Bland rasbiologer och boktjuvar med vetenskaplig kompetens

På bokmässan i Göteborg hade vi i vanlig ordning ingen plan utan trängdes runt på måfå. Två gånger med någon timmes mellanrum hamnade vi på högintressanta författarintervjuer som på nåt sätt hängde ihop. När jag sen läser den ena författarens intervju i det nummer av Filter som ingick i min provprenumeration bestämmer jag mig för att skaffa boken.

Så jag laddade ner “Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta” av Maja Hagerman.

Någon aning hade jag om att den gamla goda (Folkhems)tiden inte var så god som vi gärna vill tro. Men att Sverige var ett föregångsland (eller vad man nu ska kalla det?) när det gäller rasbiologi, det var lite oväntat. Åtminstone för mig.  “Svenska sällskapet för rashygien” bildades redan 1909 och var därmed den första lokalavdelningen utanför Tyskland.

Och 1922 kom världens första statliga institut för rasbiologi – också det i Sverige. Herman Lundborg var inte bara dess förste chef, det var han som hade hittat på vad ett sådant  institut skulle kunna vara och syssla med. Hans metoder för rasundersökning kom senare att användas av nazi-Tyskland. Och han såg som sin livsuppgift att rädda det svenska folket, nu när “raser och rasblandningar av betydligt lägre kvalitet håller på att ta över och skapa en allmän nedgång för mänskligheten”.

Intressant nog misslyckades han i sitt eget liv.

Lundborgs rasbiologi hade betydelse även utanför Sverige, särskilt i Tyskland. Han blev en utifrån kommande bekräftelse på att de tyska rashygienikerna faktiskt hade rätt. Den respekterade professorn med statligt institut i Sverige förkunnade ju samma sak – de läror som utgjorde ett fundament till den framväxande nazismen.

Man ska komma ihåg att tankarna om raser och deras  olika värde på den tiden betraktades som vetenskapliga fakta. Och svenskarna var bäst, med Lundborgs ord:

Svenskarna, som jämförelsevis rena germaner, äro ett ädelt rasfolk, av välboren stam i biologisk mening.

Då drar man skarpa gränser mellan svenskar och exempelvis finnar och samer, som sägs tillhöra olika ”raser”. De två senare anges vara av icke-europeisk(!), främmande typ.

Det var allmänt accepterat att “människomaterialet” måste förbättras för att bli den “moderna människan”, som var en förutsättning för Folkhemmet, inklusive  tvångssterilisering av olämpliga individer.

På samma sätt var rasernas olika värde den självklara förutsättningen för kolonialism, missionerande, slaveri. I bästa fall i all välmening, som Lundborg sa:

Vi vilja och böra sålunda behandla de socialt odugliga med undseende och kärlek, men vi måste förbjuda dem föräldraskapet.

Det var inte bara föräldraskap “vi” behövde hjälpa till med. 1915 tillsattes exempelvis en (icke-samisk) “lappfogde” för att främja ”god renskötsel”. Fjällrenskötande samers barn fick inte gå i vanlig folkskola och läsa samma ämnen som andra barn. Även de som hemifrån var vana vid hus med kök och toalett hänvisades till att bo och undervisas i skolkåtor med jordgolv. För myndigheterna visste bättre: ”Lapp ska vara lapp”.

Minns Kiplings “The white man’s burden”…

Så 1922 rådde full politisk enighet i alla partier om vikten av att inrätta Statens institut för rasbiologi.

Det hoppingivande i detta är väl att dagens främlingsfientlighet INTE har stöd av någon allmänt accepterad vetenskaplig sanning om rasernas olika värde. Själv tycker jag också att det känns lite hoppfullt att inte ens Lundborg själv lyckades leva upp till sina ideal.

Herman Lundborg var från början psykiater, och hade olika teorier om varför människor hamnat på hospitalet där han arbetade. Bland annat funderade han kring vad vi idag skulle kalla för utmattningsdepression. Men efter några år överger han det sociala perspektivet: Det gäller istället att rycka upp roten till det onda. Han har läst och tagit intryck av bland annat Tysklands ledande rashygieniker, Alfred Ploetz. Det biologiska arvet förklarar ALLT.

Den övertygelsen behöll han hela sitt liv. Den blev hans liv.

En stor del av det livet tillbringade han på resa i Lappland, där han mätte och fotograferade människor (ibland nakna) av olika raser och blandraser. För att förenkla arbetet försökte han hitta ett sätt att särskilja raserna genom blodprov, men proverna stämde inte med teorin, så det projektet las på is. Han fick fortsätta att mäta och fotografera.

Under resorna behövde han assistenter och ett mönster utvecklades, där han valde ut och knöt an till mycket yngre kvinnor, enligt rasbiologens synsätt rasmässigt underlägsna och dessutom sämre rustade vad gäller ekonomi och utbildning. Han blev den obestridda auktoriteten.

Den sista unga kvinnan han på det sättet knöt till sig hette Maria. Hon var enligt institutets normer av östbaltisk ras och lapsk blandtyp och hennes fotografi finns med i samlingarna, som “finne” och “lapp” i  album ”Lappblandad befolkning”. Men hon var mer än så – även om hon livet ut kallade Lundholm ”professorn”, ännu långt efter det att han gått i pension och de var gifta med varandra.

Hösten 1926 flyttade Maria in i den fyrarumsvåning rasbiologiska institutet hyrt åt professorn att arbeta i. Institutet betalade henne som “städerska”.  Februari 27 blev hon gravid. Professorn var bortrest, när han får veta var det troligen för sent för abort. På ett förlossningshem i Örebro födde hon en pojke “uä”, dvs med okänd far. Pojken fosterhemsplacerades, men 1931, samma år som Lundborgs hustru dog, hämtade Maria pojken och flyttade till en gård hon köpt tillsammans med sin bror. Barnavårdsnämnden noterade att Maria uppgett att professor Lundborg var fader till barnet och hade köpt en villa åt pojken.

Samma sommar ger ett nederländskt vetenskapligt förlag ut den bok Lundborg skrivit på tyska om rasblandning hos människan. I boken redogör Lundborg för flera hundra artiklar om rasblandning som skrivits runtom i världen. En tysk kriminolog har funnit att den nordiska rasen har lägst och den ostbaltiska rasen högst kriminalitetsfrekvens i Europa. Och Lundborg förklarar orsaken: ”Den ostbaltiska typen har en bristande känsla för heder och ära, kraftiga omslag i sinnesstämning från saktmod till grymhet och därtill en mycket stor sinnlighet.”

Från sitt sista år på institutet och livet ut bor professorn tillsammans med ostbaltiska Maria och deras gemensamma son.

Institutet går inte så bra. Anställda slutar, anslagen skärs ner och det finns ett tyst men påtagligt motstånd i maktens korridorer. Lundborg kallar det ”judekonspiration”, och hans utspel blir allt mer desperata och uttalat antisemitiska. I själva verket är det största problemet hans fanatism, och hur svår han är att ha att göra med.

Våren 1935 går Lundborg i pension. Innan dess kämpar han hårt för att få den efterträdare han vill, samtidigt som han nu officiellt tar klart ståndpunkt for den nya regimen i Tyskland och dess rasistiska politik. I skriften ”Västerlandet i fara”, som kom ut år 1934 (samtidigt på svenska och tyska), anför han det nazistiska Tysklands rashygieniska program som föredömligt även för Sverige.

Han avslutar stridsskriften med orden: ”Må vårt folk vakna upp! Ett kraftigt upprensningsarbete måste komma till stånd. Det ligger tvivelsutan fara i dröjsmål.”

Institutsstyrelsen väljer Lundborgs kandidat, men den socialdemokratiska regeringen utser istället den tidigare institutsmedarbetaren och antinazisten Gunnar Dahlberg.

1936 gifter sig Herman, 68, Maria, 43. Han verkar ha åldrats i lugn och ro tillsammans med sin nya lilla familj, och med sina nazistiska sympatier intakta. Han blev 75 år. Och hans biologiska snedsprång fick inga följder: Maria fick inget mer barn och sonen gifte sig aldrig och fick inga barn såvitt man vet.

När sonen började läroverket flyttade Maria med honom till sin bror i  vaktmästarbostaden på f d rasbiologiska institutet.  Maria var mycket stolt över sonens fina betyg i studentexamen 1948.

En pensionerad professor minns hur han som  ung ”rasbiolog” i början av 1960-talet ibland såg en äldre kvinna ute på institutets gård. Han minns också det obehagliga tonfall av avsmak och löje som vissa forskarkollegor hade när de berättade att det var Maria, den sedan länge bortgångne professor Lundborgs kärlek från Lappland.

Man undrar ju hur Lundborg fick sitt privatliv att gå ihop med vad han predikade om faran med rasblandning.

Men varför inte? Han hade ju lyckats med att få degenerering att bero på BÅDE ingifte OCH rasblandning, invandring av främmande. Det kan verka ologiskt, men Lundborg förklarade:

Från början var befolkningen i Sverige unikt rasren, av ypperlig kvalitet. De dåliga anlagen måste alltså ha kommit utifrån, genom invandring och rasblandning. När anlagen för degeneration väl kommit in, och byborna börjar gifta sig med varandra, så framträder deras dåliga anlag allt tydligare, förstärkta av ingifte. I konstitutionellt goda släkter däremot kan ingifte tvärtom förstärka de goda raselementen, då är äktenskap mellan exempelvis farbror och brorsdotter inte alls så biologiskt skadliga som människor i allmänhet tror. Sa Lundborg.

Efter att ha läst boken om hans tankar och hur han behandlade sina ”studieobjekt” fastnar särskilt citatet: “Bland de vita folken som ej uppblandats med asiater eller negrer, råder dessutom humanitet och rättrådighet.”

Vilken tur att han inte fick välja sin egen efterträdare att fullfölja hans verk. Och vilken tur att han var så udda att hans inflytande minskade. I en intervju sammanfattar författarinnan:

I samtiden var det inte hans teorier som verkade tokiga, utan hans lite för uppblåsta självkänsla och fanatiska personlighet.

Ibland har vi haft tur – men har vi lärt oss?

Den andra författarintervjun vi hörde på bokmässan var med Anders Rydell och handlade om “Boktjuvarna. Jakten på de försvunna biblioteken” – den fascinerande och bitvis okända berättelsen om Roms judar och historiens största bokstöld. Rydell har rest över den europeiska kontinenten i tjuvarnas spår på jakt efter de försvunna biblioteken och de stulna böckerna.

Den förenklade bilden av nazisterna är som barbariska bokbrännare. Men det finns även en annan, kompletterande: nazisten som manisk samlare och nitisk vetenskapsman.

Ideologen Alfred Rosenbergs plan var ambitiös: Att lägga grunden för ett helt nytt nazistiskt forsknings- och högskoleväsende. Där skulle Tredje rikets framtida ariska ledarelit fostras i ett ärofullt broderskap – atletiska och högintelligenta. En rad nya forskningsinstitut skulle rättfärdiga erövringar och folkmord på judar, romer och politiska fiender.  Även sen inga judar längre fanns måste historien om den ondskan judarna förkroppsligade leva kvar – för att för efterkommande motivera grymheten som använts för att slå ner hotet.

Nazisterna ville äga och kontrollera ordet. ”Genom att härska över minnet och historien, skulle fram­tiden byggas.”

Det ironiska var att varken Hitler eller hans ledargarnityr uppfyllde kraven på ledareliten, de var vare sig rasrena, atletiska eller intellektuella och levde definitivt inte i broderskap – Hitler härskade genom att söndra och uppmuntrade konkurrens och angiveri.

I intervjun berättar författaren om en judisk man som i det längsta inte velat lämna sitt land, som han kämpat för i ett världskrig, belönad med Järnkorset. I sista stund lyckades han skicka sina barn till England – den tidens ensamkommande flyktingbarn. Nu fick barnbarnen tillbaks farfars bok – det enda minnet de hade av sina förfäder. Ingen gravsten, inga foton, inget arv. Men – slutligen – en bok.

Vilken tur att Rosenberg  inte lyckades bygga upp en hållbarare nazism.

Alltså: Ibland har vi haft tur – men har vi lärt oss?

Annonser

4 thoughts on “Bland rasbiologer och boktjuvar med vetenskaplig kompetens

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s