Vad är det egentligen jag är rädd för?

När jag var 14 år åkte vi på klassresa till Bremen – en viktig resa för mig: Det var då jag på avstånd började skymta vem jag skulle kunna bli som vuxen. (På den vägen är det.) Femtio år senare(!) träffade jag  klasskompisar jag inte alls hade känt i plugget. Det var så trevligt att vi möttes flera gånger. Några pratade om att “göra om” skolresan.

Och jag VÅGADE följa med, trots att jag inte kände dem! YIPPIE!

Även den resan blev viktig för mig, jag blev ombedd att skriva om det och testade att blogga. Och blev fast. Annars vore jag inte här. YIPPIE igen!

Så varför kändes det först jätteläskigt, redan inför den första resan? ❓

När jag funderar över det läser jag om kapitlet “Vår största skräck” i Depressionshandboken av Dorothy Rowe – och minns varför jag tycker att hennes böcker talar direkt till mig ända sen jag först stötte på dem för många år sen. Här beskriver hon en vardaglig situation, där hon reagerar precis som jag. Hon tappade sina nycklar, som försvann i springan mellan hissdörren och trappan.

Verkligheten blev genast overklig. Jag kunde inte tro att nyckeln kunnat försvinna på det här sättet. Jag tittade omväxlande på min tomma hand och på springan där nyckeln försvunnit. Jag trodde inte mina ögon. Det var inte så att jag med mitt intellekt inte trodde på det. Omgivningen hade förändrats och fått en annan beskaffenhet. Jag var inte säker på var jag befann mig eller vad som hände.

Exakt så kände jag på Göteborgs Central när jag upptäckte att jag köpt biljett åt fel håll. Och förvirringen skapade Psychostråkar i mitt huvud.  “Vilse i verkligheten” brukar jag kalla det. Det kan drabba oss introverta.

Dorothy Rowe skriver mycket om introverta och extraverta (stavat med “a”). Hon menar då inte olika människotyper (“inbunden” resp “utåtriktad”), utan de olika underliggande motiven för vårt handlande.

Den som tycker att det är viktigt att prestera något kan göra det antingen för att “då kommer andra människor inte att avvisa mig” (= extravert) eller för att “det är vad livet går ut på” (= introvert). Introverta vill ha goda relationer till andra människor för att behålla kontakten med den yttre verkligheten, medan det för extraverta  är “vad livet går ut på”.

För alla är den största skräcken hotet om förintelse av vårt jag – för en extravert genom att bli övergiven, för en introvert genom att hamna i kaos och förvirring.

Introvertas och extravertas handlingar kan vara identiska, men ha helt olika underliggande motiv, Det är svårt även för oss själva att veta vilka. För vi lever alla hela tiden i båda verkligheterna: den yttre (allting som händer runtomkring oss) och den inre (vår inre upplevelse av tankar, känslor och föreställningar).

Vert” betyder “vända” på latin. Extraverta vänder sig främst utåt (“extra”) mot den yttre verkligheten, introverta inåt (“intro”) mot den inre. Den verklighet som vi riktar vår uppmärksamhet mot framstår förstås inte bara som verkligare för oss utan även som tryggare och mera pålitlig.

Själv känner jag igen mig i Rowes beskrivning av en “introvert som insett att kontakten med människor är viktig”, och är livlig och pratsam. Och mest av allt rädd för inre kaos och förvirring. Som på Göteborgs Central.

Att den yttre verkligheten blir overklig låter ju opraktiskt – lite galet, faktiskt, får jag erkänna. 😉 Rowe tipsar: För att kunna handskas med livet får vi introverta lära oss att handla SOM OM den yttre verkligheten är verklig. Fast vi har våra tvivel…

Och jag inser att precis det gjorde jag på stationen: Efter en stunds panik bestämde jag mig för att agera som en normal människa, tog en nummerlapp och skaffade ny biljett. Jag lyckades till och med få tillbaks pengar på den felaktigt bokade, eftersom jag var på stationen i så god tid. Jag är alltid tidig, det ingår i min teknik för att bemästra den yttre världen.

Och jag har inga problem med att be om hjälp, det är den inledande paniken som ställer till det för mig. Det blir ju inte bättre av att jag har uschelt lokalsinne, svårt att skilja på höger och vänster, samt ser dåligt sen födseln. Eftersom mina ögon inte samarbetar har jag egentligen inte något djupseende. Världen blir platt – och overklig även av det skälet…

Varför är det viktigt att vi lär känna oss själva?

För såna som jag är det ju i princip det livet går ut på, läser jag – och ler igenkännande. Men även för andra gäller att vi inte kan uppfylla våra behov om vi inte vet vilka de är.

Och med ouppfyllda behov kan vi bli så fyllda av skräck att vi aldrig tillåter oss själva att upptäcka att det vi fruktar inte alls är så fruktansvärt som vi trott. Ju mer vi lär känna och uppskatta oss själva desto mindre hotas vi av den största skräcken: förintelse av vårt jag.

För rädslan i sig är ju viktig för vår överlevnad. Det  gäller bara att få ner den till lämplig nivå.  För en som jag innebär det att försöka acceptera att allting är i ständig förvandling och vi kan kontrollera och organisera mycket lite av vårt universum, och det bara för en kort tid.

Och, framför allt, att detta inte är något att vara rädd för utan att välkomna och glädjas över, för det är ur denna konstanta rörelse och förändring som vi får det som gör livet så härligt: spontanitet (även spontaniteten i kärlek och förståelse), hopp, frihet och vår förmåga att förändras.

Jag ska fortsätta läsa om Dorothy Rowes böcker. Återkommer troligen. 😉

Annonser

9 thoughts on “Vad är det egentligen jag är rädd för?

  1. Vissa saker jag var rädd för förr är jag inte alls rädd för nu. Var t ex enormt mörkrädd. Inte nu. Fast jag ser förstås inte längre skräckfilmer. Var skraj at göra olika saker, var blyg. Så är det inte nu. Blir man självsäker automatiskt vid medelåldern?
    Men riktigt ruggiga saker som spindlar och råttor är jag fortfarande livrädd för.
    Kram

    Gilla

  2. Folk brukar skratta när jag berättar att jag tills jag fyllde 40 ungefär var närmast panikslagen, inuti, när jag mötte nya människor. Tydligen syntes det aldrig på utsidan eftersom andra uppfattar mig som väldigt social och lättsam att lära känna.
    Idag finner jag nöje i nya möten. Kanske gjorde jag det då redan utan att veta om det?

    Gilla

    • När klass 9 träffades efter 50 år frågade en av killarna: ”Hur kan det komma sig att du som är så blyg pratar så mycket?” Svar: ”Jag har tränat!”

      O det hade jag faktiskt: I gymnasiet bestämde jag mig för att våga säga EN mening när vi stod i grupp. Fast det var jättekämpigt.

      Sen har det rullat på. 🙂

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s