Sånt man inte får prata om. Eller?  

När jag väntade mitt andra barn blev jag ombedd att vara studieobjekt på femåriga storasysters dagis. En härlig stund, hela magen full med varma barnhänder som ville känna om bebisen sparkade. 🙂 När jag berättade om detta för en annan mamma såg jag hur hon bleknade: “Oj, nu kommer väl mina fllckor att fråga om hur barn blir till.”

——
Uppdatering: Nu blev det riktigt roligt!
Sexupplysningsboken i Julkalenderns 70-tal är den som vår dotter läste för lillebror när hon tyckte han borde få mera information om hur barn blir till! (Jag antar att vi läst den för honom också, men hon var nog mer ambitiös. 😉 ) År 2015: Föräldraupprördhet och anmälan (redan innan programmet sänts!). I rest my case…
——

Nu ser jag att inslaget i Julkalendern om att barn förr i världen drack öl tydligen blivit anmält för brott mot alkohollagen. Anmälaren hade “tvingats förklara för sina barn att barn inte får dricka öl”, och jag läser en kommentar:

”Är det inte precis det föräldrar, vuxna och vårdnadshavare är till för? Prata-med-barnen? Klarar vi inte av att säga till barnen att – nej, 2015 får barn inte dricka öl med alkohol i, men annat var det förr i tiden – så har vi faktiskt a-l-l-v-a-r-l-i-g-a problem. Vi måste naturligtvis prata om alkohol med kidsen. Vuxenvärlden har ansvar att berätta om dryckerna – som kan användas som smak- och stämningsförhöjare av dem över arton år, men också skapa beroende och slå sönder individer. Krossa familjer.”

Om vi inte pratar om det lämnar vi väl dessutom alkoholistbarnen i sticket, ger dem bekräftelse på att INGEN annan känner till sånt pinsamt konstigt som försiggår hemma hos dem. Så att de fortsätter sin ensamma kamp att dölja de vuxnas problem för omgivningen. Och därför inte kan få någon hjälp, inte ens den avlastning det innebär att kunna anförtro sig åt någon.

Jag har läst hjärtskärande berättelser om offer för incest som omgivningen vägrat se eftersom det var för jobbigt. Och det ÄR jobbigt, men om omgivningen låtsas som om problemet inte finns blir offren sittande där med skammen. Ovanpå allt annat.

Astrid Lindgrens “negerkung” är en av många formuleringar som inte känns bra i munnen idag. Men bör man därför stryka den? Kan man inte låta det stå kvar, med en kommentar. Ta tillfället i akt att förklara att så säger vi inte nu för tiden, för det finns de som blir lessna då, men förr förstod man inte det. Man kan prata om att jag idag inte har en självklar rätt att säga “negerboll”, även om jag alltid gjort det. Eftersom jag idag vet att det finns människor som tar illa upp av det. Och då kan jag ändra mitt beteende.

Det slår mig att samma resonemang kan gälla i andra sammanhang också.

Kan en del av främlingsfientligheten möjligen bero på att man inte har fått låtsas om att det faktiskt kan uppstå problem när många nödställda människor under kort tid ska tas emot i vårt land. I bästa välmening har man bara framhållit på vilka sätt det faktiskt kan löna sig. Vilket ju också är sant.

Och jag tänker så här:

Världen ser ut som den gör, inte som den borde. Så har det alltid varit och kommer nog att förbli. Människan har överlevt mycket på grund av sin förmåga till anpassning och sammanhållning. Så när nödställda människor behöver asyl ska vi ta emot dem, helt enkelt för att de är människor precis som vi själva, vi som fått turen att leva ett tryggare liv.

Det kan – åtminstone på kort sikt – innebära problem av olika slag, som vi får analysera och hjälpas åt att lösa. Men det innebär också att vi på längre sikt kommer att få fördelar av att få in färdigutbildade människor i vårt land.

Om media dels krisrapporterar om bristande resurser, dels meddelar att vi helt problemlöst kan ta emot obegränsat med flyktingar riskerar ju budskapet att bli lite förvirrande.  ❓   Var och en förstår väl att flyktingar knappast kan vara lönsamma från dag ett. Däremot ligger det i allas intresse – speciellt de nyanländas! – att de så snart som möjligt får möjlighet att skapa ett normalt liv i Sverige. Om vi använder all vår kreativitet för att se HUR det kan göras kan det gå riktigt bra. Och som bonuseffekt bli lönsamt för landet.

Men om vi låtsas att problemen inte finns kan vi ju inte lösa dem. I något sammanhang.

Bara en tanke från en amatör. Så här i juletider.

Annonser

2 thoughts on “Sånt man inte får prata om. Eller?  

  1. Såklart man ska prata om saker och ting. Både med barn, ungdomar och vuxna. Och komma ihåg att erkänna för sig själv att alla har fördomar. Är man medveten om dem så kan man göra något åt set, vilket är fasen så mycket bättre än att vara omedveten om sina fördomar
    Kram

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s