Små barns jublande glädje – och deras självklara “JAG FINNS!”

JAG FINNS! Visst är det härligt!

Jag sitter och tittar på en suddig bild av lille B. Den kunde inte bli annat än suddig, eftersom rörelsen var så ilsnabb. Vi vuxna satt och pratade i köket. Ibland ropade vi: “VAR är lille B?”. OCH DÅ KOM HAN RUSANDE! VARJE GÅNG! Med strålande ögon och ett jublande leende gjorde han en triumferande piruett innanför köksdörren:

Vi förstår varann! Ni ropar och jag kommer! och
Här är jag! Visst gör det er JÄTTEglada!

Och det gjorde det ju. 🙂

Ibland glömde vi att ropa, men han förblev lika orubbligt övertygad om vår stora, överraskade glädje varje gång han – som genom ett under! – dök upp där  i dörröppningen. TA-RAA!

Jag förstår! Jag kan! JAG FINNS!

Den där drivkraften finns där från början och fortsätter ända in i skolåldern. När tar den slut? Behöver den ta slut?

För från början har ALLA barn den, på samma sätt som de alla är språkgenier. En del är ivrigare till sin läggning, kämpar för att lära sig krypa innan de kan sitta, för att de inte kan bärga sig i sin längtan att utforska världen. Andra verkar mera avspända, stressar inte fram färdigheterna och verkar inte träna särskilt mycket. Men rätt vad det är sitter/står/pratar de. Utan att omgivningen begriper hur det gick till.

Drivna av sin inre motor.

Min älsklingsförfattare (Dorothy Rowe, ja 😉 ) skriver förstås om det här. Små barn vet att de har förmågor och talanger av olika slag, och de finner stor glädje i att utforska dem och använda dem så kreativt som möjligt. Vi vuxna behöver bara bekräfta det. Det enda fungerande sättet att lära sig är genom “Trial and error”.

Det vet lille B mycket väl,  så han jobbar på, medan omgivningen tittar på och ibland kommenterar vad han gör. Då och då upprepar han bekräftande våra ord: “Hjälper du till att städa nu?” “TÄDA!” Om han vill ha hjälp (sällan!) väljer han ut en vuxen, tar ena handen och visar vad det gäller: Lägger den vuxnes finger på en bild i en bok = “Vad heter det här?” eller  visar att han vill ha hjälp att nå upp och hämta ner något – eller ställa upp det, om lille B har bestämt att det är där uppe det ska stå.

För det är väldigt tydligt hur omgivningen utforskas, struktureras och städas av lille B.

Han har påbörjat det livslånga arbetet att knyta samman de två verkligheter vi lever i: den inre och den yttre. Rowe skriver mycket om vår ständiga kamp för att få våra tankar och känslor att gå ihop med vad som händer omkring oss – och tvärtom. Psykologerna kallar det “reality testing”, och funkar det riktigt dåligt riskerar vi att betecknas som galna…

Men i allmänhet lyckas vi få till en sammanhängande meningsstruktur, en bild av oss själva i världen, som vi kan ha som utgångspunkt för att fortsätta vårt liv och kommunicera med andra. Under sina 6 första månader lär sig barnet att bli en person, i lustfyllt samspel med omgivningen.

Om vår meningsstruktur inte stämmer skapar vi en ny, för vi klarar oss inte utan. Krackelerar den helt (exempelvis genom att den vi litar obetingat på totalt sviker oss) går vi in i chock och kris, ibland depression. Tills vi småningom (i allmänhet) lyckas bygga upp en ny mening.

Det här med hur viktigt samspelet med omgivningen är kan kanske göra omgivningen lite nervös. Men Rowe har som alltid ett tröstande ord: Vi ska inte vara perfekta föräldrar utan föräldrar som barnen kan växa om – och återvända till som vänner, vuxna och jämlika. Det räcker att vi är ”tillräckligt bra”.

Min egen erfarenhet är att det bara är att hänga på det kompetenta barnet. Exempelvis när han utforskar en ask med färgpennor och en rulle ritpapper:

Ritar några snabba streck på bordet (”jag vet vad färgpennor ska användas till”), plockar upp alla pennor ur kartonger och sorterar dem på olika sätt, lägger ner alla pennor i kartongen, tar upp dem, sorterar, lägger dem på golvet, tar fram sopkvasten och sopar runt dem, springer fort med dem i handen, kastar ut dem som ett plockipinn, flyttar fram en stol att ha som arbetsbord i lagom höjd, lyckas på något sätt bryta av en udd, trots att det står på asken att pennorna klarar hammarslag(?)…

När locket på pennasken till slut lossnat ser han forskande på närvarande vuxna och väljer att försöka få hjälp av den som tidigare lyckades skruva ihop pappershållaren, och kanske kan fixa det här också.

Småningom återstår att utforska pappersrullen – vilka möjligheter! Sen ska pappershållaren plockas isär och ihop och vändas på olika ledder. Det tar nog några dar innan den lille forskaren börjar gå igenom alla möjliga – och en del omöjliga – användningsområden för alla tre delarna i olika kombinationer.

Men sen har han också för resten av livet en klar uppfattning om färgpennors innersta väsen och vilka möjligheter de ger. För, skriver Rowe:

We are born both scientists and artists, and if we are extremely lucky the world lets us continue to be scientists and artists for the rest of our lives.

Annonser

8 thoughts on “Små barns jublande glädje – och deras självklara “JAG FINNS!”

  1. Å, vad jag har diskuterat det här med bekräftelse, speciellt till barn, men även vuxna. Bekräftelse som inte gäller utseende eller prestation, barn behöver inte sånt. De behöver precis det du beskriver. Vad glad jag blir av att läsa detta!

    Gilla

      • Jag har försökt att inte bekräfta andra vuxna jag möter om just utseende eller prestation, men mönstret är för djupt, det förväntas att vi agerar på det sättet, även jag vill nånstans höra hur fin jag är i håret eller hur bra jag är på jobbet, och det stör mig.
        Jag använder dock ofta typ ”vad glad jag är att se dig ” när jag träffar folk som jag är glad att se, det räcker himla långt.

        Gilla

        • Jag tycker också det är småtrevligt med komplimanger (fast fånigt 😉 ). Och det an jag väl tycka är OK, om man inte tror att det är viktigt, ngt man hänger upp sin identitet på.

          För det är ju menat som en vänlighet.

          Gilla

  2. Hej!
    Oj, oj, oj, vilket härligt inlägg. jag älskar barn och har jobbat med barn hela livet. Jag har sju barnbarn och ett av dom är 1 1/2 år och bor i byn. Vi har henne jättemycket hos oss och du beskriver så bra hur våra härliga ungar lär sig och hur vi vuxna runt omkring ska vara, bekräfta och uppmuntra. jag är så intresserad av all psykologi, av all utveckling. Vi människor är födda med oändligt många möjligheter men precis som du skriver, vad är det som händer på vägen?
    Lite av detta ämnen skrev jag för en tid sen på min blogg.
    http://www.steeperz.com/feed/2015/09/14/ur-ett-barns-perspektiv/
    /Leva-Kerstin
    http://www.steeperz.com

    Gilla

    • Hur vi funkar är alltid lika jätteintressant – och särskilt tydligt hos barn. Mitt första barnbarn blir 2 i december, sen har jag tre bonusbarnbarn också, mycket kontakt med två av dem. Men de har ju egen mormor, blir ju speciellt när man kan jämföra redan graviditet och förlossning. 😉

      Jag håller ju på att läsa om min älsklingsförfattares böcker för att se om de känns ”omoderna”, har ju några år på nacken… Men hittills känns de precis lika aktuella och givande idag. 🙂

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s