Om livslögner och total kontaktlöshet

Vi lyssnade på en radiodokumentär om en 75-årig kvinna. Hon hade träffat sin man som tonåring och de hade levt ihop ända sen dess, fått barn och barnbarn. Hon berättade om sin vänlige man och sin snälla mamma och hur mycket hon tyckte om att laga mat på olika teman och bjuda på. (Jag kände mig förstås lite avundsjuk just där.) Hon hade jobbat som läkarsekreterare, suttit i samma rum i 31 år och var uppe och hälsade på ibland. Hon hade nära kontakt med barn och barnbarn och ett antal gamla väninnor.

Men långsamt började bilden krakelera. En formulering fick mig att lystra till: En del av hennes väninnor hade alltid varit ensamboende och “det är ju inte säkert att de haft det bättre än jag”. ❓ Brukar man inte som gift formulera det tvärtom? Att de som aldrig träffat den rätte kan ha haft ett bra liv ändå?

Sen säger dottern: “Du säger alltid att mormor var så snäll, det tycker inte jag. Hon krävde att du hela livet skulle vara tacksam för att du fick följa med henne och bli adopterad när hon gifte sig. Och hon vägrade att tala om vem som var din pappa. Det tycker inte jag var snällt.” Mamman svarar tyst: “Men man måste ju ändå vara tacksam. Väl?

På frågan: “När var din mamma glad?” svarar hon: “Hon var aldrig glad. En gång skrattade hon när hon drog lakan med min man. Och hon kramades inte.”

Hon funderar högt om att hon allt oftare känner sig så ensam. Försöker förklara för sina väninnor som är änkor att det är värre att vara ensam när man är två. “Mest längtar jag efter den kroppsliga närheten när jag ligger i sängen och lyssnar på radion från hans rum. Jag kan stryka mig själv över kinden.

Maken säger att han inte inte förstår sig på det här med att känna sig ensam och han har inte något behov av kroppslig närhet. “Hon kramar barn och barnbarn, det behöver inte jag.” och  “Jag är mera social, inte så att jag vill umgås, men jag gillar att gå ut och gå och titta på folk. Hon är mera hemma och pratar med väninnorna i telefon.”( ❓ Vad menar man då med ordet ”social”? undrar jag.)

Och, som en självklarhet: ”Och nu när vi inte jobbar längre har vi ju ingenting att prata om.”

Det värsta tycker jag ändå är när mannen säger till den samlade familjen: ”Er mamma tjänade knappt några pengar på sitt jobb. Hennes pension är så liten att jag kan torka mig (där bak) med den.” När dottern – tydligen inte för första gången – säger: “Du har alltid nedvärderat mamma.” kommer svaret direkt – och lite förorättat: “Nej, jag har aldrig nånsin nedvärderat henne!” Och han verkar ärligt övertygad om detta.

Läkaren, som varit kvinnans arbetskamrat, hade tytt de fåglar hon telefonklottrade  som att hon längtade efter frihet. Det förstod hon inte: ”Jag har väl alltid varit fri?

För mig känns det här som den totala kontaktlösheten. Total och hopplös, eftersom man inte ens inser den.

Och det hela är så oerhört sorgligt.

Så jag vill ropa ut till världen, speciellt till dem som är yngre än jag, att det finns hopp:

Det kan vara precis tvärtom också! Fyllt av ömhet och närhet, lust och glädje! Tankeutbyte, nyfikenhet, gemenskap, trygghet… Och respekt, fyller maken i.

Kort sagt: Fyllt av LIV! 💕

Annonser

10 thoughts on “Om livslögner och total kontaktlöshet

  1. Åh, nu önskar jag att jag sparat på en länk som recenserade en pjäs där det stod om att kärlek allt för ofta verkar vara en rädsla för att lämna och lite annat åt det hållet, att det var kärlek som hade så lite med kärlek att göra.

    Gilla

  2. Vill skriva under på varje ord du skriver… Jo, jag vet ju egentligen från tidigare erfarenheter hur det kan vara. Men det är som om jag glömt det nu, ställer mig så frågande till hur man kan leva med någon och inte vara nyfikna på varandra? Det finns ju så oändligt mycket att få lära sig om en människa…

    Gilla

  3. Hej! Låter oerhört komplicerat. Kroppskontakt håller relationen igång och öppnar upp för så mycket annat som ger gemenskap. Jag kan inte tänka mig att dagens unga stannar kvar för rädsla att bli ensam.
    Jag blev ju ofrivilligt ensam efter att min livskamrat dött men reste mig och fann ätt nytt liv.

    Gilla

    • Det är just det budskapet jag vill sprida, så att lyssnarna inte tror att man måste resignera bara f a man är gammal. 🙂
      Förhoppningsvis har heller inte dagens unga kvinnor så risig pension. Fast allra viktigast är insikten att det INTE behöver vara så.

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s