Att ångra sitt föräldraskap

Jag läste delar av SvDs serie om dem som av olika skäl ångrar att de blivit föräldrar, och kan förstå behovet av att anonymt få skriva av sig om en så förbjuden känsla. En del har känt omgivningens barnförväntan så starkt att de gett efter för pressen. Det måste ju vara fruktansvärt, med tanke på vilket hundraprocentigt åtagande det är att ha barn.

Som storasyster visste jag något om det och väntade tills min barnlängtan blev oemotståndlig. Och har (därför?) aldrig  ett ögonblick ångrat det, trots att jag inte är nån bullbakare och jobbat heltid utom det då lagstiftade halvåret föräldraledighet per födsel. Hade det inte fungerat att jobba så hade barnens behov gått före. Självklart.

Trots att jag alltså sluppit uppleva det kan jag förstå att det måste vara oerhört plågsamt att inse att man inte borde ha skaffat barn och alltså – av yttre eller inre skäl – inte kan ge barnen en bra barndom.

Så när morgonprogrammet tar upp samma ämne tittar jag, för att lyssna på och försöka förstå en som upplevt annat än jag.

Jag ser en sammanbitet förbittrad kvinna som säger att hon antagligen blivit politiker om hon inte haft barn – “och en framgångsrik sådan!” Hon berättar sin historia.

Vid 20 års ålder blev hon med barn med en kille som inte ville bli pappa. Det gick bra ändå, för hennes mamma och systrar hjälpte till, och hon gladdes över barnet. Efter några år gifte hon sig och fick ytterligare två barn, som hon var hemma med – en bra tid. Efter nio år avslutade hon sitt äktenskap, som hon tyckte gått i stå. Hennes exman har alltid tagit sitt pappaansvar, de hade barnen varannan vecka.

Som skild måste hon börja jobba. Det blev ett slitsamt jobb som vårdbiträde, och hon kände att det inte var något liv, bara en existens. Så hon började plugga och studerade genusvetenskap i fyra år. Vilket var jobbigt, speciellt som hon då hade fått sitt fjärde barn. Hon kände att hon inte kunde få vardagen och ekonomin att gå ihop som en bra mamma ska.

Det gick ut över hennes barn, speciellt det yngsta. Hon stängde av sina känslor för henne, och de har inte kunnat prata om det senare heller, det är för svårt. Mycket av ansvaret för barnen gick till storasyster, för om hon bad sönerna blev det bara  diskussion. “Så jag för könsrollerna vidare trots att jag utbildat mig i jämställdhet, pluggat till genusvetare” säger hon bittert.

Hon återkommer ständigt till att allt är samhällets fel och sammanfattar:

Om jag fått leva om mitt liv hade jag valt att inte skaffa barn eftersom jag tycker att samhället inte tar sitt ansvar. Man behöver två inkomster, går man isär kan vi kvinnor som är lågutbildade inte försörja oss. Vi blir beroende av bidrag.

Jag är mycket arg på samhället…

Många ångrar säkert att de skaffade barn, man bör tänka sig för innan man gör det. Är man det minsta tveksam, skit i det. Skaffa inga barn. Det här samhället är inte stöttande för föräldrar, speciellt inte för kvinnor. 

Jag ser om programmet och försöker begripa på vilket sätt denna genusvetare och potentiella politiker tycker att samhället borde ha tagit sitt ansvar för henne och hennes barn. Men mina frågetecken bara växer.

Skulle samhället ha hindrat henne från att skaffa barn innan hon utbildat sig? Hur då? Skulle samhället ha tagit hand om barnen/både henne och barnen? ❓ MEN det vill hon väl inte heller, för hon pratar ju förbittrat om att hon ”tvingats leva på bidrag”. MEN är inte bidragen samhällets sätt att försöka stödja? ❓ När reportern säger att vi väl ändå är mer jämställda i Sverige än i många andra länder svarar hon att i andra länder har man sociala nätverk som hjälper till. MEN vem skapar sitt sociala nätverk? ❓ Knappast samhället, väl? Sönerna ville inte hjälpa till i hushållet. MEN ❓  vem har uppfostrat dem?

På programmets Facebooksida förtydligar redaktionen att ingen haft för avsikt att skuldbelägga barnen. Det tror inte jag heller.

Men hur kan det kännas det för dem att se mamma/farmor i TV säga att om hon fått leva om sitt liv hade hon valt bort dem? Även om hon snabbt tillägger att hon förstås älskar sina barn, “som alla mammor”. Det var barnen som ville att hon INTE skulle säga efternamnet i programmet.

Hon säger också att hon idag har en god relation med de vuxna barnen, men den är “sporadisk”. Fast det tycker hon också beror på samhället, “eftersom alla i vårt samhälle är upptagna med sitt”. Jag kan inte låta bli att fundera över hur relationen kan bli med barn man tidigt stängt av sina känslor för, speciellt om man inte heller i efterhand kunnat tala ut om det. Och hur påverkas relationen efter programmet, tro?

Inte förrän reportern frågar talar hon om vad hon gör nu när barnen är vuxna, och hon väl fått förverkliga sin dröm. Då svarar hon kort att hon jobbar på gruppbostad och har stuteriverksamhet på hobbybasis. Hon har ett bra liv nu.

För att försöka förstå jämför jag förstås med mitt eget liv, som varit löjligt välplanerat. Jag yvs inte, utan är tacksam över att jag levde i en tid när det var lätt att få arbete, att jag fått må bra, att jag kunde få barn när jag ville och att de haft en bra pappa. Men för mig var det självklart att jag skaffade utbildning, jobbade och skapade ett hem – och längtade jättemycket! – innan jag skaffade barn. Att man kan ha romantiska föreställningar om barn innan man har några kan jag förstå, särskilt om man inte är storasyster 😉 . Men hur man kan skaffa fyra barn trots att man egentligen inte vill begriper jag inte.  Fast hon ville visst då hon skaffade dem? Nä, jag får inte ihop det.

Jag har nog blivit riktigt gammal, för jag kommer att tänka på min mormor. Häromåret hittade jag på nätet en artikel från 1973, där det framgår att hon varit politiskt aktiv i Norrland på tjugo- och trettiotalet. Hon bildade en socialdemokratisk kvinnoklubb där hon var ordförande i 18 år, lika länge satt hon i socialnämnden, och 8 år vardera i barnavårdsnämnden och kommunalfullmäktige. Det jag visste sen tidigare var att hon varit “tvungen” att gifta sig vid 18 års ålder och fick sammanlagt 9 barn, hade dålig ekonomi, bodde trångt och – naturligtvis – helt omodernt. Jag tror inte hon egentligen ville ha barn, åtminstone inte så många. Men ett liv skapade hon åt sig ändå. Jag skrev om henne tidigare.

Nu läser jag om intervjun och mormor verkar faktiskt ha en kommentar till mig – ända från 1973 🙂

Men tänk folk klagar alldeles förfärligt i dag. Mina barn vågar förstås inte klaga, åtminstone när jag hör på. Men jag tror att de är unga människor i medelklassen som klagar mest. Jag blir så arg när jag hör sånt och tänker tillbaka på hur min generation haft det. När jag skickade barnen till skolan fick de inte så mycket som en blyertspenna. Skolmat och fria böcker fanns naturligtvis inte. (Först strax innan de sista barnen flyttat hemifrån kom barnbidraget.)

Jag menar förstås inte ett ögonblick att det var bättre förr, det tyckte ju inte ens min mormor. Vår välfärd verkar ha flagnat betänkligt sen 70-talet, och inte ens då trodde man väl att det var perfekt.

Men perspektivet är intressant.

Min största fråga blir väl egentligen:

Var gömmer sig den där boven “SAMHÄLLET”?

Min mormor trodde att det var vi. Och att hon var med om att bygga upp det. Så tror jag också. Även om jag aldrig varit politiskt aktiv, utan nöjt mig med att ta ansvar för mitt eget liv. 

Annonser

4 thoughts on “Att ångra sitt föräldraskap

  1. Sådan hemsk situation för föräldrarna och framförallt för barnen och andra anhöriga. Alltså jag tycker att föräldraskapet innebär DELAT ansvar. Självklart ska föräldrapenning delas lika. Självklart ska det gå att både arbeta och ha barn. Med delat ansvar för allt hemma. Såklart det ska gå att vara politiskt aktiv OCH ha barn. Att vara ensamstående förälder UTAN delat ansvar är mycket tungt. Samhället har ett ansvar. Dels att det inte ska vara möjligt med dessa osäkra timanställningar så många unga vuxna tvingas jobba i. Dels måste det finnas barnomsorg även på obekväm arbetstid. Utan sådant samhällsansvar kan en ensamstående förälder hamna i en hopplös situation där det inte går att försörja familjen, och tvingas in i fattigdom.

    Gilla

    • Jag hade ju gärna velat veta HUR mamman tyckte att samhället borde ha ställt upp för henne, speciellt som hon egentligen velat bli politiker…;) Som det nu var blev det bara ett upprepande av att samhället inte tog sitt ansvar för hennes barn. Hennes exman hade ju tagit sitt föräldraansvar sa hon, även efter skilsmässan.

      Nä, jag begrep inte hur hon tänkte. 😦 O undrar mycket barnen mår. Särskilt efter programmet…

      Liked by 1 person

  2. Såg programmet med mammans inte ville vara mamma. Hade tänkt blogga om det, men du hann före. Satt ock tänkte att en del tror att man kan ställa krav på allt i livet.Allt ska gå i just ens eget mönster. Herregud så omoget – tänkte gamlingen.

    Gilla

    • Hihi, jag misstänkte nästan att du tänkte skriva när jag såg att du tittade på Malou. 😉
      Ofta intressant, tycker jag. Fast ibland hade jag önskat andra vinklingar, ex vis den här gången…

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s