan det vara amerikanskt inflytande?

Och efter programmet kommer programdeltagarna alltså att vara folkbokförda som frånskilda? Även om de fann varann så frånstötande att de skildes på kyrktrappan, utan ens en puss? Tänk om en inte vill skiljas efter en månad, eller råkar dö innan de hinner, så att det verkligen blir “tills döden skiljer oss åt”? Hur blir det med arvet?

Ursäkta min lite morbida humor, det jag egentligen menar är förstås: Varför krångla till livet i onödan, räcker det inte som det är? ❓

Att sen en av deltagarna verkar bli besviken för att programmakarna “kanske inte alltid tänkt på parets bästa, utan istället skapat konflikter” verkar väl lite väl naivt till och med för naiva mig. Har du inte tittat på TV detta sekel, eller?

Vanliga jag tycker att det mest givande är när vanliga människor alldeles utan tillkonstringar eller ”programformat” bara öppenhjärtigt och självrannsakande berättar om sina liv och kärlekar. Eftersom varje människa har sin unika historia. Varje relation har en historia/sanning per inblandad person. I mitt trettioåriga äktenskap verkar vi inte ens ha samma bild av hur/varför vi gick isär. Och det får vara så.

För min sanning är bara min, andra har sin. Det fascinerar mig. Jag blir lika paff varje gång jag inser att det tydligen finns de som levt ganska länge utan att märka det i sina egna liv. Måste vara trista liv, tänker jag. 


PS: Om någon bild bär sig konstigt åt kan det bero på att jag testar lite bildvisning, eftersom Google tänker avliva mitt älskade Picasa. Snyfft! 😦

Annonser

5 thoughts on “Det här med “dejting” – förr och nu och sen

  1. Jag skrattade lite där på slutet ” Har du inte tittat på TV detta sekel, eller” 😀
    Det du skriver om är just det som gör mig så ointresserad av just dagens nätdejting, det snabba zappandet bedömt på yta – hur kul är det? och tänk om jag skulle vara med där som kan se rätt så trevlig ut på rätt bild (för män i 70 års åldern) men som är en riktigt bitch. Det vore ju inte snällt mot någon 😉

    Gilla

  2. Som lyssnande ventil för ett par nätdejtande väninnor kan jag bara säga: nej tack. Fast jag förstår samtidigt att det kanske är lite svårt för en del personer om man saknar stora kontaktytor. Ändå tänker jag på folk i avlägsna småbyar förr, det kanske fanns tre ungkarlar/ungmör så man fick ta det som fanns och det kanske gick det med. 😉

    Gilla

    • Cykelavstånd var väl det som gällde förr…
      Vi har faktiskt funderat lite, utan att se var vi kunde ha stött ihop – och ännu mindre att nån av oss skulle ha tagit kontakt… O första maken fanns ju i Berlin! Så jag hade väl allri blivit gift. 😦

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s