Öga mot öga med sig själv – tankar kring filmen som inte blev av

Vem är du?

Vad händer med en människa, när hon lämnar sitt yrke bakom sig och inte längre är den hon varit i hela sitt vuxna liv? När man ställs inför sig själv, utan skydd av sin yrkesidentitet.

Dokumentärfilmaren Lasse Forsberg frågade ett tiotal pensionärer, som alla varit mycket engagerade i sina prestigefyllda jobb.

Vi tittade på ”Filmen som inte blev av” och funderade sen  vidare kring detta, för vi är ju också pensionärer som varit mycket engagerade i våra jobb – även om de inte var särskilt prestigefyllda…

Filmaren funderar över varför samtalen gärna halkar in på hur man fyller ut tiden meningsfullt: Kanske många inte har frågan ”Vem är jag?” aktuell inom sig, utan bara behöver  byta ut dokumentportföljen mot en golfväska?

Jag tänker att det kanske är därför en man i filmen, som inte verkade dela sina tankar, plötsligt började spela på sitt instrument! Där han satt, bredvid den som pratade/försökte prata. Varför? Vill han inte eller vågar han inte? Hur olika är vi? Intressant fråga.

Reaktionerna på pensioneringen var förstås lika olika som personerna. Han som frivilligt slutat några år i förtid sa att det visserligen varit lite jobbigt att man inte längre kunde påverka, men han kände sig lika mycket värd som förr, och vad andra tyckte brydde han sig inte särskilt mycket om. Han trodde själv att det berodde på hans trygga bakgrund.

Den som verkade ha det svårast medgav att hon varit arbetsnarkoman och upplevde sig nu i “dödens väntrum”: “Jag har gjort en samhällsinsats och jag har förökat mig. Då är jag ointressant som individ. Mitt liv är meningslöst.”

Det slår mig att det kanske är bättre att aldrig ha gjort några märkvärdiga samhällsinsatser (eller varit särskilt vältränad). Då blir det inte så stor skillnad när man åldras…

För det är klart. Om man ser livet objektivt och rationellt: Man föds under stor vånda, lever med mycket besvär. Och det enda man säkert vet är att man till slut dör – mer eller mindre plågsamt. Så: Varför leva? Objektivt sett.

Vilken tur då att vi varken är objektiva eller rationella! 🙂

Den jag känner igen mig mest i resonerar på ett sätt som hennes man uppfattar som tungt och sorgligt. Det gör inte hon – och inte jag heller. Hon ser nu sin största livsuppgift: Att kunna se sig själv, förstå sitt inre och försonas med sitt liv. ”Glad att jag har tid och möjlighet att göra det, för jag vill inte dö med insikten att jag sprungit ifrån mitt eget liv.”

Jag ser ett värde i sig att fundera över sig själv och livet, förstå och lägga tillrätta. Inte bara för en själv. Främst – men inte bara – barn o barnbarn har ju nytta av att vi gamla människor inte är bittra, förstelnade och krävande. Inte bara för att de slipper dåligt samvete, utan också för att de ser att det KAN vara helt OK att bli gammal. Och det måste ju kännas positivt, till och med värdefullt.

Som min mans klasskompis sa:

Det är vår skyldighet att inge yngre generationer hopp!

Själva hade vi ju bra förspänt när vi pensionerades.

Viktigast, förstås: Vi mår bra.

Jag fick dessutom jobba tills jag kände mig “färdig”. När jag fyllde pension var så mycket kul på G att jag jobbade ett år extra, fast på halvtid. Sen hade arbetssituationen ändrats något, men framför allt kände jag mig “färdig” – hade vant in mig via halvtiden.

Det var som med mina  graviditeter: Första barnet kom utan förvarning en månad för tidigt, och jag hade en vag känsla av att inte ha “varit gravid färdigt”. Tvåan drog ut på tiden flera veckor (och jag var t-y-n-g-r-e!). Så sen var jag verkligen färdig.

Som pensionärer har vi båda kunnat ta med oss det roligaste från våra jobb och fortsätta med det – “just for fun”! Vi roar oss med att tänka och fundera, läsa in oss på det som plötsligt intresserar oss. Och skriva utan deadline. 🙂

Jag inser att det måste vara knepigare för en kirurg eller sjökapten…

Alla verkar dela en längtan efter att vara ihågkommen, inte bara försvinna och glömmas. Att lämna något efter sig: barn, konstverk, hus, arbetsresultat av olika slag.

För mig finns spåren man lämnar i första hand i andra människor, inte bara barn och barnbarn utan alla som man nånsin gjort intryck på. Maskrosbarn berättar om grannar eller lärare som hjälpt dem att uthärda, ofta utan att veta hur viktiga de varit.

Jag har många minnen av vad helt perifera personer sagt eller gjort, som påverkat min självuppfattning och hur jag levt mitt liv. Utan att jag minns varken namn, utseende eller närmare omständigheter. Och de har säkert ingen aning om sina roller i mitt liv. Spännande tanke!

Jag antar att det finns de som har liknande minnen av mig. Är det inte så får jag ju aldrig veta det, utan kan fortsätta att tro det. Det är nog det närmaste evigt liv jag kommer.

Filmaren dog innan filmen var färdig och hann aldrig svara på frågan hur han skulle reagera om han tvangs sluta filma. Men den färdigställdes av andra – och blev en annan film. Om filmaren och hans film.

Som en sorts liv efter detta.

Annonser

2 thoughts on “Öga mot öga med sig själv – tankar kring filmen som inte blev av

  1. Du låter klok och insiktsfull på så många olika vis. Och tänk vad dessa dagens nya möjligheter att dela med sig och ”komma ut” och få möta för en själv okända människor ger mycket. Tänker med sorg på min egen mamma som blev så ensam i Finland, med mig, enda barnet, i Sverige. Vad det hade betytt mycket för henne om allt detta funnits på hennes tid. Så att, mycket har blivit till det bättre, men förstås följer dåligheter även med det. Tänker på näthatet.

    Gilla

    • Ja, man får ta det onda med det goda… Nu skypar vi med barnbarnet (19 månader) – jättekul. Han känner igen oss, visar saker, o man kan skoja o sjunga för honom. Vilken skillnad mot telefon! 🙂

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s