Om handfallenhet vid mobbning

Mobbning – igen!

Läser en blogg av pappan till ett mobbat barn, som medverkat i programserien “Det handlar om oss”.  Inte i bloggen, men i en del (anonyma) kommentarer dyker det förstås upp: “Sverige sjunker snabbt nu.” “Man ängslas för sina ljushåriga barn.” Etc.

Så jag funderar: Var det verkligen bättre förr? Jag gamla människan borde ju veta…

Minns en mellanstadieklass i mitten av 80-talet, i ett välanpassat, homogent  villasamhälle. Barnen hade haft samma lärare hela småskolan, lite sträng, men rättvis och omtyckt. I mellanstadiet fick de en ny och deras gamla fröken blev barnledig.

Den nya läraren var, såvitt jag vet, också omtyckt, men höll inte lika mycket ordning. Kanske tyckte hon att de borde kunna ta större eget ansvar nu i mellanstadiet, jag vet inte. Samtidigt var ungarna på väg in i förpuberteten, vilket jag kan misstänka spelar in i vad som hände.

För småningom nåddes vi föräldrar av orossignaler. Någonting var inte bra i klassen.

Jag frågade mitt barn, som mycket tydligt INTE ville skvallra och dessutom höll sig för sig själv. (Vilket som var orsak och verkan där vet jag inte. )

Vi föräldrar kallades till krismöte efter krismöte, men fick ingen riktig information, inte jag i alla fall. Vilket jag antar (= verkligen hoppas!) bekräftar att mitt barn inte var direkt berört, alltså vare sig som mobbad eller mobbare.

På krismötena kunde vi få höra att “Barnen kan komma fram till läraren och säga ord jag inte vill ta i min mun!” Laddad tystnad, under vilken samtliga föräldrar (? åtminstone jag!)  gav fantasin fritt spelrum: “VILKA ord kan det röra sig om?”

På följdfrågor om vad som egentligen hände kom (förstås) myndighetsklyschan: “Vi kan inte ta upp enskilda barn här.”  Varför kallar man då ALLA föräldrar till krismöte? Är problemet att några säger fula ord eller håller de på att slå ihjäl både varann och lärarna? Det kräver ju liksom lite olika åtgärder, om man säger så.

Till slut ställde sig en pappa upp och sa: ”Jag kan i alla fall berätta om min egen unge, som tydligen på sista tiden har blivit ett riktigt hår av hin. Och jag har inget fått veta, trots att detta pågått ett tag nu. Nu när jag äntligen fått veta har jag tagit itu med ungen, och haft ett tydligt snack...” etc. (Bravo!)

En “pojkmamma” tyckte inte det är så farligt, hon var likadan som barn…, några “flickföräldrar” tyckte att alla bråkstakar borde “BORT!” Vart vet jag inte. Inte instämde jag heller, trots att jag är mamma till världens troligen minst aggressiva flicka.

På hemvägen fick jag sällskap av en annan ”flickmamma”. Vi var båda lika chockade, både av skolans totala handfallenhet och en del föräldrars aggressivitet.

Hur gick det? Eftersom vår familj tydligen inte var direkt involverad fick vi inte veta mycket, men som jag minns det var deras gamla fröken beredd att ställa upp som stöd, vilket först ansågs först för dyrt och sen för sent. 😦

Efter ett antal lärarbyten fick man en lärare som klassen verkade fungera bra med. Men då hade tydligen det tröga maskineriet slutligen malt färdigt. Klassen splittrades till olika närbelägna skolor – några veckor innan mellanstadiet var slut, och man hursomhelst skulle till olika högstadieskolor. Alla i de nya klasserna visste förstås mycket mer än jag om dem som kom från  ”problemklassen”. Så deras roller som offer och förövare var redan fördelade…  Möjligen för resten av livet.

Samtidigt åkte (den ursprungliga) klassen på klassresa! I alla fall de flesta. Några, däribland min dotter, ville inte åka under rådande omständigheter. Själv kunde jag inte heller för mitt liv begripa hur en klass som inte fungerade under skoltid skulle kunna fungera på en resa, där man var tillsammans dygnet runt. Och det utan särskild lärarförstärkning.

Men det är ju jag det. 😉

Och hur är det nuförtiden? I ovannämnda blogg kommenterar även en (ickeanonym) lärare, som själv mobbats som barn: “På slutet av 70-talet och början av 80-talet så är min personliga erfarenhet att ingen gjorde något åt mobbningen. Visste vi inte bättre då? Blundade vi? Jag vet inte.” och “IDAG finns det otroligt många duktiga pedagoger som verkligen ser eleverna, jobbar för ett bättre klimat bland dem, lär ut och fostrar dem, och gör vad de kan för att bidra till ett bättre samhälle. Idag har vi kunskap på ett annat sätt.” 

Efter att ha sett TV-inslaget undrar jag (bland annat) hur man ser till att skolorna verkligen följer skollagen, som ju (numera?) verkar klar och tydlig. Kan en rektor verkligen utan påföljd gå direkt till slutsatsen ”Det är nog bäst att mobbningsoffret byter skola.”? Jag menar, att det småningom kan verka som en livräddande nödlösning, begriper jag. Men direkt?

Och om en skola har många anmälningar kan det exempelvis bero på att man tar problemen på allvar, medan den som lägger locket på kan verka fläckfri. (Och bra val för engagerade föräldrar.. 😖.)

Men jag hoppas den kommenterande läraren har rätt. Att vi idag har kunskap på ett annat sätt. Det finns i alla fall TV-program som detta och “Morgans mission”.

Och, som min mans gamla klasskompis så klokt sa:

Det är i vår uppgift att inge hopp.

Jag gör mitt bästa. 😁

Annonser

4 thoughts on “Om handfallenhet vid mobbning

  1. Mina o mina klasskompisars föräldrar har alltid fått veta att vi var den värsta klassen på skolan. En problemklass. Vilket förvånade mig mycket då. Förstår det än idag inte. I ett par av mina barn har vi föräldrar också fått veta av lärare att just deras klass är skolans värsta. Är det helt enkelt så att alla klasser alltid är skolans värsta klass?

    Gilla

    • I just fallet med min dotter var det den enda klassen som splittrades och fördelades på ett antal andra skolor, dessutom bara några veckor före avslutningen i sexan. (På högstadiet skulle de ju hursomhelst till olika högstadieskolor.) Plus ett antal krismöten med rektor.
      Ska höra med dottern om hon vet mer, men jag tror faktiskt hon höll sig utanför.

      Liked by 1 person

  2. Hej! Detta är ett ämne som inte nog kan pratas om. Vad jag tror är att det är alldeles rätt att vi idag har mer kunskap, däremot är jag inte lika säker på att den kan omsättas som den borde i praktiken. När jag säger detta tänker jag på ett barnbarns utsatthet under förra terminen. Hon säger själv att det är bra nu, men jag är inte så säker på det.
    /Leva-Kerstin
    http://www.steeperz.com

    Gilla

    • Ja, teoretiska kunskaper är en sak…
      Det är därför jag tycker det ska bli spännande att följa Morgans mission. För att han inte pratar teori, utan försöker få ungdomarna att verkligen känna igen och reagera mot mobbning i alla dess former, vilket är SVÅRT! Och se sin egen roll och ansvar.

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s