Konstgjord luftstrupe – för bra för att vara sant. Eller?

För något år sen tänkte jag skriva om lyckliga slut, som kanske inte är så lyckliga ändå. Ett exempel var den odlade luftstrupen, som i ett slag skulle lösa problemen med både avstötning och brist på organ.

Eller var det för bra för att vara sant? Frågetecken började dyka upp.

Nu i januari 2016 blev historien om kirurgen Paolo Macchiarini plötsligt högaktuell: Först läser jag en fantastisk sol-och-vårhistora, kryddad med lite CV-förfalskning. Några dagar senare råkar det vara dags för SVTs reportageserie om honom: “Experimententen”.

Ibland (ofta?) är livet underbarare än dikten. 😊

Detta har hänt (som jag uppfattar det): Det har länge varit möjligt att transplantera organ. De största problemen är att donatorerna är för få och att kroppen försöker stöta bort det främmande organet. Patienten tvingas resten av livet äta starka mediciner för att sätta ner immunförsvaret och blir därmed extremt infektionskänslig.

Macchiarini hade en idé om att man borde kunna impregnera donerade organ med mottagarens egna stamceller, för att kroppen inte skulle uppfatta dem som främmande. Det låter ju intressant. Det verkar bara problematiskt att han, istället för att gå via djurförsök, direkt börjar operera människor. Men det förklaras med att det gällde att rädda döendes liv.

I de första operationerna var det donerade organ som impregnerades med mottagarens stamceller. Det verkade till en början framgångsrikt. För det blev Macchiarini världsberömd och värvades till Karolinska Institutet.

När de donerade luftstruparna började kollapsa fick han en ny idé: att försöka med plaststrupar. Det skulle ju även lösa problemet med organbrist. Fortfarande gjordes försöken direkt på människor, fortfarande för att rädda döende.

Småningom började en del kolleger bli fundersamma och jämförde patientjournaler och prover med uppgifterna i Macchiarinis artikel i välrenommerade Lancet  – att luftröret efter fem månader delvis täckts av nästan frisk cellvävnad.  I underlagen hittade de ingenting som visade på det, tvärtom.

Sommaren 2014 lämnar kollegorna in sin anmälan om forskningsfusk.

I dokumentären lyssnar jag med särskilt intresse på intervjun med Karl-Henrik Grinnemo, en kirurg och forskare som arbetade med Macchiarini. Han försöker förklara – och själv förstå –  hur det kunde bli så här. Att han dessutom är en av visselblåsarna bakom anmälan 2014 gör att åtminstone jag inte direkt vill avfärda hans kritik som akademisk rivalitet och konkurrens om anslag. Han var ju med i samma lag.

Så vad hände?

Grinnemo beskriver sitt möte med en kraftfull, färgstark person med en enorm aura, hur fantastiskt det kändes att få vara en i ett stort gäng som skapade nya organ. Under och efter operationen säger han att man var som i en bubbla. “Det fanns ingen annan tanke än att det här självklart skulle gå bra… Det blir som ett lyckorus… Vi kände nog allihopa att vi skrivit historia. Alla i operationsrummet var lika övertygade.”

Jag inser att jag känner igen den här beskrivningen. Och så slår det mig: Exakt likadant beskrev psykologerna vad som hände när Thomas Quick dömdes som en av kriminalhistoriens värsta seriemördare – och senare helt frikändes. Psykologerna använde teorin om bortträngda minnen på ett mycket kreativt sätt, kan man säga. Det gick inte så bra: Quick satt inlåst medan ett antal mördare gick fria.

Jag citerar nu mig själv om Quick (uschäckta!) 🙂 ”Psykologerna på Säter räknades då som Sveriges främsta experter på rättsspsykiatri. Här verkar de ha varit under inflytande av en gemensam, karismatisk handledare hängiven den psykologiska strömning som verkade skapa möjlighet att bota både schizofrena och psykopater. Det var ett intressant och hoppingivande budskap, att kunna bota dem man tidigare trott vara obotbara.”

I efterhand  ägnade sig en del av psykologerna, liksom nu Grinnemo, åt självrannsakan: Hur kunde det bli så här? Andra gör det inte, exempelvis den utomstående expert som betraktade handledaren som sin mor.

Visst är det likt? På Säter var den karismatiska personen (jag höll på att skriva sektledaren 😉 ) en välrenommerad och respekterad psykolog, på KI var han både skicklig forskare och erfaren kirurg, en tydligen inte helt vanlig kombination. Båda samlade hängivna lärljungar. Och en sorts fartblindhet verkar sätta in.

Det knepiga är att det förstås behövs drivande, hängivna personer för att föra utvecklingen framåt. Hjärttransplantationer möttes med stor misstro på sin tid. Ett klassiskt exempel på hur vetenskapliga framsteg kan försinkas av de etablerade yrkesmännens tröghet och prestige är den ungerske läkaren Semmelweis som 1847 insåg att fallen av barnsängsfeber kunde minskas drastiskt om vårdgivarna tvättade sina händer ordentligt. På den tiden kunde läkarna gå direkt från obduktion till förlossning, utan att tvätta sig eller ens använda vit rock. Många liv spilldes i onödan innan Semmelweis’ teori accepterats av etablissemanget.

I såna här sammanhang finns dessutom ständigt etikproblem. Ska man göra livsfarliga, oprövade ingrepp på patienter? Om jag är döende och ingen etablerad behandling återstår är det förståeligt om jag är villig att testa något nytt. Och man kan förstås inte vänta med att använda en ny teknik förrän man redan använt den – nån gång måste bli den första. Nyligen läste jag att en person anmält sig som frivillig till att få sitt huvud transplanterat till en frisk kropp…

Men det gäller att skapa så goda förutsättningar som möjligt, och det är där bland annat djurförsök kommer in. Och det ska vara ett informerat beslut, grundat på fullständig information om för- och nackdelar. Även om de förutsättningarna är uppfyllda är det inte oproblematiskt: När ett karismatiskt, engagerat proffs tar sig an ens allvarliga sjukdom vill man förstås inget hellre än tro på att det ändå finns hopp.

Och det blir svårt att undvika att bli en del av marknadsföringen. Efter att ha överlevt i ett år säger mannen på Island allvarligt: ”Jag är OK. Allt är ju relativt. Då och då ser det positivt ut. Så jag är optimistisk.” Macchiarini kommenterar: “Jag är så glad att han mår så bra.” Själv tyckte jag att han såg bekymrad ut? Och i  “Uppdrag Granskning” får jag facit: Mannen avled två och ett halvt år efter operationen, och då hade luftstrupen lossnat.

Men enligt dokumentären finns det här större problem än dessa principiella. Macchiarinis villkor för att ställa upp var att man inte tog upp anklagelserna mot honom, men filmaren fick tillgång till råmaterialet till en tysk film från 2012. Där hör man kirurgen prata om att hans konstgjorda luftstrupar inte fungerar som de ska, varken det tidigare materialet eller det nya, och man vet inte varför. Samtidigt bestämmer han datum för nya ingrepp några veckor senare…

En komplikation när man behandlar dödssjuka människor är förstås att de kan dö av helt andra orsaker eftersom kroppen är så försvagad. Men det känns inte rätt att man här verkar “lösa” det problemet genom att börja operera icke dödssjuka patienter… Speciellt inte när den ursprungliga anledningen till att “ta genvägar” var att man prioriterade att rädda liv.

Inom läkarkåren finns nu två läger. Vissa tror fortfarande på metoden medan andra starkt ifrågasätter om detta någonsin kommer att bli möjligt. Längst går professor Pierre Delaere, som tidigt varnade KI och står fast vid att det är en fysisk omöjlighet att syntetiska luftstrupar skulle kunna göras levande med hjälp av stamceller. Han förtydligar:

“Om jag måste välja mellan en luftstrupstransplantation och exekutionspatrull skulle jag välja det senare alternativet. Det är det minst smärtsamma sättet att avrättas på”.

Delaere är expert inom samma område, men använder en annan teknik. Det gör ju att hans inställning kan tolkas som tecken på rivalitet och konkurrens om forskningsanslag (se Semmelweis). Å andra sidan borde just han ha stort kunnande inom området. Knepigt det här.

Läs gärna artikeln i Vanity Fair också. Här finns uppslag till flera filmer.

En av dem kunde handla om den fantastiska sol- och vårhistorien. Trots att artikeln inte i första hand handlar om kirurgens yrkesverksamhet växer frågetecknen om hans omdömesförmåga, vilken måste vara ganska viktig hos en person som fattar beslut om liv och död. Att en man kan ljuga för en kvinna för att imponera på henne kan jag (rent teoretiskt) begripa, men om man planerar ett gigantisk bröllop måste man ju bli avslöjad, senast när bröllopsdagen nalkas. Hur tänker man då? ❓

Och det fanns ingen möjlighet att det bröllopet skulle gå obemärkt förbi. Paret skulle vigas av påven i dennes sommarresidens, dit bruden skjutsats i påvens egen vagn. Enligt Macchiarini var han nämligen påvens personlige läkare, och han hade även opererat bland annat Obama, Clinton och den japanske kejsaren. Bland inbjudna bröllopsgäster från 17 länder fanns paren Obama, Clinton, Putin, Sarkozy, dessutom Kofi Annan, Russell Crowe, Elton John, John Legend, Kenny Rogers, Meredith Vieira, och så påven, förstås.

Artikeln bygger förstås i första hand på brudens uppgifter, men man har även intervjuat andra och kollat underlag. Och bruden var ingen okänd publicitetshungrig wannabe utan NBC:s prisbelönta stjärnproducent Benita Alexander, som lärt känna kirurgen när hon jobbade med dokumentären om honom “A Leap of Faith”. Som sedermera blev  Emmy-nominerad.  Alexander antyder att hon skulle blivit gladare om nomineringen gällt en annan film. 😖

I “solochvår-artikeln” finns även uppgifter om felaktigheter i Macchiarinis CV, något som jag sen ser att Läkartidningen fått bekräftat.

Macchiarini sammanfattar själv sin inställning:

”Varför skulle jag ge upp? Jag är inte typen som ger upp.”

Programmet slutar med en cliffhanger: Den första icke dödssjuka patienten rullas in till en operation, som ska filmas av det tyska teamet. Någon säger något om ”problem”… Fortsättning följer.

Tvåan kommer att visa hur medicinska experiment kan gå till och hur det har gått för en rad av Paolos viktigaste patienter. Trean frågar: Hur blev dessa experiment och denna forskning möjlig? Stämmer det att forskningen är full av fusk och skönmålningar och att patienter har utnyttjats i experimentsyfte?  Och vilken roll i detta spelar KI och det vetenskapliga etablissemanget?

Nästan oliidligt spännande. Tycker jag i alla fall. 🙂

Konstgjord luftstrupe 2 – på kirurgens kyrkogård >>

Annonser

3 thoughts on “Konstgjord luftstrupe – för bra för att vara sant. Eller?

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s