Om vår främlingsskräck och konsensuskultur

I programmet “Absolut svensk” tyckte jag särskilt om programledarens sätt att ifrågsätta sig själv och försöka förstå även dem som tänker annorlunda än han själv. Är de rasister? Eller okunniga? Eller vad?

Tänk om “PK-ståndpunkter” med nolltolerans riskerar att driva otrygga människor i armarna på de riktiga rasisterna? Där erbjuds de ju en enkel lösning: “Väck med alla “icke-svenskar!”  – då löser sig alla våra problem som genom ett trollslag, från bostadsbrist till terrorism. Och så slipper man ju “vara så jävla rädd för att säga fel hela tiden” som någon  sa.

Bara en tanke.

Det kanske behövs en större förståelse för exempelvis den vithåriga tanten i reportaget om flyktingarna på den lilla orten, när hon generat fnittrande säger: “Dom syns så väl, det gör dom ju.” Och reportern frågar genast om det är jobbigt att de syns. “Nä, det är det väl inte… Men ovant, det är det ju. Men jag går inte här och hatar. Jag har ju inte så mycket gemenskap med dom, för dom pratar ju bara utländska.”

I Per Olov Enquists bok “Ett annat liv” läser jag om hans barndoms självklara främlingsskräck i byn Hjoggböle i norra Västerbotten.

“Främlingen som kom vandrande till byn! hotet! När det kom en tattare vandrande på vägen låste alltid modern dörren och de gick upp i övervåningen och satt dödstysta tills faran var över, det skulle ta nästan sjuttio år innan han förstod varifrån den skräcken kom. Invandrarna! Men mormodern, som ändå var familjens främling från det skrämmande och avlägsna Byberget, söder om Ume! – henne älskade han.” (Då var mormoderns pappa ändå vallon!)

Och längre bort, “söderut åt Stockholm till”, hade man i Hjoggböle hört att ryggraden ruttnade vid onani: redan som tjugoåringar gick karlarna där dubbelvikta, helt utan ryggmärg. (Parentes: Vilken gatubild jag nu ser för mitt inre öga!) Hos västerbottningarna däremot straffades synden först efter döden. Under levnaden förblev man frisk; det kunde han ju själv se på alla mycket muskulösa och runkande skogshuggare i sin omgivning. Till kroppen kärnfriska syndare! Vilket liksom var beviset.

Sen får jag tips om en intressant artikel. Författaren och folklivsforskaren Dan Korn  skriver: “Inget kan vara svenskare än vår urgamla konsensuskultur” – det där att vi helst ska uppträda på samma sätt, göra samma saker och tycka likadant.

Konsensuskulturen har överlevt ända sen våra gamla socken- och byastämmor, vikingarnas ledungssystem och landskapsting. De svenska bönderna var självägande och kunde vara starka individer, som tog hänsyn till varandra när besluten skulle fattas i byn. Det gav frihet men krävde ansvar.

I opinionsundersökningar är svensken bland jordens minst rasistiska, samtidigt kan människor med avvikande namn eller utseenden ha svårt att få bostad och arbete. Betyder det att vi i själva verket är smygrasister, som blivit bäst i världen på att svara politiskt korrekt i opinionsundersökningar? Det är mera troligt att det har med just konsensuskulturen att göra, skriver Korn.

Vi vill helt enkelt helst vara tillsammans med människor som är som vi. Annars känner vi oss bortkomna och rädda för att göra bort oss. Och eftersom detta är så djupt rotat i oss borde vi skapa vår politik med utgångspunkt från att det är såna vi är.

Att vi inte gjort klart från början för nyanlända att vi är ett land med en mycket stark säregen kultur beror förstås på att de flesta svenskar inte märker det. Vi ser oss själva som moderna människor, som skakat av oss gamla vanföreställningar. Utan att inse att det också är en form av kultur. Som alla förväntas anpassa sig till.

Konsensuskulturen kan vara förlamande för avvikaren, men den är också en källa till stark trygghet och tillit. Och nyanlända kan bli en del av svenskheten. Man kommer en bra bit på väg om man anstränger sig för att klara svenskan hyfsat och lär sig några egenheter som faktiskt inte är så självklara för andra som för oss själva – sånt som att helst vara lågmäld på offentliga platser, slänga skräp i papperskorgen, passa tider, hålla sin plats i kön.

Om sådan grundläggande information ingick i svenska för invandrare skulle förmodligen integrationen underlättas betydligt. För den som klarar av de där fina koderna i umgänget som är en så viktig del av svenskheten, är konsensuskulturen inte exkluderande, utan inkluderande.

Man kan ha en snabbguide:
Rött ljus = FÖRBJUDET
enligt svensk lag, exempelvis
– månggifte, barnäktenskap, kvinnomisshandel, “hedersbrott”…

Gult ljus = REKOMMENDERADE sociala koder, som underlättar livet i Sverige, exempelvis
–  köa, passa tider, vara lågmäld på offentliga platser, etc

GRÖNT LJUS för valfria 
– matvanor, kläder, åsikter, högtider, religion…
Annars satt vi där vackert med vår gamla sirapslimpa, som var det mjuka bröd som fanns när jag var liten. 😦

Soran Ismail säger sig ju vara både svensk och kurd, liksom min man anser att han är bohuslänning, även efter 50 år(!) i Stockholm. Och stockholmare, förstås. Och svensk. Med mera. För som svensk kan jag förstås identifiera mig som jude, same, tornedaling, kurd, arab, bohuslänning…. Men ingen annan ska bestämma att jag inte är ”riktig svensk”.

Knepigheterna får man lösa efterhand, som vanligt. Exempelvis: I Sverige får man inte tvingas bära slöja, men får man förbjudas att göra det? Och hur vet man om det är tvång? Men så blir det ju alltid (var det våldtäkt eller inte?).

För det finns inga enkla, heltäckande lösningar. Inte i den riktiga verkligheten.

I ”Absolut svensk” besökte Soran Trollhättan bara månaderna innan tre personer mördades på en skola, och träffade bl a en tatuerare, som kände olust, som att ”något bubblar under ytan”. Nu kommenterar han:

Det märks tydligt i stan att man har tänkt efter. Folk liksom skärper till sig och det är jag så himla glad för.

Han har visserligen upplevt detsamma tidigare, att det blivit bättre en period, sen sämre igen. Men ändå inger det hopp. Vi kan om vi vill.

Och hoppet ska vi vara rädda om.

Annonser

4 thoughts on “Om vår främlingsskräck och konsensuskultur

  1. Ett mycket intressant ämne. Blir osökt påmind om när jag bodde i en håla, där man var noga med att påpeka hur konstigt folk det fanns i närmsta ännu mindre håla. Befolkningen vid Medelhavet är så ”härligt osvenska” när vi semestrar där, men mindre attraktiva att dela tvättstugan med (de kanske inte vet att man ska rensa bort luddet). Min yngsta son sökte idogt jobb efter gymnasiet. Fick inte ens komma på intervju. Till slut bytte han efternamn, från sin pappas visserligen utländska men inte från Mellanöstern utan från ett av de Sydeuropeiska länder vi svenskar gladeligen semestrar i, till mitt svenska. Vips hade han jobb och nu är han fastanställd.

    Samtidigt… Minns Karl IV Johan, en utlänning som dög som kung trots bristfälliga språkkunskaper. Men då ville kanske alla svenskar som ”var något” springa runt och leka fransmän?

    Gilla

  2. Igen sån pratlust, hinner inte skriva. Ja Soran var ngt på spåren. Vi är ju djur, det är väl naturligt att vi från början skyddat oss för det ”farliga” främmande. I min barndom sågs en gång en ”neger” i staden. Har ni sett…. det var ngt otroligt. Svårt svårt, har just lyssnat på Naomi Klein och Johan Rockström om livsviktiga beslut om miljön. De högerhögra i USA har vind i seglen. Nog är det en kuslig framtid vi/de unga, ha framför oss/sig. Nu iväg…..

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s