Filosofiska hörnet: ”Man måste bara dö.”

Så sa min kloka dotter en gång för länge sen. Jag har funderat över om det egentligen finns något mer man måste. Om man riktigt tänker efter.

OK, när min kusins man ringde min mamma för att hans höggravida fru vägrade åka in till BB trots att hon hade värkar. Hon höll sig fast i köksbordet, för hon hade ångrat sig. Där finns det nog egentligen inte mycket till val.

Men annars? Mellan födelse och död, så att säga?

PRESSTOPP!/Uppdatering: Det tredje nödvändiga måstet är förstås att göra sitt allra bästa för sina barn. (För självklart att minnas? ) 🙂

Varför är vi så bra på att fylla våra liv med måsten?

Jag har stött på mycken sammanbitet bortslösad kvinnokraft under åren. En kompis beklagade sig över det myckna jobbet i villaträdgården, särskilt med vinbärsbuskarna. Och ingen i familjen ville hjälpa till. Om jag minns rätt uppskattade de  inte sylten heller. När jag frågade om det var nödvändigt med så många bärbuskar – om nu ingen tyckte det var kul – förstod hon inte vad jag menade. Och – vaddå “kul”?

När en annan väninna började bli skruttigare ville hon inte bo kvar i det stora tungskötta huset sen barnen flyttat hemifrån. Men det ville hennes man. Och han tyckte inte det var jobbigt med tvättstugan i källaren, alla trapporna och den stora trädgården. För det var inte hans ansvarsområde. Jag insåg att det väl är svårt att byta roller på gamla dar, men försökte komma på något hon skulle kunna göra, exempelvis sänka ambitionsnivån för trädgården. Men det gick inte, för hon skulle må sämre av att se den “nedgraderad” än av slitet. Och jag tror det skulle ha varit lika illa om maken tagit över en del av arbetet.

Min mamma var (som alla andra på den tiden) hemmafru. Jag minns att hon kammade mattfransarna och veckade örngottsbanden med en kniv. Och kökstaket i den första lägenheten vi bodde hade hon skurat så att grundmålningen syntes… Och hon läste aldrig under “arbetstid”, hon som älskade att läsa. Men efter storstädningen unnade hon sig en kopp kaffe och en cigarrett. Och Vecko-Revyn.

Hon som själv fått jobba i hushåll och med småsyskon från späd ålder skämde bort mig. Vilket i sin tur haft diverse nackdelar – jag har tvingats lära mig själv hur man ska göra, bjudmat lärde jag mig aldrig laga.

Men jag har sluppit just de här “måstena”. (Har säkert andra. 😉 )

Ibland läser jag om hur man förväntas uppföra sig i sociala media.

Jag minns när “netikett” innebar att man inte skulle skriva med VERSALER, för då SKREK man. Nu verkar det vara knepigare för dem som uppehåller sig i sociala media, med flöden och gillanden och allt vad det heter.

Om andra “gillat” mina bilder verkar det som om jag förväntas “gilla” deras tillbaks. Ibland verkar man ha gjort fel om man bara läser bloggar, man förväntas kommentera dem också. Själv begriper jag inte bättre än att jag läser bloggar som intresserar mig och om jag har något att kommentera gör jag det, annars inte.

Jag har heller aldrig begripit det där med att “gilla”. Om jag gillar  (eller ogillar) något vill jag berätta varför, kanske ställa följdfrågor, etc. Byta tankar helt enkelt. Fast egentligen kan/ska(?) man visst “gilla” något för att tacka för informationen. Varför ska jag tacka för information jag inte bett om?  När vi översköljs av information hela dagarna – även vi som inte följer flöden – måste vi väl snarare  hitta strategier för att orka hantera den?

Jag kan avslöja att jag inte ens “följer” de bloggar som intresserar mig – jag bokmärker dem och kollar när jag känner för det (ofta!). Möjligen kan det spela in att jag njuter av att inte behöva vara så metodisk och planerande som jag var tvungen att vara på jobbet…

Men jag blir också lätt obstinat om jag blir tvångsmatad,

Jag ställer upp på att göra sånt som jag egentligen inte har lust till om det gläder någon jag bryr mig om, eller om jag annars sårar någon jag inte vill såra. Annars går det bort  livet är för kort.

Är det min ålder eller min läggning? Vet inte, men jag fortsätter nog att plocka ur det gottaste ur Internet-kakan: Kollar intressanta bloggar (kommenterar när jag vill 😉 ), läser in mig på vad jag vill veta mer om (märklig blandning av hjärnfunktioner, opassande humor, märkliga rättsfall, skvaller…). Med mycket mera.

Och bloggar som jag vill, och hur jag vill. Livet leker!

Annonser

12 thoughts on “Filosofiska hörnet: ”Man måste bara dö.”

  1. Det är en jäkla skillnad på måste och vilja. Jag VILL göra nånting känns betydligt bättre än jag MÅSTE göra det.

    Jag är stundtals urdålig på kommentering men vet att det går i vågor. Ibland orkar man mer än annars. När man som jag, just nu, kämpar i uppförsbacke så är det guld värt med en bloggosfär av folk som bryr sig.

    🙂

    Liked by 1 person

  2. Har inte våra måsten mycket att göra med vad andra människor förväntar av oss – men sedan i nästa steg internaliserar vi det till saker vi *tror* att andra förväntar sig av oss, vare sig de gör det eller ej. Det där flockdjursbeteendet som är på gott och ont. Där de risiga vinbärsbuskarna bara är symbolen som guppar på ytan för att vara en dålig husmor och dålig hustru och mamma och granne och allmänt mindervärdig medborgare…

    Sociala koder och rangordningar dyker nog upp snabbt som attan även när nya sociala sammanhang skapas, som med internet. Jag läser en del bloggar, av och till. Större bloggar brukar jag inte kommentera. Med en del personer som bloggar i mindre skala kan det bli någon sorts nätkompis-förhållande där man följer varandras liv utan att egentligen känna varandra, det tycker jag är trevligt. Det är ingen ersättning för att ha ”riktiga” vänner utan helt enkelt en egen kategori av umgänge. Men jag kan inte säga att jag blir upprörd om någon inte kommenterar hos mig när jag kommenterat hos dem, det skulle bara vara fjantigt. Med tanke på alla bokstäver (ja, ettor och nollor då) som jag strör omkring mig i cyberrymden skulle det vara ett sisyfosarbete för någon att hålla på och svara på allt. 😉

    Gilla

    • Jo, de förväntningar vi TROR att andra har ställer till mycket för oss stackars flockdjur…

      Vi ser nog på väldigt liknande sätt. För mig finns även IRL många ”yttre” grejer jag inte bryr mig om. När vi väntar gäster tar jag det som ”deadline” f a städa upp. Men om
      någon skulle anmärka på städnivån (vilket man säkert kan göra 😉 ) skulle jag nog bara tycka att
      om städnivån är det viktiga kanske man ska gästa nån annan?

      Men det är ju f a jag inte har ngn god husmorsidentitet att försvara. Och ÄNDÅ är jag (något) bättre på att se vad som behöver göras än maken – är det könsbundet?

      Och jag har mkt stort utbyte av tankeutbyte på nätet – som dessutom är helt utan yttre IRL-arrangemang! 🙂

      Gilla

      • Haha, det där med att städa för gästerna förekommer en hel del här också. 😉 Fast min man och jag delar ganska jämnt på det mesta, han har i en del perioder tidigare levt ensam och behöver inte uppassning. Tack och lov så är ingen av oss speciellt besatt av hur det ser ut så det blir inget tjafs, vi vill bara ha det bekvämt. Var och en får bli salig på sitt vis!

        Gilla

        • Just så tänker vi också kring städning, vå håller den nvå som passar oss. Eftersom min man (guschelov!) tar hand om matlagningen, så tar jag större del av städning och all tvätt. Funkar bra.

          Gilla

  3. Igen mycket pratstoff i din senaste blogg. Det myllrar förbi medan jag läser. Nu som 90-åring ser jag med så andra ögon på nästan allt. De sista måstena försöker jag klara av. Som att hålla kontakt med ensamma mera syndomma än jag själv. Däremot känner jag starkare än någonsin förr för nu döda vänner eller andra nära. Lever mig in i dem och gråter lätt en skvätt. – Men måstena under livet, de håller oss på benen och ger inte ångesten tillträde i oss. För på något vis måste (igen) man våga leva det här livet. Av det här fattar du väl ingenting.

    Gilla

    • Måstena har förstås en funktion, men jag ser så många exempel på hur de tar över, om man inte ifrågasätter dem.

      Det är så härligt hur du visar att man kan leva tills man dör. 🙂 Det finns så många vanföreställningar om ”slocknande” av olika slag ”redan” i min ålder. O att känslorna blir mindre starka. Så är det inte för mig, och jag blir glad av att det inte behöver bli det senare heller.

      Så har du också blivit uppmärksammad av Bloggkommentatorerna! 🙂

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s