Hur träffades ni?

Vi var på trädgårdsvandring i helgen och fick bland annat höra berättelsen om hur en förfader hittat sin hustru: Han skrev till prästen och bad om tips. Så var det kirrat.

Själv har jag ju träffat båda mina män “per korrespondens” – den första som tonåring, via en internationell brevklubb, den andre trettio år senare på Internet. Vi var pionjärer, för det här var i slutet av 90-talet. 🙂

Börjar fundera på att göra en enkät på hur par träffats. Det verkar finnas en story per par (minst, numera..).  Själv minns jag direkt ett antal historier jag råkar känna till.

Mina föräldrar (båda inflyttade till Stockholm) träffades på gatan(!).

Mamma och hennes kompis hittade inte i storstan. Till slut sa mamma resolut: “Nu frågar jag den där svingpjatten!”. Den förbipasserande pjatten (= pappa) sa att han kunde visa, för han skulle samma väg. Vilket var lögn, men han tyckte väl att hon var snygg – för det var hon.

En släkting hade efter misslyckade relationsförsök bestämt sig för att flytta tillbaka till barndomsbyn och skaffa hus där. En dag såg hon en frånskild vän (som jag tror hon känt i hela sitt liv) ta hand om sin lilla dotter. På ett så fint sätt att hon blev tvärkär! Och blev med både hus, man och bonusbarn.

Två bekantingar skilde sig – och upptäckte att de trivdes mycket bättre som särbos. En frånskild väninna gifte om sig, skilde sig – och flyttade ihop med make nr 2, denna gång utan att gifta sig. Det verkade funka bättre. En närstående träffade sin man som tonåring på sommarläger. Det var över 20 år sen. En annan blev en (misstänkt?) engagerad fadder till nya studenter. Nu har de två barn.

Inser att jag aldrig hört den ”vanliga”(?) historien: på dans. Men jag har ju förstås inte gjort nån research! 🙂

Bidra gärna till den, om ni känner för det!

Annonser

13 thoughts on “Hur träffades ni?

  1. Haha, det verkar finnas oväntat många varianter på detta tema. Min pappa hyrde rum hemma hos min mormor och morfar, så det var väl enkelt ordnat. 😉 När jag träffade min första man var jag nog bara i behov av att någon skulle visa mig lite snällhet, och han längtade efter kvinnligt sällskap så där i största allmänhet, och så befann vi oss av en slump på samma ställe – det fanns alls ingen djupare anledning till att det skulle bli vi två.

    Tror inte min nuvarande man misstycker om jag bidrar med historier från honom. När han skulle börja gymnasiet, som första person i sin arbetarsläkt, så hamnade han i ett flickläroverk med bara ett litet antal grabbar. När så den snyggaste och smartaste tjejen i klassen ”slog klorna” i honom hade han inte mycket att sätta emot. 😉 (nej, inget ont om henne, hon är väldigt trevlig). Men förhållande nummer två hittade han faktiskt på dans! (hon är också väldigt trevlig)

    När vi sedan till slut träffades fanns det inte alls någon dejtingplan från början. Jag hade umgåtts i en viss krets som verkligen avskydde honom, men när jag beslöt mig för att bryta med den kretsen började jag också undra om alla deras påståenden egentligen var sanna. Jag lokaliserade min man på nätet och bjöd hem mig själv till honom, tänkte att nu ska jag grilla honom och ett ordentligt förhör blev det! Jo, han tyckte nog att det var lite konstigt men kanske roligt också. Vi började umgås som vänner, och sedan hettade det till mer och mer. Så idag (17 år senare) får jag ju vara tacksam över de personer som försökte få mig att tro att han är ett monster.

    Har flera väninnor som nätdejtar idogt, men det måste jag säga att efter att ha hört den ena efter den andra konstiga historien så skulle jag inte orka med sånt nu på gamla dar… blir jag änka skulle jag hellre sitta på en bänk och mata duvorna, de försöker åtminstone inte låna pengar av en. 😉

    Gilla

    • Ja det finns lika många historier om hur man hittade varann en gång, som det finns människor. Ordet dejt fanns inte på min tid, inga nät, ingenting. Flickorna stod uppradade längs en vägg på skoldansen och pojkarna längs den andra väggen. Under skoltiden hörde jag inte till dem som ofta blev uppbjuden alls. Vid universitetet då jag skrev in mig på en Nation kom en stilig kille och bjöd upp. Med sömngångaraktig säkerhet fann vi varann. Han ville ha en flicka som verkade (och var)glad och snäll. Jag behövde en PAPPA eftersom jag ingen hade haft. Han dog när jag föddes.
      Vi behövde varann, min man och jag, men vi passade inte ihop. Så knepigt är livet. Känns så otroligt bra att nu som urgammal ha försonats med precis allt. Jag behövde lära mig mycket och lärd blev jag…..

      Gilla

      • Precis så minns jag skoldanserna – fick man inte dansa före pausen kunde man lika gärna gå hem… (Efter buggkursen på Mälarsalen var det förresten likadant i slutet av 90-talet, minns jag.)

        Intressant det du skriver ”jag behövde lära mig mkt”. Hörde en teori att man fastnade just för den som man kunde lära sig det man behövde av. Alltså ibland den jobbigaste…

        Gilla

    • Det här var alltså till S ovan):
      Tack, roligt! Bra idé med anställningsintervju.:) Det VERKAR faktiskt finnas lika många varianter som relationer. (Fast jag trodde förstås först att det var dig själv du beskrev som snyggast o smartast i klassen 😉

      Intressant det där med nätdejting – oss skrivande människor passade det ju väldigt bra. Jag träffade några till, en jag testade var väl inte riktigt vad han påstod sig vara… men ingen riktigt negativ erfarenhet, som många andra verkar ha haft.

      Kanske jag är så naiv att det inte är nån sport att lura mig… Kan också vara det att jag inte har så mycket pengar så det lönar sig…

      Gilla

      • Även om det inte riktigt är dejting så har jag träffat ganska många människor på ett vänskapligt plan som jag lärt känna på nätet utifrån gemensamma intressen. En del hävdar att man inte kan läsa av andra i skrift, utan kroppsspråk o.s.v. Jag måste säga att det är ingen som jag verkligen blivit förvånad över när vi väl mötts. Alla har förstås inte blivit vänner för livet, men det har ändå uppstått många trevliga möten. Sedan måste jag slänga in brasklappen att om jag stött på en tvättäkta psykopat hade jag säkert kunnat blivit lurad, men då tror jag att jag kunnat blivit lurad IRL också.

        Gilla

        • Kanske olika beroende på om man är en skrivande person eller inte?

          Vi har ju pratat om hur märkligt det egentligen var att vi fick precis samma goa kontakt när vi träffades som i den intensiva mailväxlingen dessförinnan. (Konstigast var ju att vi inte hade förväntat oss nåt annat…)

          Men så var det! 🙂

          Gilla

  2. Jag är ju jättetrist och möter mest män via jobbet. Å andra sidan jobbar jag i ”godisbutiken” på den fronten eftersom det nästan bara jobbar män i min bransch. Skrattade just härom dagen och konstaterade att alla män, genom åren, utan några få, har haft någon form av spårbehörighet. Där har vi mina preferenser.

    Gilla

  3. När jag var ung (snygg, vacker och attraktiv) då på det glada 80-talet så träffade jag alla mina män på dans. Logdans, om vi ska vara riktigt petiga. På discon hade jag inte en sportmacka. Det kan ju iofs bero på att jag aldrig gick på discon (varför skulle jag ens – det var ju på logdanserna ”mina” män fanns…).
    Sen, som nyskild 30-plusare (och inte lika ung, snygg, vacker och attraktiv) så försökte jag göra om det hela. Men trots mina meriter som världsmästare i raggning på dansgolvet så sket det sig. Visst hände det att jag fick lite pussar och betydligt fler skamliga förslag, men nån man träffade jag inte. Så det var bara till att ge sig ut på nätet. Det gick bra. Så nästa gång, då som nyskild 40-plusare, tänkte jag att jag skulle göra detsamma. Ha! Tillbaka till ruta ett, liksom…

    Gilla

    • Bra där. Det gäller bara att ALDRIG ge upp. 🙂

      PS: Du låter som en av de där det hände att jag var avundsjuk när jag var ung på dans.
      Fast jag var aldrig på logdans – kanske det var felet? Hmmm.

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s