Och då är det inte ens synd om mig! Inser jag faktiskt.

INTE jag – Alfons Mucha, via Wikimedia Commons

Fast kanske kan det vara extra synd om den som vet att det inte är det? Ibland. Jag är fortfarande krasslig, men framför allt på så DÅLIGT humör. “Domnade livsandar” beskriver det bra. Varför?

OK, det HAR dragit ut på tiden att bli riktigt frisk. Men det som drabbat mig är bara en sån där larvig odramatisk RETHOSTA. Den pågick visserligen dag och natt, vecka efter vecka, men ändå: ingen feber, inga spännande komplikationer.

Ingen likhet med Kameliadamen, som dör vacker och blek med en dekorativ bloddroppe i mungipan. Inga oaptitliga, svettdrypande kräkhostningar där inte. Ja, jag vet att det är fiction, men ändå… hur realistisk måste jag vara?

Jag läser: “Hosta är ett värdefullt vapen i kroppens självförsvarsarsenal.” Fast det gäller det som kallas den produktiva hostan, den som ”får upp slem, ofta genererat av en bakterie- eller virusinfektion, eller något som orsakar en inflammationsreaktion i lungorna.”

Inte nog med att jag är pensionerad. Och lat. Nu är inte ens MIN HOSTA produktiv. Inte ens efter fyra veckor! Vad säger det om mig? Det vill jag inte ens veta. Min hosta består bara av improduktiva plötsliga attacker av KILLEKILLEKILL i halsen och så hosta tills jag kräks eller kvävs. Dag och natt. Inget särskilt med det.

Utom att jag ALDRIG får sova. Eller vila. Så fort jag lägger mig blir det ÄNNU värre! Och det är jävligt svårt att sova utan att ligga ner, kan jag avslöja. Uppstöttad i soffan går det en kvart då o då… Att sömnbrist påverkar mitt allmäntillstånd direkt vet jag ju sen gammalt. Och tycker inte ens själv att det kvalificerar för tyck-synd-om.

Ändå är jag nedstämd, tål ingenting, kan inte ens koncentrera mig på att läsa en bok, än mindre på att skriva. (Prata går ju bort av rent tekniska skäl. För att inte tala om att skratta…)

Efter nattliga kvävningsanfall med pipljud (DET var dramatiskt!) får jag medicin, och långsamt långsamt blir det bättre… Fast rätt vad det är är det lite sämre igen. Veckorna går.

Sen börjar det göra ONT mitt i kroppen, först vänster fram, småningom vandrar det till höger bak. Där blir det kvar, även sen hostan börjat bedarra. Det är bara ”hostmusklerna”- alltså fortfarande inget tyck-synd-om. Men HELVETISKT ont gör det och inte går det över. Jag läser att man KAN hosta sönder revbenen. Men det gör man inte heller nåt åt.

När jag småningom får lust att skriva igen kan jag inte. Åtminstone inte med högerarmen, av rent tekniska skäl… Visst kan det ändå vara dubbelsynd om såna som det inte är synd om? Ibland? Lite?

Så jag skriker av smärta när jag hostar (ibland nyser). Lyckas hitta EN enda fungerande sovställning, som fungerar tills jag rör mig eller armen somnat.

Jag skickar desperat en löpare till apoteket och laddar upp med både Ipren och Voltaren. Nu är det KRIG!

Ipren visar sig vara i svårsvald kapselform. Stora och runda åker de upp lika fort som jag försöker svälja ner dem. Gång på gång. Vad händer med hostmusklerna då? Jag citerar mig själv:

Svårt att avgöra om det onda blir bättre av tabletten, eftersom det blev så väldigt mycket sämre av kräkreflexerna när jag försökte få ner den…

Så jag testar Voltarensalvan, som inte ska sväljas, det står till och med på bipacksedeln: “Endast för utvärtes bruk.” (Säger som Djungelbokens Mowgli om myrorna : Käka salva? ❓  ) Instruktionen fortsätter: “Tvätta händerna efteråt för att undvika oavsiktlig kontakt med mun och ögon” – OK så långt – men sen känner man sig tvungen att förtydliga “givetvis under förutsättning att det inte är händerna som skall behandlas.” Det måste onekligen vara knepigt att få salvan att verka om man omedelbart tvättar bort den… Men det gäller förstås att räta ut alla upptänkliga frågetecken – och några till.

Salvan verkar faktiskt hjälpa något. Om det är placeboeffekten vill jag inte veta det, då skulle det ju inte funka. 😉 Men jag ska aldrig håna reklamen mera. Fast mest har jag ju reagerat  mot att man i reklamfilmen verkar skynda sig att slita fram salvan innan smärtan går över. Så gjorde inte jag i alla fall.

Jag har lärt mig mer om hosta de senaste veckorna: “Kontakta alltid läkare om du hostar blod.”  ? Jag menar, vem i hela världen ger sig tid att kolla upp om man bör kontakta läkaren om man HOSTAR BLOD? Inte jag i alla fall.

Min slutsats: Jag blir så gnällig av detta helt enkelt för att jag är så jävla bortskämd och tar min goda hälsa för självklar.

Vad värre är, det gäller nog inte bara mig…

Som Taube skrev:

Vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden?

Men…

inte hindrar det alls
att du är glad och ger hals,
så kläm nu i men en verkligt sju-sjungande vals!

Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå…

Annonser

10 thoughts on “Och då är det inte ens synd om mig! Inser jag faktiskt.

  1. Jamen det vet ju alla att utdragen rethosta gott och väl kvalificerar till tyck-synd-om. Även om det inte är akut livshotande. Så jag hoppas eländet ger sig av snabbt som attan!!

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s