Ute o cyklar – eller?

Jag är fotgängare – “and proud of it!” Det har jag varit sen jag lärde mig gå. Det som förbryllar mig är att det ibland verkar som om jag tillhör en udda minoritet. Som liksom borde – ja, på något sätt avskräckas? Eller utrotas?

Alltså: Dags för lite gnäll och gnöl, det var länge sen sist.  😈

I förorten där jag bor ligger bostäderna på ena sidan av T-banan och arbetsplatserna på den andra. I rusningstrafik kryllar det alltså av fotgängare på väg till och från jobbet. De kommer från T-banan, någon av de många busshållplatserna eller från bostadsområdet.

Mellan T-bana och arbetsplatser har man därför anlagt en bred trottoar längs en likaså bred körbana, som jag bara sett användas av en del bussar samt taxibilar. De som tar bilen till jobbet kör ju en annan väg, nämligen den som går till garaget.

Gatremsan närmast trottoaren är markerad, jag uppfattar det som cykelbana.

Var är då cyklisterna? De åker snitslad bana mellan fotgängarna på trottoaren. Tänker någon av dessa (exempelvis jag i morronbrådska) “gå om” någon långsammare lever man farligt. Kan jag intyga.

Den breda körbanan ligger tom och övergiven.

Problemet vore mindre om det rörde sig om såna cyklister som jag. För vi har också cyklat, men slutade just för att vi ideligen mötte eller omkördes av dessa proffs(?), som forsar fram i sina alienhjälmar, insektsglasögon och åtsmitande plastbyxor (som jag har hört en del om som jag INTE tänker upprepa här ;).

Ni kan ju tänka er när jag, lite vingligt uppflugen på min gamla skära, lätt rostiga, treväxlade (möjligen oväxlade) damcykel mötte en sån här:

Eller, ännu värre, omkördes av en. Det var bara att kasta sig ner i diket, leda cykeln hem och arkivera den… Det gjorde jag. Så nu är jag bara fotgängare.

Början av min dagliga promenad till jobbet gick längs med en kort återvändsgata, i stort sett helt utan trafik. Trottoaren var mycket smal, och avbröts dessutom av träd och parkerade bilar. På denna smala trottoar fanns jag.

Och så två cyklister: en mamma som visade sitt lilla barn var man ska cykla – nämligen på trottoaren. Det här var ju inte direkt några racercyklister 😉 . men det känns inte riktigt bra att bli plingad på för att gå ut och ställa sig i körbanan tills cyklarna hunnit förbi, så att man kan använda trottoaren igen.

På de äldre gång- och cykelvägarna i bostadsområdet är det ofta otydligt var cyklar respektive gående ska vara. Den där skylten med cykeln underst och fotgängarna överst förbryllar mig. Jag kan faktiskt inte flyga. Inte så länge jag är i livet i alla fall… och det är jag. Än så länge.

Så vid kurvor med buskage är det alltid lika spännande: Ska jag satsa på att hålla mig långt ifrån busken så att cyklisterna (kanske) ser mig, eller krypa nära busken för skydd? Än så länge har jag undgått att bli utrotad.

Den nybyggda gång- och cykelbanan är däremot tydligt markerad: En bred cykelbarna visar med bild att här ska cyklar kunna mötas (eller åka i bredd). Innanför finns en liten smal gångväg, där fotgängarna inte får plats att gå  bredvid varann. Så vi tänker nog inte gå där, i våra promenader ingår nämligen att vi pratar med varann.

Vad är det första jag ser på denna smala gångväg? En  cyklist. Den breda cykelbanan ligger ödsligt tom…

För några år sen höll maken på att få (åtminstone) näsan avklippt vid ett övergångsställe inne i stan. Vi gick på trottoaren och han stannade och vred sig för att se trafiksignalen. VRRROOOM!!! – en racercyklist sneddade inför kurvan.

Min dotter cyklar gärna – dock inte som racercyklist, utan ungefär som jag går – för att ta sig fram. Jag slutade cykla inte bara på grund av racercyklisterna jag skrivit om. Jag blev dessutom redigt uppskrämd när jag –  trots att jag var uppmärksam på omgivningen och höll mycket måttlig fart – var nära att krocka med ett blixtsnabbt litet barn. Som utan att ens vrida på huvudet som varningssignal bestämde sig för att springa tvärsöver vägen och ut på gräset. Så där som barn gör.

Jag glömmer aldrig det hemska ögonblicket när jag måste bestämma mig om jag skulle stanna, svänga eller fortsätta. Det berodde ju på om hon stannade eller fortsatte, vilket i sin tur berodde på om hon skulle se mig eller inte. Jag visste ju redan att en arbetskamrat fått höften kvaddad för livet efter vad som verkade vara en bagatellartad olycka: Han blev påcyklad av en tant.

Det gick bra för den här tanten den gången, men jag fick bekräftat hur farligt det med kombinerade gång- och cykelbanor.

Tyvärr verkar jag även i denna insikt tillhöra en udda minoritet…  😒

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s