Vem är man? Egentligen.

En närstående skrev nyligen i Facebook när Google frågat om han känner sig själv (ni vet: “NN, känner du NN?”):

“Google har upptäckt att min privata och yrkesmässiga e-post känner samma personer… Ibland är Artificiell Intelligens allt bra korkad!”

I en kommentar står det jag omedelbart tänker: Det är många som har frågat sig: ”Vem är jag?” Själv har jag har gjort det åtminstone sen tolv års ålder. Efter alla dessa år har jag fortfarande inget svar – eller rättare sagt, alltflera svar dyker upp.

För det här med identitet är knepigt. Och inte blir det lättare i dessa tider.

För många år sen berättade en arbetskamrat att hans barn hade gett sig ut på det då nya Internet (de var före sin tid, på flera sätt! 😉 ). Den nästan tonårige sonen erkände småningom att han utgett sig för att vara en medelålders, väletablerad  läkare. Vilket hade medfört vissa problem – en kvinna var på väg till stan för att träffa sin nya kärlek…

Nu umges vi på alla håll av PResentationer (med tonvikt på PR) – photoshoppade selfies, stajlade heminredningsbilder och tjusiga måltider.  Och, förstås, alla bloggande stylister och (o)kändisar, som ibland gör reklam bara för sig själva, men ofta även för andra produkter.

Som möjligen framgår av beskrivningen är jag helt ointresserad av sånt. Men jag läser många bloggar av mycket olika slag, med det gemensamt  att de verkar skrivas av levande människor. För det är då det blir det intressant. En del har en problematik som de delar med sig av, en del gör djupa (och mindre djupa!) reflektioner över sig själva och världen, andra kåserar, berättar om sin vardag – eller blandar allt detta och lite till. En del skriver bara för att de tycker att det är skitkul – vilket förstås inte alls är “bara”, för så gör jag själv. Glatt överraskat har jag insett att här kan jag lära känna kompisar utan att ens behöva masa mig upp ur soffan. 🙂

Men ibland dyker tveksamheter upp, och jag börjar undra: Finns den här personen verkligen?

Jag är ju löjligt intresserad av att fundera och samtala kring hur människan funkar, ensam och i relationer. När någon beskriver hur man fastnat i ett problem är det härligt att se andra (däribland jag själv) engagera sig för att föreslå infallsvinklar, bidra med egna tankar och erfarenheter kring hur man kan försöka låsa upp ett låst läge, etc. Givande och utvecklande för alla.

Utom ibland, när det känns konstigt. Någon skriver: “Jag vill detta, min partner vill motsatsen. Vad ska jag göra?” Andra svarar hjälpsamt, som jag beskriver ovan. En tid går, sen kommer ett nytt inlägg: “Nu har jag talat om för min partner precis hur jag vill ha det, så får vi se om det blir nån bättring.” Det blir det (förstås) inte, så efter en tid återkommer exakt samma utgångsfråga – och får åter engagerade svar, även om de blir allt färre med tiden. För så här fortsätter det, som en leksaksbil som åker in i väggen gång på gång, eftersom den inte kan svänga. Men människor brukar kunna lära sig att svänga.

Varför känns det konstigt? Jag känner ju väl igen hur man länge kan sitta och tugga runt på ett problem utan att hitta ut. Det är ju därför man uppskattar andras perspektiv och erfarenheter. Nä, det jag inte begriper är varför man ber om råd om man inte har en tanke på att ens fundera över de råd man får, ifrågasätta sig själv och sitt sätt att tänka och agera? Det är ju faktiskt bara sig själv man nånsin kan ändra på – och det bara i bästa fall…

Varför fråga hur man ska göra i ett låst läge om det man menar är: “Hur får jag som jag vill?”  För då är ju svaret enkelt (åtminstone att säga…): Om man i en relation har helt oförenliga önskemål om hur man vill leva sitt liv, och inte kan tänka sig att ifrågasätta, förhandla och kompromissa kring detta, så kan man inte leva tillsammans. Det är den hårda sanningen. Trist att inse, men när man våndats i konflikten länge nog, grunnat på kompromisser och provat alternativa förhållningssätt, brukar en ände med förskräckelse vara att föredra framför en förskräckelse utan ände. Det är i alla fall min erfarenhet.

Det slår mig att så fort kommentarerna (möjligen läsarna?) blir färre presenteras en ny variant av samma relationsproblem, inte så att man gått vidare och ökat sin självinsikt, utan: “Nu sa/gjorde hen så här. Hur tycker ni att jag ska göra nu?” Och jag undrar: Kan det hänga ihop? Att det handlar om att försöka få flera läsare? Kan det till och med vara så att det hela är en bokidé som man vill testa? Fast i så fall vore det ju justare att tala om för de engagerade kommentatorerna att de medverkar i en bok, inte hjälper en levande människa.

Eller – kan jag ha läst för många konspirationsteorier på Flashback?

Det kanske helt enkelt är så att man ibland kan behöva avreagera sig, släppa ut lite ånga:  “Så här vill jag ha det, men det går inte min partner med på. Vilken idiot, va!”  Det är självklart helt OK, det kan drabba den bästa, till exempel mig själv. 🙂 Och alla har förstås inte mitt behov av att fundera, förstå och rannsaka sig själva.

Fast – om man inte är intresserad av att försöka ändra sig och utvecklas – varför då fråga om råd?

Så där håller jag på och funderar och funderar, som en annan professor Balthazar. Varför?

För att jag kan
JUST FOR FUN!
 🙂
(nästan ett rim där)

Annonser

8 thoughts on “Vem är man? Egentligen.

  1. Hahahahaha, konspirationer överallt!
    Faktiskt så träffade jag, vid min första bloggträff 2006, en man som förlovat sig med en annan bloggare på Passagen problemet var bara att hon inte fanns. Hennes bilder på det döda barnet och den döda fästmannen var lånade, hon hette något annat och hittade på ett liv genom nätet. Jag vet inte riktigt hur hon hade tänkt lösa det långsiktigt men det kanske var krångligt att ta sig ur.
    Jag träffar och har träffat många bloggare genom åren och en del har varit förvånade över att jag är snällare än jag verkar 😀
    Där ser man! Klart att jag är jättesnäll ”Du verkar så kall och hård” även om jag kanske inte alltid bloggar om just det ”idag var jag jättesnäll och allt gick som jag ville och sedan somnade jag med ett leende på läpparna utan att ha reflekterar över livet alls”
    Kommer inte att hända.

    Gilla

    • Det här med långsiktigheten i ljugandet är ju intressant – och krävande! Vilket minne man skulle behöva! (Jag går bort redan där…)

      Läste du Macchiarinis ”storytelling” med löften om vigsel av påven på dennes sommarresidens i närvaro av bl a ”the Obamas, the Clintons, the Putins, the Sarkozys, Andrea Bocelli, Kofi Annan, Russell Crowe, Elton John, John Legend, Kenny Rogers, Meredith Vieira, and His Holiness Pope Francis.” Allt hittepå! Hur tänkte han få till det bröllopet?
      http://www.vanityfair.com/news/2016/01/celebrity-surgeon-nbc-news-producer-scam

      Kan tänka mig att man kan vara mera ”direkt på” i bloggen, o använda mera ”socialt smörjmedel” när man träffas. (Fast maken o jag minns att vi var likadana IRL som på nätet. 😉

      Gilla

      • Jag har jobbat med en del mytomaner tex en ung man som hade barn med en känd amerikansk sångerska… och han gick på polisskolan… fast bara om nätterna för han behövde bara åka i piketen eftersom han redan kunde teorin!

        Gilla

        • Som 16-åring var jag tillsammans med en kille som smällde i mig och andra allt möjligt. Att det tog sån tid innan jag genomskådade honom berodde inte BARA på att jag själv var så sanningsenlig o naiv…;) utan framför allt att han ingenting hade att vinna på sina historier.

          Utom att han verkade ha intressanta saker att prata om. Han verkade övertyga även sig själv…

          Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s