När vi äntligen får vara tillsammans – då skiter det sig!   

Hagelskuren och den stackars sköldpaddan

Efter semestern, vid pensioneringen, när barnen flyttat hemifrån – alltså när vi äntligen får mera tid tillsammans och ska göra det där vi alltid längtat efter – då krisar det.

Måste det vara så?

Även här drabbade vi samman under semestern (och då är vi ändå lediga hela året. 😉 ) Men när vi nu reste runt, framför när vi skulle försök HITTA runt, krockade våra konflikthanteringssystem. För det är vårt problem. När vi blir stressade – POFF! så dyker våra alter egon upp: Hagelskuren  och sköldpaddan.

Vi har det väldigt bra ihop. Kanske är det just därför vi är så dåliga (otränade?) på att förhandla och kompromissa när det behövs… Att vi har det bra innebär INTE något ”sockersött”. Det är mera en spännande upptäcksresa. För vi är ju både lika och olika.

Till skillnad från mig är min man lugn och går gärna undan vid konflikt, medan jag- helst omedelbart! – behöver “tala ut”. (Ibland blir jag faktiskt lite less på mig själv, men det är så jag funkar, så jag får leva med det.)

Vi är lika i vår inställning till liv och relation, vårt behov av närhet, har samma knäppa humor. Framför allt har vi samma passion för samtal.  Av alla slag.

Med min före detta man var det nog färre irritationsmoment i vardagen (efter att jag dragit ner honom till min städnivå… 😉 ) Med den vanliga brasklappen (“som jag minns det!”) hade vi aldrig några stora konflikter, det var mer så att vi långsamt tappade bort varann, ända fram till den sorgsna skilsmässan.

Det vill jag aldrig mera vara med om. Det är oerhört svårt (omöjligt?) att hitta tillbaks till en närhet som man förlorat. Jag vet, för vi försökte verkligen.

Därför tänker jag behålla den härliga närhet jag nu lever i.

När man väl fått det som först gjorde en betuttad är det ironiska att JUST DET kan reta gallfeber på en – den charmiga slarvigheten, temperamentet hos någon som man valt som ersättare för träbocken i det tidigare förhållandet, etc. GRRR! 😬

Även om man fortsätter att uppskatta det man först tände på är det alltför lätt att börja ta det för givet, ungefär som att det är självklart att man är frisk – när man är det. Och istället börja märka och irriteras av det man INTE blev betuttad i. I värsta fall kan man få för sig att man kan ändra på någon annan än sig själv…

Slötittar på delar av ett relationsprogram på TV. Såna dyker ju ofta upp just efter semestrarna. 😉  Bland annat pratar man om “ Kärlekens språk”, som tydligen finns i fem varianter:

Ord som bekräftar, Tid tillsammans, Gåvor, Tjänster, Fysisk beröring.

Vår variant verkar inte finnas med: Vi skiter i presenter och tjänster. Tid tillsammans är självklart, inget vi behöver påminnas om, detsamma gäller närhet. Men det som är centralt för oss är det slingrande samtalet om högt och lågt, skoj och allvar, skitsnack och funderingar.

Är det bara vi som är såna? Vilken tur i så fall att vi hittade varann… 🙂

I programmet tar man också upp det jag redan skrev om och tycker är viktigt:

Att bevara vad som fick en kär från början. Berätta det för varann – som lördagsgodis. Det är roligt att minnas. Och dessutom nyttigt, både för välbefinnandet och relationen: Ju oftare man pratar om det och tänker på det, desto mer levande blir minnet, och därmed känslan. Det är ju så hjärnan funkar.

Det visste redan “Ungmön på Kärringön”: “…varje söndag vid kaffetår’n vill hon gärna tala om just den vår’n – då det var kärlek, då det var dans och då hon var med, ja jag tror väl det…

Den ena ser ”W”, den andra ”M”. Båda har rätt.

Och hur gick det med vår “semester”konflikt?

När vi hade vilat upp oss efter resan tog vi ett riktigt samtal – med den magiska speglingen (som jag skrivit om förut). Och vi kom längre än nånsin tidigare. Vi ser båda samma problem (fast från olika håll, förstås)  😉 och jobbar tillsammans på sätt att bryta – INNAN jag klättrar på väggarna och maken ligger i koma – inget av det särskilt välfungerande sätt att kommunicera…

Reptilhjärnan är inte särskilt konstruktiv…

Ändå hamnar vi där när reptilhjärnan
slår till – BLIXTSNABBT! – med alla sina ryggsäckar… Frustrerande.

Men inte farligt.

För vi vet att vi finns kvar för varann. Även när det skiter sig – och därefter. Eftersom det vi har är så värdefullt för oss.

Hittade ett citat av Bodil Malmsten:

Min finaste mening:
Kärlek är att jag vill
att du finns

Annonser

8 thoughts on “När vi äntligen får vara tillsammans – då skiter det sig!   

  1. Vi pratade just om det häromkvällen hur enkelt det är att prata om saker och ting när man är lugn men hur jävla fort reptilhjärnan agerar i situationer som gått ur kontroll. Nu har vi inte haft några bråk. Ännu. Men det är alltid bra att prata om hur man brukar agera… även fast det alltid glöms bort vid konflikter.

    Gilla

    • För mig är det jätteviktigt att prata om hur man brukar agera, om man vill lära känna varann – och sig själv… Och det vill jag ju.

      Och det GÅR faktiskt att ändra på sig själv (liiite…). När vi brakar ihop behöver jag egentligen PRATA UT! NU! – men då eskalerar det bara, har jag insett.

      Så jag väntar – och skriver ner mina tankar under tiden, det lättar, för då har jag ju ”börjat prata”.
      I gengäld lovar han att vi pratar så fort han hämtat sig.

      Skitsvårt! men annars vore det ju ingen sport! 🙂

      Gilla

  2. I mina öron låter det helt fantastiskt att kunna samtala om allting. Inbillar mig att idag skulle jag kunna det. Men inte var det lätt medan man var två som surade. Ena arrrg och den andra lipenödig……

    Gilla

    • Vi kan ju prata om allting o förstår varann jättebra – UTOM när reptilhjärnorna slår till! (Alltså när vi som bäst skulle behöva det… 😦

      Om man tänker på att det är överlevnadsmekanismer är det lättare att förstå hur starka de är.
      Men vi jobbar på det. 🙂

      Gilla

      • Reptilhjärnan känner jag väl, den rackarn tänker jag är någon som man alltid får räkna med. Vi har varit gifta i 37 år och hunnit med det mesta av livets ups and downs genom åren. Jag har humöret, maken ett mer långsamt sätt att hantera sina känslor på vilket har varit både balsam mellan oss och samtidigt det som gjort/gör mig galen, jag vill ha respons på det som händer idag, inte imorgon. Här pratar vi mycket/jag pratar mest, men med åren har han blivit mer lik mig och jag mer lik honom. Vilket vi konstaterat har blivit en bra mix, han behövde komma fram mer och jag hålla igen. Semester har vi nu och jag blir lätt irriterad, är van att vara ensam på dagarna, mår bra av ensamhet och blir trött när det inte finns luft mellan mig och andra. Vi hade tänk att han skulle åka och slå bollar, som tidigare semestrar, men det regnar ju bara hela tiden och då blir det lätt gruff. Men det går över snabbt som tur är. Nu ska jag ta en påtår med nybakt kardemummabulle vilket vi hjälptes åt att baka idag 🙂

        Gilla

        • Ja, precis så bra kan det ju funka, att man lär sig av varann. Om viljan finns, och man stannar kvar när det tar emot. Det finns en teori om att vi söker oss till (dvs blir kära i) just dem som vi behöver f a lära oss det vi behöver.

          Här har vi samma rollfördelning o ingen av oss skulle kunna/vilja leva med nån likadan. 😉
          Tycker båda att vi lär oss allt mer av varann, även om reptilhjärnan tränger sig på. Man kan ju inte amputera den, men får lära sig knep att hantera den. 🙂

          Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s