Det har varit lite ängsligt och oroligt här.

Utan annan anledning än att jag är som jag är.  Och hur skulle man annars vara, som dottern brukar säga... 😉

Maken vaknade en morron här på landet och hade ont i halsen. Småningom tillkom lite hosta och snörvel. Sen fick han migrän och låg däckad i två dygn.

Det blir väldigt tråkigt i min tillvaro när han inte finns där att käfta – eller tiga – med. Men vi känner ju igen hans migrän och vet att det går över så småningom.

När huvudet blev bättre slog förkylningen till med förnyad styrka. Alla tillbehör (snor, hosta etc) men framför allt TRÖTTHET!

Plötsligen var han försvunnen ur sängen, där han tillbringat flera dygn. Jag hittade honom i köket, fast jag kände inte igen honom riktigt – en grå liten gubbe med flera tröjor på sig (en om halsen) och fötterna nedstuckna i ett varmt fotbad. (Han hade börjat frysa, och vi har inget badkar på landet.) Varm i pannan, blankögd. TRÖTT-TRÖTT-TRÖTT.

DÅ slår det till, med kallsvettiga händer, orolig mage och huvet fullt av  virriga tankar följer jag troget min gamle chefs råd:

When in trouble or in doubt. Run in circles, scream and shout!”

Åtminstone snurrar det inne i huvet: “Han är ju ändå gammal, fast vi alltid glömmer det, och har gjort en ballongsprängning, är det normalt att vara så trött, vi har inte ens nån febertermometer här på landet, vad gör vi om han måste till doktorn eller behöver medicin, hemma springer jag ner till centrum på 5 minuter, här sitter jag med bil men utan körkort, inte finns nån taxi här heller.”

För att skingra tankarna sätter jag på TVn. Som (naturligtvis!) just visar ett inslag om hur viktigt det är för äldre att vaccinera sig mot influensan, eftersom de  tillhör en riskgrupp. Inte är vi vaccinerade, inte – fast även jag numera platsar i den riskgruppen.

Nästa orosvåg – Observera att för mig har nu förkylningen övergått till influensa: “Hur kommer han till sjukhus? jag vet inte vad vägarna heter och kan inte guida en ambulans, vi hörde ju om en som åkt vilse, vad gör jag sen, ska jag åka hem, eller stanna för att kunna hälsa på honom på sjukhuset, fast det är ju långt dit och jag kan ju inte ens köpa mat utan bil.”

Jag får ta till mitt knep och tänker: 

Om det funnits en vuxen människa här, hur skulle hon resonera?

Och den vuxna personen inom mig(?) säger lugnande: “Jag behöver ju inte klara allt alldeles själv. Alla våra tre grannar känner oss och är vänligt inställda, dessutom bor svägerskan nära. Febertermometer måste vi kunna låna hos grannen. (Det var ju troligen han som smittade ner maken från början. 😉 ) De bor här och vet förstås hur man kan få läkarhjälp och hjälper säkert till med skjuts. De har ju fått åka med oss tidigare.

Om han skulle hamna på sjukhus i Göteborg får jag säkert sova på dotterns soffa om jag vill vara där ett tag men inte bo på hotell. Sen får jag ta med så mycket bagage jag klarar och ta tåget hem. Bilen kan vi hämta senare.”

Jag kollar att grannarna är hemma (ja, det lyser hos dem), slår upp telefonnummer och öppettider på  vad jag tror är närmaste vårdcentral, kollar tågförbindelserna hem.

Sen känner jag mig lugnare.

Det gör maken också, febern försvinner som genom ett trollslag. Nu är han sitt vanliga uppkäftiga jag  igen.

Och vad sa han när jag frågade vad han trodde jag läst in mig på när han blev dålig?

“Fonus”. Känner han mig eller känner han mig? 😊

Annonser

7 thoughts on “Det har varit lite ängsligt och oroligt här.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s