Filosofiska hörnet: ”Man måste bara dö.”

Så sa min kloka dotter en gång för länge sen. Jag har funderat över om det egentligen finns något mer man måste. Om man riktigt tänker efter.

OK, när min kusins man ringde min mamma för att hans höggravida fru vägrade åka in till BB trots att hon hade värkar. Hon höll sig fast i köksbordet, för hon hade ångrat sig. Där finns det nog egentligen inte mycket till val.

Men annars? Mellan födelse och död, så att säga?

PRESSTOPP!/Uppdatering: Det tredje nödvändiga måstet är förstås att göra sitt allra bästa för sina barn. (För självklart att minnas? ) 🙂

Varför är vi så bra på att fylla våra liv med måsten?

Jag har stött på mycken sammanbitet bortslösad kvinnokraft under åren. En kompis beklagade sig över det myckna jobbet i villaträdgården, särskilt med vinbärsbuskarna. Och ingen i familjen ville hjälpa till. Om jag minns rätt uppskattade de  inte sylten heller. När jag frågade om det var nödvändigt med så många bärbuskar – om nu ingen tyckte det var kul – förstod hon inte vad jag menade. Och – vaddå “kul”?

När en annan väninna började bli skruttigare ville hon inte bo kvar i det stora tungskötta huset sen barnen flyttat hemifrån. Men det ville hennes man. Och han tyckte inte det var jobbigt med tvättstugan i källaren, alla trapporna och den stora trädgården. För det var inte hans ansvarsområde. Jag insåg att det väl är svårt att byta roller på gamla dar, men försökte komma på något hon skulle kunna göra, exempelvis sänka ambitionsnivån för trädgården. Men det gick inte, för hon skulle må sämre av att se den “nedgraderad” än av slitet. Och jag tror det skulle ha varit lika illa om maken tagit över en del av arbetet.

Min mamma var (som alla andra på den tiden) hemmafru. Jag minns att hon kammade mattfransarna och veckade örngottsbanden med en kniv. Och kökstaket i den första lägenheten vi bodde hade hon skurat så att grundmålningen syntes… Och hon läste aldrig under “arbetstid”, hon som älskade att läsa. Men efter storstädningen unnade hon sig en kopp kaffe och en cigarrett. Och Vecko-Revyn.

Hon som själv fått jobba i hushåll och med småsyskon från späd ålder skämde bort mig. Vilket i sin tur haft diverse nackdelar – jag har tvingats lära mig själv hur man ska göra, bjudmat lärde jag mig aldrig laga.

Men jag har sluppit just de här “måstena”. (Har säkert andra. 😉 )

Ibland läser jag om hur man förväntas uppföra sig i sociala media.

Jag minns när “netikett” innebar att man inte skulle skriva med VERSALER, för då SKREK man. Nu verkar det vara knepigare för dem som uppehåller sig i sociala media, med flöden och gillanden och allt vad det heter.

Om andra “gillat” mina bilder verkar det som om jag förväntas “gilla” deras tillbaks. Ibland verkar man ha gjort fel om man bara läser bloggar, man förväntas kommentera dem också. Själv begriper jag inte bättre än att jag läser bloggar som intresserar mig och om jag har något att kommentera gör jag det, annars inte.

Jag har heller aldrig begripit det där med att “gilla”. Om jag gillar  (eller ogillar) något vill jag berätta varför, kanske ställa följdfrågor, etc. Byta tankar helt enkelt. Fast egentligen kan/ska(?) man visst “gilla” något för att tacka för informationen. Varför ska jag tacka för information jag inte bett om?  När vi översköljs av information hela dagarna – även vi som inte följer flöden – måste vi väl snarare  hitta strategier för att orka hantera den?

Jag kan avslöja att jag inte ens “följer” de bloggar som intresserar mig – jag bokmärker dem och kollar när jag känner för det (ofta!). Möjligen kan det spela in att jag njuter av att inte behöva vara så metodisk och planerande som jag var tvungen att vara på jobbet…

Men jag blir också lätt obstinat om jag blir tvångsmatad,

Jag ställer upp på att göra sånt som jag egentligen inte har lust till om det gläder någon jag bryr mig om, eller om jag annars sårar någon jag inte vill såra. Annars går det bort  livet är för kort.

Är det min ålder eller min läggning? Vet inte, men jag fortsätter nog att plocka ur det gottaste ur Internet-kakan: Kollar intressanta bloggar (kommenterar när jag vill 😉 ), läser in mig på vad jag vill veta mer om (märklig blandning av hjärnfunktioner, opassande humor, märkliga rättsfall, skvaller…). Med mycket mera.

Och bloggar som jag vill, och hur jag vill. Livet leker!