När man är så okunnig att man inte ens begriper det…

Redan Konfucius lär ha sagt: “Verklig kunskap är att förstå omfattningen av ens okunnighet.”

På den tiden jag var en jävel på tyska blev jag en gång tillfrågad om jag ville fixa en översättning på fritiden. Jag hade inte tid – eller lust, för den delen, lat som jag är. Tyckte väl att det räckte med alla översättningar jag gjorde på jobbet… Reaktionen blev: “Får jag låna ordboken så översätter jag själv.”

Enligt devisen: Hur svårt kan de va’? 

Jag är inte speciellt smart. Ändå testade även jag en gång inställningen “Jag behöver inte anstränga mig, jag kan ändå.”  Det blev – ja, lärorikt…

Jag lärde mig själv att läsa långt innan jag började skolan, för att jag (redan då!) tyckte det var så roligt. Eftersom jag kunde läsa vande jag mig vid att jag inte behövde göra (läs)läxorna.

Tills jag åkte på en fet smäll. Fick dåligt betyg (jag tror till och med underkänt!) på en lappskrivning. Jag, den duktiga skolflickan. !!! Uppskrämd pluggade jag raskt in all språklära och grammatik de andra lärt sig. Och blev riktigt bra på det.  Vilket var en fördel när jag senare pluggade språk.

Långt senare kompletterade jag matte, som jag väl var hyfsad i. Några killar i gruppen var mycket bättre, men behövde ändå formellt slutbetyg. Det var en intensivkurs och läraren lyckades få med sig ALLA, för han fick allt att verka enkelt. Bra pedagog, alltså. Men dom smarta killarna suckade och himlade sig – det blev liksom för enkelt för dem…

Efter det skriftliga slutprovet råkade jag höra att de smarta räknat annorlunda än jag på flera tal som jag varit osäker på, så jag var övertygad om att det här hade gått riktigt dåligt. Men jag fick näst högsta betyget – och undrar fortfarande hur det gick för de smarta. 😉

Varför kommer jag att tänka på fabeln om haren och sköldpaddan?

För en tid sen läste jag om Dunning-Kruger-effekten, som den förklaras i bloggen “Mina sista ord till mina barn” (med underrubrik: ”Det är viktigt för mig att det blir folk av er. Om jag dör innan ni fattat själva kan ni kolla här.” Gillar tanken, inom parentes. )

Principen säger att de som har sämst kompetens i en viss fråga ofta saknar kompetensen att förstå att de inte förstår, och alltså överskattar sin kompetens jämfört med andras. De som däremot skaffat sig viss insyn i ämnet bedömer ofta sin relativa kompetens korrekt.

Medan de som kan väldigt mycket i ett ämne, lätt tror att det som är lätt för dem är lätt för alla.

Intressant, för det förklarar varför det kan vara så svårt att förklara något som man själv kan väldigt bra. Om man inte är pedagog, som min mattelärare den gången.

Sammanfattningsvis:

Den inkompetente har felaktig uppfattning om sig själv,
den kompetente om andra.

 

Vi halvdana kan även trösta oss med visan om att även om det ibland går långsamt fram, så gårdet  ändå fram…

Annonser

11 thoughts on “När man är så okunnig att man inte ens begriper det…

  1. Haha, just igår satt vi, jag och min man, och pratade om hur ens föreställningar kan påverka ens inlärning. Han berättade om när han gick på gymnasiet och de hade en tjej i klassen som hela tiden ställde de där ”dumma” frågorna. Men läraren förklarade tålmodigt medan min man själv suckade över att tjejen kunde vara så korkad. Så gick tiden och det blev dags för examen, och den ”korkade” tjejen fick högsta betyg medan min man fick något mer medelmåttigt. Vilken parallellhistoria till din! 🙂

    Gilla

      • Man vet aldrig. 🙂 Min man fick plats i sista stund på gymnasiet, ett flickgymnasium som skulle börja ta in pojkar också. Runt 1960 tror jag. De var väl 4 grabbar mot drygt 20 tjejer i en klass. Väldigt bra uppfostran, han behandlar mig alltid ytterst väl. 😉

        Gilla

            • Det här är ju helt underbart… han satt längst fram i klassen och historielärarinnan gick förbi när han hade bänklocket uppfällt. Hon tittade och sa ”här har har vi någon som verkligen har ordning på sina saker, du får bli nästa ordningsman!” Alltså är han inte alls särskilt ordningssam längre för det blir man ju bara bestraffad för… 😉
              Högre Allmänna Läroverket för flickor på Norrmalm, vid Sveaplan. Han kommer från en arbetarsläkt och var den första som tog studenten och en akademisk examen. Det finns så mycket spännande historia.

              Gilla

              • Och där! fick jag bekräftat att han blev ordningsman f a han var kille :)… (fast ordningsam också). Han gick på Påhlmans f a lära sig (yrkes)svenska bättre. Men de hade avslutning vid Sveaplan, måste väl ha varit på flickläroverket?

                Fler paralleller: Jag är från arbetarsläkt, den första i släkten som tog studenten o akademisk examen. Fast ute i förorten…

                Gilla

                • Jag ser att Påhlmans fortfarande finns. Jo, de bör då ha varit på flickläroverket, inget annat direkt som låg vid Sveaplan. Efter studenten pluggade min man på Socialhögskolan, som jag ser nu har flyttat in i flickläroverkets gamla lokaler. Fler cirklar som sluts.

                  Han kommer inte heller från innerstaden utan en nordostlig förort. Han hade redan börjat jobba på ett bygge när han fick sista minuten-biljetten till gymnasiet. Tänk dessa ögonblick som ändrar om ens liv…

                  Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s