Gammal? ”Jag har sparat allt det bästa inom mig.”

… ingen tid vill jag ha tillbaka och allt finns ändå kvar inom mig, utom det värsta, det har jag till sist lyckats rensa bort. Och alla jag tyckt mycket om, som inte längre lever, är alldeles levande inom mig. Jag har sparat allt det bästa! …

Den stora fördelen med att åldras är annars att själva livet inte är så farligt längre, att göra bort sig är ingen katastrof.

/Barbro Lindgren, med drygt ett halvt sekel i sig.

Så hur gammal är man – egentligen?

Häromdan frågade jag lite klämkäckt(?) ett bonusbarnbarn: “Läget?” Hon såg lite klurig ut när hon svarade: “Mmmm… Bra.” Och så tillade hon: “Men,  uppriktigt sagt känns det lite — konstigt när nån i DIN ålder (med svepande gest mot hela min uppenbarelse, uppifrån och ner) säger: “Läget”…

Jag, låssasförorättad: “MIN ÅLDER!?” Och tröstas av detta alltid lika vänliga barn: “Ja, men det hade kunnat vara nån som var… ja, typ 32 också.”

När jag funderade kring hur gammal jag egentligen är hittade jag till min stora glädje den text som länge satt på min kylskåpsdörr. Barbro Lindgren skrev den i samband med sin 50-årsdag, i slutet av 80-talet.  Jag tycker så mycket om den, och kan numera intyga att så blev det för mig också, sen jag också fått “ett dygt halvt sekel i mig”.

I bilden nedan är hela texten, lättare att hitta än i min byrålåda – även för mig. :).
OBS: Av nån anledning får jag inte lägga in den i läsbar storlek 😦 men om man klickar två gånger verkar det fungera. Åtminstone för mig…

Halvsekel3I en annan blogg blev jag just påmind om den gången jag skulle spana in karlar sedan mitt 30-åriga äktenskap tagit slut. Och försökte inse att jag var 50 nu, inte 18 som förra gången (är nämligen fullständigt monogam).

Det gick sådär. Småningom insåg jag att de jag trodde var i min ålder nog snarare var 35-40. Och då hade jag ändå ansträngt mig…

När jag pratade med min dotter frågade hon: “Hur kan du vara 35 när jag är det?” “Ja, det undrar jag också.”  

Läser just nu på ett filosofiforum: “Det är väldigt roligt att se hur äldre börjar leka igen. Man behöver inte lägga sig på ett barns nivå mentalt, men man hittar leken i det man gör.” 

Som ung tror man att man en dag blir vuxen, för att småningom vakna en (födelsedags)morgon och vara gammal. Åtminstone trodde jag så. Men i själva verket har man alla åldrar inom sig, som årsringar. Och kan välja ut det gottaste.

När jag läser min gamla dagbok från tonåren verkar jag ofta mycket mindre flexibel (= ”äldre”?) än idag, och jag minns dem vi då pratade om som “käringaktiga” – som i och för sig var “äldre” än vi. De hade nämligen fyllt 17! Många är senare träffades vi igen, alla betydligt… ja,  “yngre”?

Och så den vanliga brasklappen: Jag mår oförskämt bra, faktiskt bättre än nånsin, och inser mycket väl att läget kan förändras när ålderskrämporna blir tydligare. Njuter av läget och återkommer med underhandsinfo.

“Stay tuned!” sa hon ungdomligt(?)  😉

Annonser

12 thoughts on “Gammal? ”Jag har sparat allt det bästa inom mig.”

  1. Man blir inte äldre än man gör sig! Minns hur vi pustade ut när kompisens uråldriga syster äntligen fick en pojkvän vid då fyllda 27. Vi tyckte vi hade gott om tid att bli vuxna, vi var tio år yngre, för vuxen och mer därtill var en ju vid 27. Tyckte vi då. Men nu tänker jag huuuuu för att vara 27, jag kan gå ner till kanske 40, inte yngre.

    Gilla

  2. Att komma över 50 har passat mig utmärkt på flera sätt. Just det där som Barbro Lindgren beskriver: ”Att göra bort sig är ingen katastrof”

    Sedan känner jag mig ganska fri att umgås med folk i alla åldrar, där underlättar det med internet där man kan samlas runt intressen istället för i åldersrelaterade sammanhang. Självklart har man lite olika kultur men sätter man inte upp staket så är det givande. Kanske den finaste komplimang jag har fått är när mina två vuxna söner sa för ett par år sedan ”Det är verkligen skönt att du inte är en sån där tråkig morsa” 😉

    Gilla

    • Vi pratade just idag om hur skönt det är att ha den här avspända tonen mellan generationerna, att man kan driva med varann med en varm underton. Det som ger så fin kontakt.

      Och nätet är ju suveränt på att få kontakt utan vare sig geografiska eller åldersmässiga hinder. Så en (hel) del ÄR faktiskt bättre idag. 🙂

      Gilla

  3. Hej på dig!
    Vilket underbart inlägg. jag ler och känner igen mig. Och de barna,de barna, så spontana och hämningslösa, härliga. Jag läser ”spana in” karlar och skrattar. Så gjorde jag efter att jag blivit änka. Det var bara det att jag kom på mig själv att spana in de som var 45- ca 50 år,(jag 56) de andra var för gamla och rynkiga, tyckte jag. Hmm, Så ser väl inte jag ut? Gjorde min man det? (mer om det kan du läsa i min självbiografi Fröken Änka”.) Nu är jag 62 och visst har vi alla åldrar inom oss, t.o.m barnasinnet. MEN, tänk om vi kunnat stannat tiden om än bara för ett år. Det ända vi kan göra är att försöka leva i nuet.
    Tack för ditt inlägg
    /e-k
    http://www.steeperz.com

    Gilla

    • Apropå fyrkantigt ålderstänkande: På Internet sökte jag kontakt med karlar 45-58 år (59 var ju nästan 60, dvs ”jättegammalt”! Själv var jag drygt 50 och så ungdomlig, ju… 😉 ). Min man hade just fyllt 59, men glömt att ändra…

      Så om han varit riktigt ärlig hade vi aldrig fått kontakt. Vad lär man av det? Att inte vara så fyrkantig kanske?

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s