Filosofiska hörnet: Vad är viktigt i livet?

Fortsätter att fundera kring måsten och vad som egentligen är viktigt.

När min mamma skötte sina barn och sitt hushåll handlade det inte om sammanbitet bortslösad kvinnokraft. Den egna familjen hade hon längtat efter hela livet. Jag har ljusa minnen från den tiden: mamma i en solstrimma vid köksbordet i ettan, där hon trivdes så bra. (Och där vi till slut bodde fyra pers och en bebis…)

Hon har sin urblekta rutiga omlottklänning (städrock?) och en klut om håret. (Finns ordet “klut” nuförtiden?) Hon sitter med benen slingrade om varann på sitt speciella sätt och njuter av sitt nystädade, väldoftande hem – och sin kaffe med cigg.

Samma stämning omgav henne när hon stickade, virkade och läste (efter arbetsdagens slut!). Lustfyllt.

Men när hon (av ekonomiska skäl)  sydde alla barnens (och jag tror sina egna) kläder var det INTE lustfyllt. Efteråt har hon funderat: “Jag förstår inte varför jag tvingade dig att prova klänningarna medan jag nålade upp kjolen runt om. Varför mätte jag inte bara längden?” När man gör något man inte vill blir det nog lätt oinspirerat.

Själv finner jag min lust i annat – läsa, skriva, prata och (faktiskt!) sticka, virka och brodera. Att tvätta tycker jag är tacksamt, men inte att städa – det gör jag bara så att det duger åt oss själva. När vi har gäster vill jag aldrig diska och göra iordning medan de är kvar. Då fixar vi snabbt bara det nödvändigaste, mat in i kylen, avdukning etc. Så att vi kan fortsätta samvaron – och jag kan gå och lägga mig i den trevliga efterstämningen, kanske efter en sista slurk vin och efternack med maken. Dan efter, lagom slö, passar bra att i lugn och ro plocka undan, städa och diska. För mig. Andra är annorlunda. Då får man respektera det.

Men jag kan bli sorgsen över dem som hela livet försöker uppfylla föräldrarnas förväntningar – rättare sagt de förväntningar de tror att föräldrarna har. Eller hade, för detta kan fortsätta även efter deras död. Det är svårt för mig att sätta mig in i. När detta gör mina vänner lessna får jag lust att säga: “Skit i käringen/gubben!”,  men inser att så enkelt är det inte. Så jag lyssnar och försöker ge tips.

En psykolog sa en gång till mig när jag hade svårt att släppa det ansvar jag inte hade för en annan människas liv: “Pröva att hålla telefonen en bit ifrån örat och titta på TVn, svara bara kort då och då.” Det tog lång tid att bända loss mig – men till slut gick det.

Jag tror den stora frågan är:

Varför gör jag det här? För vem?

Barnen till mamman som sliter med att ge barnen ett perfekt hem kanske mår bättre av att hon taggar ner ambitionsnivån lite, så att de hinner vara tillsammans med henne. Detsamma kanske rentav gäller henne själv. I värsta fall får ingen veta vad den andra egentligen ville, utan blir fast med sina ouppfyllda önskningar…

Om jag gör något för någon annans skull är min erfarenhet att det finns överhängande risk för stor besvikelse om jag förväntar mig tacksamhet, gentjänster, kompensation av olika slag. Men om jag gör det för min egen skull – för att det känns bra och meningsfullt (ofta tankeväckande) kan jag som bonus få både tacksamhet och gentjänster.

Eller inte. Den bästa kompensationen är ändå när den man försökt hjälpa verkar må bättre av hjälpen. Tycker jag.

Så vad har jag då, i min oändliga livsvisdom (MOHAHA 🙂 kommit fram till är viktigt i livet?

Det är nog att inse vad som är viktigt i livet för just MIG. Och försöka se till att jag får så mycket av det som möjligt. Låter kanske enkelt – men det gör tulipanaros också…

PS: När jag söker bild på “klok gumma” av olika varianter är de jag tycker passar ofta taggade “dement”… Hur ska jag uppfatta det? Tar den här istället. 🙂

 

 

Annonser

6 thoughts on “Filosofiska hörnet: Vad är viktigt i livet?

  1. Jag har kommit fram till det redan nu, i den ringa åldern av 50 – att jag gör saker för att jag vill (när det häller andra) utan att förvänta mig ngt tillbaka. Då mår jag bäst.
    Därför kan mina val te sig märkliga för andra men jag har en inre kompass som jag följer.

    Gilla

  2. Jag fick ett lyssnartips från min son (faktiskt!), sommarpratet av författaren och psykologen Kristina Sandberg som han tyckte var kanske det bästa hittills i år, även om jag inte haft ro i själen att sätta mig ner och lyssna ännu:
    http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/583005?programid=2071

    ”Hennes Sommarprogram är en berättelse om en tid som skambelagde kvinnlig sexualitet och fjättrade en del av befolkningen i hemmet. Hon ville lyfta fram det som ofta kallas det ”lilla livet”, dvs föräldraskap och barn och visa att det är där de stora frågorna finns – de som handlar om liv och död.”

    Haha, precis som du tvättar jag gladeligen men att städa är öken, och inte vill jag ställa mig och diska när vi har gäster, det kan gott vänta till dagen efter. Men jag vet att en del känner sig obekväma om de inte genast får röja upp.

    Jag tycker du är en mycket klok gumma. På senare år har jag nog faktiskt lyckats anamma lite av den inställningen att om jag gör något som jag själv tycker är för någon annans skull, men den personen inte direkt bett mig om att göra, så har jag ingen tacksamhet att utkräva. Det är jätteroligt om personen blir glad ändå, men annars får det räcka med att jag blir glad. På något sätt är det ett lättsamt sätt att leva, man slipper en massa ”bokföring” av känslomässiga skulder.

    Gilla

    • Knepigast för mig var att acceptera att inte ens de som känner mig bäst alltid kan förstå varför jag vill/inte vill.

      Vad andra i allmänhet tyckte kändes inte viktigt, men till de mest närstående tjatade jag länge: ”Du måste FÖRSTÅ att det här är viktigt för mig!” tills jag plötsligt insåg att det måste de inte alls – de kanske inte ens kan. Och jag är faktiskt vuxen och kan bestämma själv, oavsett vad andra tycker.

      Då blev det istället: ”Nu har jag försökt förklara hur jag tänker och förstår att du inte kan förstå det. Men det ändrar inte att jag faktiskt tänker/inte tänker göra det här.” Vilken lättnad!. 🙂

      Och ja, jag har ställt upp på att handdiska och städa efter kräftskiva – eftersom det var viktigt för värdinnan… (De flesta äldre kvinnor verkar vara ordentligare än jag, har jag insett. – o det är OK. Åtm för mig, vet inte vad de tycker..;).)

      Gilla

  3. Som vuxen, 50+, så tar mig rätten att bestämma själv vad jag gör och för vem! När jag har middagar här planeras det så väl att diskbänken är tom på disk, diskmaskinen tom – innan vi börjar äta. Inte för att impa på gästerna, utan för min egen skull.
    Du resonerar så klokt!

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s